Om stil -

Mer 1940-tal och mer klänningar lär det bli. Den här bilden, som inspirerar mig just nu, är från en Sears & Roebuck-katalog från 1943 och kommer från den trevliga bloggen New Vintage Lady.

Omlottöppningen visar att den är tänkt som hemmaklänning, men det är klart att man idag kan ha den även ute bland folk.

Nu är även skärpet färdigt. Eftersom klänningen är efter ett 40-talsmönster och jag i alla fall inte skulle någonstans ikväll passade jag på att rulla upp håret på mina sk. hot sticks och göra en 40-talsfrisyr innan jag poserade för kameran.

Nu hoppas jag bara att lite av lockarna är kvar även imorgon efter att jag sovit.

och nazister.

Det har varit mycket Euskefeurat som tröst sen valet.

Med anledning av att ett främlingsfientligt parti röstats in i riksdagen vill jag att ni alla lyssnar på texten till denna fina sång med den oefterhärmlige Lasse Dahlquist! "Du är välkommen till Göteborg!"

Eller i alla fall nästan: jag ska köpa mellanlägg och spänne till ett skärp när jag orkar ta mig ner till Knapp-Carlsson nästa gång. Idag har jag varit hos tandläkaren och lagat ett stort hål och känner mig faktiskt fortfarande lite groggy av adrenalin och bedövning så här sex timmar senare.

Idag fick jag de här jättefina blommorna skickat till mig från min vän Sara. En "tappa-inte-sugen"-bukett.
Inte nog med att de är fina, det är också min mormors favoritfärger, vilket gör att de passar ännu bättre i mormors fina vas, placerad på mormors linneskåp.

Och här ska inte tappas någon sug - inte tänker jag göra regeringen till viljes genom att bli knäckt, de har redan knäckt alltför många sjuka människor.

Jag må vara ett av äggen som Alliansregeringen vill knäcka för att göra sin omelett: ett Sverige där alla som inte är 100% friska har rensats bort, men jag tänker inte låta dem knäcka mig. Kanske det största motstånd som jag kan göra mot deras politik. Jag tänker heller inte sänka mig till deras nivå och önska att de ska utsättas för det som de vill utsätta mig för - så ond är jag inte, jag överlåter ondskan till dem som saknar medkänsla.

Istället ska jag dra in på konsumtionen - det blir nog inga mer pubbesök eller medeltidsfester (efter de två som jag redan anmält mig till i höst) och nya skor får vänta tills jag behöver nya för ilägg. Nya kläder får jag ju ändå eftersom jag har en massa tyg liggande; sybehör kommer jag  fortfarande att unna mig, men när tyget är slut får jag slita på det som jag har. En del av tygerna får ju omdisponeras till kläder åt barnen också.

I enlighet med detta bär jag en kjol som jag köpte på Stadsmissionen på 90-talet och som jag sytt om så att den passar, tre år gamla strumpor och en jumper som jag ärvt av Blåva Anna.

Idag har jag alltså varit på Bok&Biblioteksmässan här i Göteborg. Först sände vi Alltinget från mässan - det är alltid lite nervöst att sända inför publik - och sen gick jag mycket systematiskt igenom hela mässan, precis som jag brukar göra. Och köpte böcker, som vanligt inte från vanliga bokhandlar utan från arkiv och  en del mindre förlag.

Efter det gick jag upp på övre plan och Internationella Torget där jag såg Annaa vara moderator vid ett seminarium om miljömål och politik och vår konsumtions påverkan i resten av världen. Miljöförbundet Jordens Vänner har nämligen just idag släppt en bra och viktig rapport om detta.

Sen lullade jag hem med mina över tio kilo böcker - bra papperskvalitet väger. Här kan man se dagens inköp:

Kung Fotboll, Torbjörn Anderssons avhandling i historia har jag förvisso redan läst, men det är ändå en bok som man även bör äga.

Vasatidens samhälle. En vägledning till arkiven 1520-1620 i Riksarkivet av Jan Brunius visste jag inte ens att den fanns - men så var det och jag måste bara äga den.

"Det måste ju vara någon ordning på torpet!" Svenska personnamnsregler i ett historiskt perspektiv av Sonja Entzenberg verkar ju jättespännande och kostade bara en femtilapp i Dialekt-, Ortnamns och Folkminnesarkivets monter.

Där hittade jag också min radiokollega Eva Knuts avhandling om bröllop för samma facila pris.

En bok om Göteborgs alla biografer, skriven av Göran Bjelkendal och utgiven av Landsarkivet i Göteborg kan man ju inte låta bli att köpa.

Liksom en liten intressant bok om Elisabeth Vasa, som levde på 1500-talet, och hennes böcker, skriven av Otfried Czaika, som är forskare på Kungliga Biblioteket.

Slutligen fyllde jag i tipsfrågorna hos Svenska Fornskriftsällskapet och eftersom jag redan hade Erikskrönikan, som var priset, i två olika utgåvor fick jag välja något annat - vilket blev Kalmar stads tänkebok i två delar (text respektive register).

Jag var väldigt sugen på att köpa boken Stationshus. Järnvägsarkitektur i Sverige av Gunilla Linde Bjur, men den var jättetjock och jag kunde bara inte bära en bok till - inte ens en pamflett hade gått. Och man kan ju köpa den på nätet också.

Inte som i premiär för höstvädret - det var det ju redan i mitten av augusti - utan som i premiär för de nya kläder jag köpt för hösten: Kofta och blus från H&M och mina gula strumpor som jag köpte i Vintagebutiken i Vara.

Skorna är från Asos.com

Sorg och bestörtning hanteras bäst genom kreativitet.

Så jag har börjat med inprovningen av mönstret till ännu en 1940-talsklänning. Livet kommer från samma mönster som den här klänningen, dvs Simplicity 3689 från 40-talet.
När jag gjorde den var det dock en hel del saker som inte funkade perfekt. Axlarna var, som jag säger i länken ovan, alldeles för vida och kjolen blev ungefär dubbelt  så vid som den borde varit; där kan jag nog dock ha gjort någon slags misstag inser jag i efterhand.

Även om jag fixade till axlarna ett år efter att jag gjort klänningen så är jag ingen anhängare av att behöva göra sådant, så jag bestämde mig för att göra en ny toile och ett nytt livmönster. Det här mönstret har inga bystveck utan formas med insnitt mot midjan och rynkning mot axeln, så de ändringar som jag behövde göra var att ta in axlarna rejält, lägga till någon centimeter i längd och sedan ta in livet en smula högst upp i sidorna vid ärmhålet.
Till kjolen kommer jag förmodligen att använda ett av mina vanliga kjolmönster istället.

Tyget, som är en tryckt bomull, köpte jag på Jofotex i Söderköping och det fick tyvärr en del fula blekta streck i tvätten, men förhoppningsvis kan jag dölja dem i den färdiga klänningen.

Med andledning av Sverigedemokraternas från 30-talets Tyskland importerade syn på kulturen tänkte jag lite då och då visa lite "degenererad konst" som jag gillar. Till exempel den här: Oskar Kokoschkas "Prag, Nostalgi", som var det första han målade efter att flydde från Tjeckoslovakien efter nazisternas ockupation.

Snodd från National Galleries of Scotland

Visst är den fin? Men det är klart, den genomsnittlige Sverigedemokraten kan väl inte se vad den föreställer och blir därför provocerad, så sån't ska vi nog inte ha.

Jag vill bara klargöra att det absolut inte är ett krav att gilla vare sig det här eller annan modern konst, man blir inte Sverigedemokrat, eller för den delen dummare för det, poängen är att konst kan ta många uttryck och att dne måste få göra den. Alla behöver inte gilla allt och en del saker kan man mycket väl bli provocerad av (fast man kanske börjar gilla det sen).

Själv gillar jag till exempel inte det mesta av konstmusiken från 1900-talet - ja, om vi ska vara ärliga är jag rätt tveksam till hela 1800-talet också, men det betyder inte att det är kasst eller degenererat. En del gillar barock, en del gillar Mahler, en del gillar storbandsjazz, en del gillar dansband och en del gillar techno. Det är bra så.

Det förstås jätteallvarligt att vi nu har ett öppet främlingsfientligt parti i Riksdagen, men det här är ju så löjligt att man måste skratta - uppgivet, men ändå.
Det fria kulturlivet ska svältas till döds genom borttaget stöd, konst ska inte få provocera (var inte SD bland dem som var väldigt upprörda över de muslimska reaktionerna mot Mohammed-teckningarna? Det är väl skillnad beroende på vilka som blir provocerade). Och istället ska man satsa pengar på hembygdsgårdar, spelmanslag och folkdräkter. Missförstå mig inte, jag gillar alla dessa företeelser och tycker det är oerhört pinsamt att NUTEK på 90-talet betalade för en kartläggning av Sveriges olika bygdedräkter, men sen inte gav pengar så att det kunde publiceras på nätet. Men att påstå att det är det svenska folkets kultur är ju helt absurt - både idag och faktiskt även historiskt
Naturligtvis har Sverigedemokraterna ingen aning om att det finns olika typer av bygdedräkter eller om att de allra flesta är rekonstruerade eller konstruerade under 1900-talet. Eller att de som är äldre inte alls är någon slags resultat av "den rena och oblandade svenska folksjälen" utan kontinuerligt har påverkats av från början utländska stadsmoden. Inte vet de heller att det vi idag känner som folkdräkter hörde till de rika storbönderna och visst inte var var mans dräkt på 1800-talet.

Det här skulle vara bara roligt om det inte var kalkerat direkt från 30-talets idéer om "Entartete Kunst" och "Blut und Boden"

I vilket fall tycker jag att om de tycker det är så himla viktigt med knätofs så ska Jimmie Åkerlund bära folkdräkt vid Riksdagens öppnande - helst varje dag. Kostymen är det ju ändå någon utlänning som har hittat på.

Som ni kanske har förstått är jag rätt nere över valresultatet. Först och främst rent politiskt, men också för att det är lite motigt att inse att så många människor som jag är orsaken till allt elände i Sverige. Värst är förstås att 5,6 procent tycker att folk med annan hudfärg och religion är roten till allt ont, men att närmare hälften av befolkningen anser att sjuka människor inte är lika mycket värda som friska gör också rätt ont när man är en av de där hemska människorna med en kronisk sjukdom. Förakt för svaghet är lika fult varifrån det än kommer.

Men, oroa er inte, om någon vecka kan jag säkert uppbringa lite entusiasm för kläder igen. Jag har ett nytt sömnadsprojekt på gång i bomullstyg som jag köpte när jag var i Söderköping. Jag återkommer.

---

Just nu spelas: Euskefeurat: "Tankar på nattgammal is" från Sista färden hem till byn

---

Bara för att jag är beklämd över regeringens totala förakt för svaghet så betyder det inte att jag inte är ännu mer i chock och jävligt förbannad över att Sverigedemokraterna kom in i Riksdagen. Vi har nu ett parti som anser att folk från olika länder i världen har olika människovärde i vår riksdag. Detta är en skammens dag.

Det ser ut som att jag får börja planera för hur vi ska klara oss ekonomiskt när jag blir av med min sjukersättning i oktober. Jag vill dock gärna att alla som röstade på Alliansen visar med empiriskt forskning hur man botar reumatism genom att se till att den sjuke inte kan betala sin hyra (eller mediciner för den delen). Inga floskler om att allt jag behöver är en spark i häcken, jag vill ha bevis.

Förkyld och eländig och därtill orolig över att jag förmodligen kommer att tvingas säga upp mig från mitt forskarjobb senast vid årsskiftet (eftersom jag har haft sjukersättning för länge och jag inte är frisk nog att jobba heltid) orkar jag inte skriva så mycket - så jag tycker att ni ska läsa vad Hanna Fridén skriver istället.

För hur många gånger har jag inte stått där med utklippta kjolar som jag inte kan sy färdigt för att jag inte har något foder?
Förresten har jag designat en kjol utan fickor, undrar om jag kommer att ångra mig.

Att studera modeillustrationer, både teckande och fotograferade är intressant i sig, men säger inte alltid så mycket om hur kläderna ser ut på vanliga männniskor. I de flesta fall brukar både teckningar och foton, som ju numera desutom alltid är retuscherade, visa en vackrare människa än vad vanliga dödliga kan uppnå, men i vissa fall är det faktiskt tvärtom. Så tycker jag att det är med den här teckningen från en katalog från 1925, vilken visar en typ av hemmaklänning som i USA kallades the Hoover apron efter president Hoover och de kampanjer för mer vetenskapligt, modernt och hygieniskt hushållsarbete som fördes vid den här tiden, både i USA och övriga västvärlden (även om Europa låg lite efter tidsmässigt). The Hoover apron representerade en ny typ av kläder för medelklasskvinnan: enkla att ta på sig själv, utan hjälp av tjänstefolk som började bli allt sällsyntare, och gjorda i lättvättad bomull för hygienens skull.

I vilket fall skulle jag inte drömma om att ha på mig något sådant, med sin raka form och nedhasade midja. Men det beror förstås på att bilden visar idealet vid tiden: utan byst och utan midja. Ser man istället på denna, i och för sig lite tidigare bild, som är ett foto där en kvinna har på sig samma typ av klänning, men där knytbanden/slejfarna sitter midjan så blir det genast riktigt klädsamt. Människokroppar ändrar sig inte lika mycket över tid i verkligheten som på teckningar av idealfigurer så det är lättare att relatera till fotot där vi på ett mer korrekt sätt kan föreställa oss hur det skulle se ut på oss själva.

Det här är min kompis Marie. Marie har cystisk fibros. Sen hon var åtta har hon levt på lånad tid. Så länge jag har känt henne (ett tiotal år) har hon behövt tillbringa ett par timma om dagen med syrgastuber för att kunna andas och de sista åren innan hennes lungtransplantation kunde hon inte längre äta utan fick sondmatas hela nättern (med något som enligt henne smakar som hundmat luktar) för att få i sig näring. Så fick hon sin lungtransplantation och för några år sen såg jag henne äta en persika - bara att kunna äta var en stor grej, hon började till och med få kött på benen. Men så pajade njurarna av de starka mediciner man måste äta efter en transplantation och hon behövde även en ny njure.
Låter som att det skulle kunna bli bra igen då, eller hur?

Men inte så, för försäkringskassan, som fått i uppdrag av den sittande regeringen att se till att få ner sjuktalen - oavsett om folk faktiskt är sjuka eller inte, anser att hon direkt efter ännu en transplantation ska söka arbete, annars förlorar hon sin lilla inkomst från alfakassan. Det spelar ingen roll vad läkare säger eller att det nästan säkert äventyrar hälsan att inte få någon rehabiliteringsperiod efter ett så stort ingrepp - så länge regeringens mål om att till varje pris minska antalet personer med sjukskrivning och sjukersättning finns där så spelar det fan ingen roll om du är döende i cancer eller är nytransplanterad. Jag antar att de tror att man blir frisk av att svälta och bli hemlös.

Man kan skylla på handläggare och försäkringsläkare, men faktum är att  det är regeringen som gett dem uppdraget och bestämt hut de ska besluta och det är de som bestämmer att folk som Marie, som är sjuka, inte är värda ett skit.

Jag har gått upp en del i både vikt och mått och det irriterar mig förstås oerhört. Dock kommer jag fortfarande i mina kjolar, vilket gläder mig.

Det regnar och regnar och blåser, men plikttroget tar jag på mig yllekjol och yllestrumpor och beger mig ut för att vara med och bemanna valstuga några timmar. Det är första gången som jag gör det, så jag är lite nervös.

Jag har varit borta över helgen så det blir en samling av bilder som bevisar att jag klätt mig i sånt som jag sytt själv, i enlighet med den utmaning som jag skrev om för ett par inlägg sedan.

På lördag åkte jag till Söderköping och inkvarterades i ett mysigt källarrum på Söderköpings pensionat. På mig hade jag kjol och singoallablus som jag sytt själv. Däremot lämnades den matchande jackan hemma.

Det blev som ni ser lite suddigt i mörkret, men annars gillar jag kortet.

Söndagen var solig och jag och vännen Britt-Marie gick runt i det mycket pittoreska centrumet.

Jag har varit snyggare på bild, men man ser i alla fall att jag har min egenhändigt sydda fyrtiotalsklänning i tyget "Anemone" designat av William Morris på mig.

Igår på jobbet hade jag en gammal trotjänare: min vinröda yllekjol som jag sydde för fyra år sen.

Som faktiskt även något berör politik ;)

Det händer inte ofta att jag gör ett politsikt inlägg och jag ska inte tråka ut er med statistik om att regeringens jobbsatsningsjobb, eller vad de nu hette, kostade dubbelt så mycket per person som om man istället hade faktiskt anställt någon i t ex vård, skola och omsorg där det verkligen behövs. Istället får ni en pedagogisk bild och en låt.

Och med anledning av det helt jävla otroliga faktum att det finns så mycket folk i det här landet som är villiga att rösta på ett rasistisk parti att det finns chans att de kommer in i riksdagen.

Här är låten.

Inspirerad av några bloggar jag läser så har jag anslutit mig till Self-Stitched September. Varje dag den här månaden ska jag alltså ha på mig något som jag sytt själv, och helst dokumentera det. Detta innebär att jag kanske blir bättre på att ta bilder på dagens klädsel igen. Det som avhållit mig mest nu det sista är att jag har varit sjuk hela den här veckan och därför mest lufsat runt i hemmet efter att jag lämnat Maja i skolan.

Jag har (igen) köpt ett gammalt stickhäfte på Tradera; den här gången från Åhlén och Åkerlunds stickavdelning: Stickat nr 1 1948.
Och det var de virkade hattarna på omslaget som lockade mig.

Den röda och den vita kommer definitivt att göras. Någon gång, om än kanske inte mer än en i höst. Jag ska forma om en rosa och eventuellt en mörkblå filthatt för en del av höstens behov.

Idag har jag varit fotmodell, eller möjligen fotfotomodell. Det är min vän Caroline som är stickdesigner som har gjort världens sötaste toffelmönster och som tog bilder till publiceringen av mönstret. Eller, det var Patrik som tog bilderna, vi var ju modeller.

Till helgen drar jag till Söderköping. Anledningen är Söderköpings Gästabud, ett medeltidsevenemang som inte varit på tidigare, men som av dem som åker på många sådana anses vara ett av de bästa och trevligaste.
Väl där ska jag hålla föredrag om samkönad sexualitet under medeltiden. Det är inte ett ämne som jag själv forskat om, utan jag bygger på andras forskning - men det är hemskt intressant och i mitt tycke ett angeläget ämne.

Bilden nedan är en tolvhundratalshandsskrift som visar hur djävlar får män att hångla med män och kvinnor med kvinnor. Observera att den ena mannen dessutom har tonsur och därmed är präst eller munk - aja baja!

Djävulens påverkan är förstås en vanlig "förklaring" till varför en del personer föredrar sitt eget kön, men de hade faktiskt andra förklaringar även på medeltiden.

Är man i trakten är platsen St. Laurentii Församlingshem och tiden klockan 13 på söndag.

Tårarna kommer sig av att hon först inte kunde hitta tanden, den hade ramlat ner på golvet när den lossnade. Men den rådiga fadern fann den snabbt och i morse var den förvandlad till en guldtia.

Här är en bild på trasamttan som jag köpte. Jag har klippt bort och bandkantat i den trasiga änden och ska nu bandkanta även i den andra, som inte är trasig än, men rätt snart kommer att vara det.

Det, samt att sortera upp ren tvätt och sy lit epå en ny 1500-talsklänning är dagens uppgjorda planer. Sen hoppas jag att jag orkar städa en hel del också, men med tanke på hur min kropp känns nu är jag lite tveksam.

I förmiddags tog jag Maja och Blåva Anna med mig och gick på säsongens sista (och min första) loppis på Heden. Det var mycket bättre än jag hade väntat mig. Ofta när privatpersoner säljer är det bara en massa urtvättade kläder och McDonaldsleksaker, men Anna hittade en del utmärkta barnkläder och själv köpte jag grejer till både mig och Maja.

Jag hade min nya hatt och här är vi och vår samling med saker, Maja tog kortet:

Jag köpte bland annat två gamla rayongardiner som jag ska sy historiska kläder av, några burkar i läder, en sprits och en sån där lökhackare som jag efterlyste härom veckan.

Ljusstakar, porslinsdockor till Maja, en rosa filthatt och en trasmatta i plast. Den behöver få nya kanter i ändarna, men å andra sidan kostade den bara en tia och är blå och vit.

Men jag var mycket noga med att inte köpa vare sig 40-talsporslin, gamla dockskåpsmöbler eller böcker - tre kategorier av saker som det lätt kan bli väldigt mycket av i mitt hem om jag inte aktar mig.

Visst ser jag både präktig och vän ut i min nya klänning och med min gröna kofta? Och med en bok i handen?

Men boken är Gustav Hallenstiernas memoarer "Mina kärleksäventyr", en bok från 1700-talet som i princip bara handlar om alla kvinnor han haft sex med. Jag läser den för insikter om kläder och skönhetsideal och liknande, men jag måste säga att jag är tveksam till om jag orkar med 300 sidor beskrivningar av kvinnor, deras kroppar och vad han gör med dem. Jag har läst hälften idag.