Vår = Lasse Dahlquist

Som vänner, grannar, kollegor och facebookvänner redan vet, så anser jag att våren kräver mycket Lasse Dahlquist!


Frank Turner

Ny (för mig) artist som jag lyssnat på hela dagen. Närmare bestämt albumet med samma namn som den här låten:
"Love Ire & Song"
från 2008.


...But surely just for one day we could fight and we could win. And just for a little while we could insist on the impossible ...

Versioner

Jag har börjat lyssna på en spellista på Spotify med låtar om Margaret Thatcher som jag hittade på "Is Thatcher dead yet?" (viktig fråga, eftersom alla har lovat sig själva i decennier att fira som sjutton då och man vill ju inte missa en så god anledning till fest). Massa jättebra låtar. men vad jag ville komma till är att jag gillar hur man uppdaterade gamla klassiker med t ex Woody Guthrie eller från den amerikanska arbetarrörelsens historia. Här är två versioner av Guthries unnerbara "All you fascists", originalet och med Billy Bragg och Wilco .






Eller Strawbs fantastiska Part of the Union som textmässigt lånar mycket från the Union Maid.




Så här i Göteborg


Nu petar jag i mig mina narkotikaklassade värktabletter och kryper i säng, för så är det nu. Orkade enbart leta reda på bitarna till kavajen.

Hur kan någon inte gilla det här?

Ja det var vad maken sa när min spellista igår nådde Jolly Bob från Aberdeen. Och det är ju en fullt berättigad fråga, även om jag misstänker att det är många som inte gör det.


Idag ska jag dock träffa en karl som garanterat gillar Jolly Bob, för det är premiär för Alltinget i Karlavagnen och vår programledare Lasse Swahn är en stor Lasse Dahlquist-entusiast.

Musik och historia

Igår var det 75 år sen "the Battle of Cable Street" (det var också 107 år sen IFK Göteborg grundades, något som firades grundligt med kanelbullar och senare vin).


The Men They Couldn't Hang
är ett gammalt favoritband som fortfarande gör bra musik, även om dne här har mer än tjugo år på nacken.


Pete Seeger (och Woody Guthrie)

Det här blev visst en Pete Seeger-dag. Det började med att jag skulle sätta ihop en spellista med protest/politiska sånger på Spotify till mig själv och sen bara fortsatte det.


 


Och det är ju inte så illa. Kanske blir det lite Woody Guthrie sen?


 

 

 


Dagens musik

Dubblad dos betablockerare gör att det känns lite bättre just nu och nu syr jag till Little Richard.


Lite engelskt 80-tal

Innan, under och efter Irlandsresan var det bara irländsk folkmusik som gällde, men efter tre veckor och en resa till England så gör den engelska musiken åter sitt intåg i spelaren.
Förutom att hälsa på Teddy och Tom och köpa kläder, skor och tyg så passade jag också på att träffa en mångårig internetvän, Billy Oblivion, för första gången. Och den här musiken reflekterar väl inte direkt den musik som han och hans band spelar, men däremot mycket väl vad vi pratade om. Och är sådant som vi båda gillar.




 

Har säkert länkat till dem förr, men vad fan - det är min blogg, jag gör som jag vill ;)


I love coffee, I love tea

Av olik anledningar har det varit mer modern rock än gammal swing i mitt liv det sista. Den här låten som en bekant länkade till på facebook nu på morgonen har dock återuppväckt min entusiasm, så idag blir det nog Andrews Sisters igen.


Förbandet

Inte nog med att Sator (helt i enlighet med mina förväntningar) var sjukt bra, även förbandet var riktigt, riktigt bra. De var tre mycket unga män som kallar sig Factory Brains och är från Stockholm. Tyvärr har de inte gett ut någon skiva än, men när de gör det ska jag definitivt köpa den och jag rekommenderar dem verkligen som liveband.


Sator!

Nu ska jag och maken strax promenera till Trägår'n för att se Sator spela. Senast skivan, som kom för typ ett halvår sen är riktigt bra, även om jag inte hört den tillräckligt för att bestämma mig för om den är riktigt lika bra som mästerverket Basement Noise från 2006. I vilket fall är här en av de bästa låtarna från senaste plattan:


Mer musik än kläder

Det har inte blivit så mycket kläder, eller överhuvudtaget så mycket bloggande det sista. Den största orsaken är förstås min pappas oväntade död, men jobbet och barnen har också tagit mycket tid och energi. Då blir kläder något som jag tar på mig, snarare än något som jag tänker på och planerar (i och för sig är det knappt en vecka sen jag hade ett foto på dagens klädsel, men jag ger ju inga reatips och visar nya inköp, som jag gjorde förr). Sen är jag faktiskt rätt tagen av både vad som händer i arabvärlden och jordbävning, tsunami och härdsmälta(or?) i Japan, så jag får inte riktigt upp intresset för kläder. Utom att jag syr en klänning till pappas begravning om en vecka då.
Musik bjuder däremot på både distraktion, tröst, glädje och styrka och i sen i onsdags, då jag köpte senaste numret av MOJO för att jag ville ha CDn, så har det varit en del Billy Bragg.






 


Och ja, jag vet att han inte skrev dem, men det är de versioner jag hört mest.


When I still have thee

Kärlek. Och sån't ni vet. Jag har sovit extremt lite inatt på grund av biverkningar från mina starkaste värktabletter, min visdomstand bråkar och jag ligger svårt efter med jobbet. Men om bara min man var hemma hos mig vore allt så mycket bättre. Alltid.



"I don't need much, when I still have thee"

Ny bandtröja, samma gamla kisse

Jag och Rickard var på spelning med Teenage fanclub igår. Det var förstås jättebra - svårt att misslyckas med ett sån't låtmaterial och såna trevliga skottar ;) bäste i trevlighetsavseende var när några hade önskat Dumb Dumb Dumb och de bestämde sig för att försöka spela den även om de inte repeterat in den och Gerry trodde att han kom ihåg orgelslingan.  Det gjorde han väl på sätt och vis, den kom sig på slutet och det är en underbar låt även med lite fel orgelspel.



Och på spelning måste man förstås köpa en t-shirt. Tjejmodellerna var både för små över bröstet och för korta för min långa överkropp så det blev en herrmodell. Inte för att det spelar roll, den sitter utmärkt, men jag var annars lite sugen på tjejtröjan i brunt med rosa tryck. Å andra sidan passar mörkgrönt, som den här är i mycket bättre till resten av min garderob.


Det är förstås inte så smart att köpa fler t-shirts när jag knappt använder dem som jag har; jag är liksom inte en t-shirtmänniska, men jag resonerar som så att jag kan rensa bort alla andra t-shirts och bara ha sådana med band som jag gillar.


Här är i alla fall ett foto på mig i tröjan, min skotskrutiga kjol i vinrött och blott, min dito Converse i grönt och blått och en grå kofta. Inte för att färgerna syns så bra på kortet eftersom katten som promenerade förbi kameran kom i fokus istället, men det är ju en så söt kisse.


Teenage Fanclub

För två veckor sen var jag och såg den finske glamrockguden Michael Monroe uppträda på Sticky Fingers och om ett par veckor är det dags att gå på spelning igen. Den här gången tillsammans med maken och i form av skotsk indiepop: Teenage Fanclub, som spelar på Trädgår'n den 21e November.
En av alla deras fantastiska låtar från tidigt 90-tal kan man se och höra nedan, det coola är dock att de även nu gör helt fantastiska skivor.


Lite från onsdagens spelning med Michael Monroe

Tyvärr inte den bästa vare sig ljud- eller bildkvaliteten alltid, men ändå. Det första klippet är dock helt okej i båda avseendena.



I den här kan man om man är väldigt klarsynt se min nakna arm alldeles i början av räcket där han klättrar upp (och ner). Jag var lite nervös att hans skulle ramla ner, det är säkert fem-sex meter ner till golvet. Kanske i synnerhet när han hängde i knävecken.


Slutligen: Hur coolt är det inte när en kille plockar fram en saxofon och frågar "Do you want some of this?" och hundratals människor blir helt hysteriska av glädje och skriker som galningar?


Jag har varit på många spelningar, men i ren rock'n'roll-energi var det här definitivt en av de bästa. Och Michael Monroe är fortfarande väldigt väldigt het. Eller, det är väl klart - 48 är ju ingen ålder.

På tal om musik...

och nazister.



Det har varit mycket Euskefeurat som tröst sen valet.

Gammal jazz billigt

Just nu säljer Ginza ut en massa gammal jazz, en del blues och vokalmusik från 1930-40-talet för 10 kronor per cd. Själv köpte jag Peggy Lee, Dinah Shore och favoriterna Andrew Sisters (de som känner mig vet att jag har en stark förkärlek för det käcka).



Nej, jag får inte betalt för att skriva det här ;)

PS. Visst är deras valkar i håret underbara? När jag ser sådant överväger jag att låta luggen växa ut igen.

Evan Dando

Vi kan väl börja med att Evan Dando såg betydligt mindre sliten ut än på spelningen med Lemonheads spelning 2006, vilket alltid är bra - han är faktiskt inte mer än ett år äldre än mig och igår såg han heller inte ut att vara det. Ska man vara uppriktig var han faktiskt alldeles otroligt snygg. Men nu har jag ju aldrig gillat musik eller gått på spelningar för att en artist varit snygg (under tonåren var jag hårdrockare, så jag hade ingen riktig sån poster-killefas), så låt oss istället tala om musiken.
Spellistan bestod till ganska stor del av Lemonheadslåtar, även om det också fanns plats för låtar från solokarriären och ett par covers. Första delen, när han var ensam på scen med sin akustiska gitarr var bäst, men det btyder inte att det var dåligt när hans kompis, tillika förartist, anslöt på elgitarr. Det är svårt att misslyckas med ett sådant låtmaterial och med en fokuserad Evan som både spelade rätt och kunde alla texter (har inte alltid varit så) fanns det en sårbarhet och närhet som gick rätt in i en. Hans tydliga artikulation gjorde också att varje ord i hans väldigt personliga texter uppfattades och fick betydelse. Evan Dando är extremt tillbakadragen som (scen)person, så man ska inte förvänta sig en massa "showmanship", utan musiken får tala för sig själv, men ärligheten i låtar och framförande gör att man inte saknar det. Det gick heller inte att ta miste på publikens kärlek, något som alltid är en viktig faktor när han eller bandet spelar.
Hade vi inte ordnat barnvakt och gått hade vi missat något!

Tidigare inlägg
RSS 2.0