Om stil -

Under veckan har jag sytt fast pärlor på remsorna av tyg som utgör puffärmarna på min nya 1500-talskappa. Det är mycket pärlor (plast) på hela dräkten så jag håller på och förbereder livet på klänningen  jag ska ha under så att jag kan sitta och sy på pärlor medans jag dricker te eller öl ihop med Annaa hemma hos henne nästa vecka när jag är i Stockholm. I alla fall ser den färdiga kappan ut så här:

---

Just nu spelas: The Jam: "Eton rifles"

---

Ja inte min disputation då, det var ju över tre år sen, men en före detta rumskamrat, som jag dessutom arbetat ihop med på ett forskningsprojekt om Bockstensmannen och hans dräkt disputerar idag och jag är snart på språng dit. Pablo Wiking-Faria heter han och man kan läsa om hans avhandling här. Den handlar om den agrara revolutionen, mer specifikt om förhållandena i Halland.
Till detta tog jag min klänning från China Towner och den röda koftan - det är kallt på Humanisten, så kortärmat är inte att tänka på.

Jag skriver om sömnadsböcker och passform på modearkivet.se. Det är ett ämne som jag garanterat kommer att komma tillbaka till, det finns en anledning att det kategoriserats som en "darling".

Idag var jag en sväng nere på stan, dels för att träffa nya bekanta och fika ihop, dels för att köpa ett nytt rött läppstift. Jag har en massa mörkare röda, bland annat ett helt underbart från Clarins som jag fått av Eva Knuts, men mitt ljusare klarröda håller på att ta slut. Förstås fanns inte samma färg, men jag hittade ett som jag tror blir bra. Efter fikat kände jag att jag bara "måste titta lite" på DinSkos rea och kom naturligtvis därifrån med ett par skor till.
Jag tänker inte visa kort på läppstiftet, någon måtta får det väl vara och ni vet väl hur ett läppstift ser ut, men skorna ser ut så här:

Jag är egentligen inte helsåld på klacken (milt sagt), men ett par pumps med 5 cm klack är definitivt något som saknas i min garderob och de är både bekväma och lite ovanliga i designen. Annars har jag mest skor med antingen ingen klack eller 7-12 cm klack, men just den här mellanhöjden är väldigt användbar.

Sen har jag också köpt, eller snarare beställt, en ny stickad mössa i baskermodell, som min vän Caroline både konstruerat mönstret till och stickat:

Den ser lite "ostadig" ut på bilden, men är väldigt snygg på - klarröd med antydan till en kall ton.

Återigen pushar jag vänner och bekantas bloggar:
Lukas Romson, som skriver jättebra om politik, genus och hbt-frågor
Realfrilles blogg har inget speciellt tema utan han delar med sig av sina privata tankar; men det är intressanta tankar om allt från depression till filosofi till barn etc.

Första halvan av 60-talet får väl sägas vara dagens tema: klänning efter mönster från 1963 och svinrygg. Viktigt i sammanhanget är att tyget är en ylle/bomullsblandning från Laura Ashley och därför kommer att hålla mig varm på mitt mycket kylslagna arbetsrum. Den, yllestrumbyxorna och sidenunderkjolen. Och sjalen som Blåva Anna stickade, som bor på jobbet.

Önskar att maken hade varit hemma och tagit kort - de blir mycket bättre då.

---

Just nu spelas: Teenage Fanclub: "What you do to me" från Bandwagonesque

---

Kan förresten meddela att det som jag är mest nöjd med med mitt utseende är mina ögonbryn. Jo, jag kanske "borde" plocka dem, men förutom lite vid näsroten då och då (de vill nog egentligen gärna växa ihop) så orkar jag inte bry mig. Det är väl inget fel på resten heller, men ögonbrynen har verkligen en snygg form. Och alldeles av sig självt, något jag som rätt lat när det gäller sådant särskilt uppskattar.

Eller kanske till och med min mormors ålder - jag har någon slags mine av tanter i kjol och väst från min barn- och ungdom. Nu var ju inte de min inspiration när jag sydde detta, utan bilder från 40-talet, men å andra sidan var förmodligen ungefär då deras smak för kombinationen grundlades. Så jag är nog i alla fall klädd som en tant och det får väl vara okej vid 41 års ålder.

Det var ju annars också en populär kombination på 1970-talet, jag får även minnesbilder från besök på min mosters jobb på Beklädnadsarbetarförbundet när jag var barn.

I högstadiet och delar av gymnasiet var jag ful. Ja inte rent objektivt alltså – jag såg väl ut ungefär som nu, fast 15-20 kilo lättare, lite beroende på när under denna period vi talar om, och med smalare bröstkorg och höfter eftersom de inte töjts ut av graviditeterna ännu. Stora bröst hade jag redan då, något som fick folk att anse att jag var tjock, men vi behöver inte gå in på det, vi kan lätt konstatera att tjock var jag inte.

Den viktiga poängen är att det inte var något hos mig själv som gjorde mig ful, utan hur andra såg på mig. Jag trodde dem och de trodde sig själva och så blev jag ful. I gymnasiet när jag (och bästisen Inger) hittade ett eget umgänge slutade jag vara ful, men snygg i mina egna ögon blev jag nog inte förrän någon gång efter 30. Sen dess har jag nog ansett att jag ser rätt bra ut; rätt ofta lite för tjock, men ändå snygg.

 

Men så blev jag ful igen. Och det är delvis därför jag inte skrivit så mycket i den här bloggen. Orsaken var att jag och en vän kom ihop oss och vederbörande beslutade att hon/han inte ville ha något med mig att göra i framtiden. Trots att orsaken till att denne inte vill umgås med mig längre knappast är att jag är för ful – inte ens tonåringar är riktigt så ytliga – så slog det hårt även på mitt uppenbarligen rätt sköra självförtroende vad det gäller mitt utseende. Inte så att jag inte också förlorade tron på mitt intellekt och personlighet, men där har jag en större grundsäkerhet, så det är svårare att hamna helt i bott där. Säkerheten om mitt utseende satt uppenbarligen bara på ytan och att bli bortvald gjorde mig ful igen: Ansiktet blev grått, mustaschen (några få lite mörkare hårstrån på överläppen, jag är inte den håriga typen) syntes på tio meters håll, håret var platt och fult och det som förut var helt okej kurvor blev för stora och närmast groteska.

 

Varför jag skriver här om det här ganska privata är för att jag tror att det kanske kan ge en förståelse om vad det egentligen är som gör en ful. Visst, jag skulle kunna räkna upp en massa fysiska orsaker till varför jag inte överensstämmer med det rådande estetiska idealet, men ni som läser den här bloggen och/eller har sett bilder på mig vet ju redan vilka de är. Och de gör mig inte ful – vare sig i mina eller de flesta andras ögon, men ett krossat självförtroende kan lätt åstadkomma vad inte ens 12-15 kilos övervikt kunde göra. Och det var inte bara jag som tyckte att jag blev ful utan med den förlorade energin och säkerheten så blev jag det också.

 

Jag försöker långsamt bli snygg igen och vissa dagar (som idag) går det riktigt bra, vissa dagar (som igår när jag var hemma med Maja hela dagen) bryr jag mig inte om hur jag ser ut och vissa dagar är jag just så där grå, ful och tjock som jag beskrev ovan.

Och undertecknad ska strax gå till jobbet. Jag unnade mig att låta kroppen komma igång så att det gör lite mindre ont inan jag gav mig ut idag. Samt hann med att ta ett kort på dagens klädsel. Varm och gosig yllekjol som jag sytt själv och jumper från H&M. Jag ska väl ha kofta också, för det är sjukt kallt på mitt arbetsrum, min kollega har rocken på sig, men han sitter närmast fönstret också, jag brukar klara mig med en stor ylleschal.

I alla fall min. Så här års brukar jag till exempel vara i alla fall lite entusiastisk över postorderfirmornas vår/sommarkataloger och för den delen vår/sommarvisningarna, men icke detta år - snön och vintern gör det omöjligt att tänka sig en tid när man går i sommarklänningar igen. Så jag blir inte det allra minsta frestad.

Ännu mer markant är väl att jag inte blir frestad att köpa skor - i en stad med barmark större delen av året och med nära till jobbet är perioden man kan bära snygga skor ute rätt så lång, men nu med snö och is känner jag mig inte det minsta frestad av skor heller. Eftersom jag försöker få ett stipendium att räcka mycket längre än det är avsett för just nu så är väl det lika bra förstås.

Men jag ska i alla fall köpa lite tyg på måndag.

Jag är betydligt mindre damig än igår, när jag hade den svarta jumpern med volanger på axlarna och min vinröda snäva, yllekjol som når till nedanför vaderna. Och höga pumps. Intressant är att jag känner mig mer bekväm i det än i dagens korta kjol, t-shirt och platta skor; det är någon slags omsvängning som har hänt sen jag sydde den här kjolen för två år sen. Strax ovanför knät är dock fortfarande en snygg kjollängd.

Dagen har varit vigd åt diverse aktiviteter med anknytning till mode. Eller: först var det Flodkulturerna inför 130 studenter klockan 8.15. Men efter det har jag skrivit på en artikel om den politiska bakgrunden till övergången från Järnålderns till Medeltidens dräktskick, ordnat ett studiebsök för mina designstudenter och varit på två seminarier/möten om mode.

Studiebesöket är på Stadsmuseet i Göteborg, som har en fin samling av kläder från 1700-talet och framåt; jag tycker att det är viktigt att de får studera även riktiga kläder under kursen i modehistoria, se tillskärnings- och sömnadstekniker.
Seminariet var vårt månatliga mode- och textilvetenskapliga seminarium som vi startade i höstas med forskare och doktorander från historia, ekonomisk historia, etnologi mm och en del andra, som till exempel en handvävare som arbetat med rekonstruktion av arkeologiska textilier.

Mötet var slutligen ett upptaktsmöte där vi diskuterade att starta en universitetskurs om mode och kläder både historiskt och i nutid. Det höll på rätt länge, så jag gick innan det var slut, jag orkar inte jobba längre än till halv fem när jag böärjat tjugo i åtta; ska det ju inte ens med min reumatism. Det verkar dock som att vi har någon slags idé om en 30-poängskurs på halvfart i samarbete med Högskolan i Borås, nu ska vi bara sälja in det till universitetet.

En sån här dag gör att jag bara måste lägga mig och sova när jag kommer hem, men jag känner mig i alla fall rätt duktig.

Det faktum att jag faktiskt brydde mig om att ta på mascara och läppstift idag skulle kunna ses som ett tecken på att jag börjar återfå hoppet om mitt eget utseende och det är möjligt att det är så, men huvudsakligen är det för att vi har en gästande forskare på vårt genusseminarium idag och även om man kan se ut som världens ras bland sina arbetskamrater så får man väl anstränga sig lite när det kommer folk utifrån.
Detsamma gäller imorgon då jag undervisar för första gången den här terminen. Man måste ju vara snygg när man berättar om flodkulturerna. Eller nå't.
Det är, som ni ser, fortfarande dåligt ljus i vardagsrummet så bilden är kornig. Men man kan ju låtsas att det är konstnärligt ;)

Har just köpt biljett till nästa Tip the Velvet den 13e februari, nu gäller det bara att komma på vad jag ska ha på mig. Min första tanke var att sy en liten kattinspirerad dräkt (med kjol, min mage ska inte visas för allmänheten) i den lila versionen av det här tyget, men sen såg jag att det var tema "Very Valentine" Så nu vill jag göra något med hjärtan, antingen en hel klänning eller så kanske jag kan göra en kjol och göra om min röda korsett lite; jag hade ju ändå tänkt ta bort svandunet och guldbandet. I vilket fall ser jag volanger i vitt med röda sick-sackband i min framtid. Om nu händerna och kroppen i övrigt håller för att sy, det vet jag ju inte än.

Med anledning av att jag föreläste om 1800-talets mode idag (inklusive industriella revolutionens påverkan på modet, uppfinnandet av de första syntetiska färgerna, reaktionen, nationalismen och romantiken) så tänkte jag att jag kunde visa en modebild från århundradet också - fransk, från första halvan av 1870-talet:

Jag vill ha den rosarandiga. Men jag vill inte korsetteras så hårt och jag vill inte sy den!

Det har varit lite tyst här i bloggen. Av flera skäl: dels har jag haft annat jag behöver skriva, dels har mitt missnöje med mitt utseende inte släppt, så jag är inte så entusiastisk över kläder och slutligen håller jag på och syr på en ny dräkt av 1500-talstyp, inspirerad av porträttet av drottning Margareta Leijonhufvud. Enligt maken ser den just nu, utan ärmar, ut som något ur Star Wars och jag kan väl i viss mån hålla med.

Just nu håller jag på och pillar med de hängande ärmarna lite innan jag ska åka och jobba; jag ska föreläsa om 1800-talets mode på Art College idag.

En presentation av vår/sommarmodet 1953. Förutom de vita byxorna vill jag ha allt!

Annars gillar jag egentlgien vintern nu när det är snö, men det ska bli skönt med sommar också.

För ovanlighetens skull har jag exakt samma kläder två dagar i rad. Fast det vet ju inte ni eftersom jag gjorde radio igår och sen var hos kompisar och därför inte tillbringade så mycket tid framför datorn och ingen alls på bloggen. Det är ett sätt som bloggen direkt har påverkat mig på: att jag i prinicp aldrig har exakt samma kläder två dagar i rad (om jag går ut ur lägenheten). Det blir ju tråkigt att titta på och i synnerhet nu när jag skriver så lite mer allmänt innehåll så vill jag i alla fall ha lite variation på bilderna av dagens klädsel.

Detta betyder dock inte att jag på ett helt miljövidrigt sätt bara använder kläderna en gång och sedan tvättar dem - tvättar gör jag när det blir smutsigt! Men man kan ju byta ut bara ett eller två plagg och eftersom mina kjolar oftast är i ylle eller ylleblandning behöver de bara vädras för att bli fräscha igen och tvättas mer sällan, detsamma gäller oftast koftorna, där man ju också har ett plagg under som skyddar mot lukt och smuts från kroppen. Det viktiga är att vädra när det behövs och att inte låta plaggen bli liggande i en hög utan hänga upp dem i garderoben igen. Förutom miljövinsten av mindre energiåtgpång och mindre använt tvättmedel så håller kläderna också mycket längre om man inte tvättar dem i onödan. Och det tycker jag är tur, eftersom jag gillar mina kläder.

Jumpern är ny, på rea för en femtilapp på H&M, kjolen sydde jag för fyra år sen, strumpbyxorna ett par år gamla.

---

Just nu spelas: The Jesus and Mary Chian: "Black" från Munki

---

Jag har skrivit om en ny dräkthistorisk avhandling på Modearkivet.se. och så ville jag tala om att Alltinget börjat sända lokalt över Göteborg med omnejd igen, kl 10-12 på torsdagar. Följer man länken kan man få se en sällsynt osmickrande bild på mig ifrån studion, samt kan lyssna på programmet.

Jag har påbörjat ett krympningsprojekt. Till skillnad mot när många av mina vänner säger sådant har det inget som helst att göra med tovning av ull, utan det är jag som ska krympa. Kanske en fem till sju kilo verkar som en bra idé. och nu ska jag säga något om att det förstås är för hälsans skull, att man inte mår bra av att vara överviktigt etc. Men jag tänker inte hymla! Trots att jag har en klädstorlek som enligt t ex Little Peaché är sjuklig och dålig för hälsan då finns det egentligen inga direkta hälsoskäl - jag har lågt blodtryck även när jag är smärtpåverkad, jag äter hälsosamt och väger egentligen inte så hemskt mycket om man tar in min benstomme och allmänna kroppsbyggnad; ingen av mina läkare tycker att min vikt är något problem.

Nej, det är ren fåfänga - och det är bara det som gör att jag över huvud taget klarar att ta tag i att gå ner i vikt. Jag vet att det finns folk som är bäst på att ta tag i sin vikt när de känner sig snygga, men för mig är det helt omöjligt att hitta motivationen då. Jag menar: om man tittar sig i spegeln och tänker "det var ju rätt snyggt", varför ska man då ändra något?

Men nu, utan att jag egentligen blivit större än de senaste två-tre åren har jag fått för mig att jag är tjock och ser hemsk ut, så nu är det bara att utnyttja det! Vi får väl ser hur det går - självförtroendet kan ju komma tillbaka innan bantandet får någon effekt ;)

Så här långa köldperioder i kombination med att jag tvättar ungefär varannan vecka avslöjar obarmhärtigt att jag nog borde äga flera tjocka strumpbyxor och/eller leggings. Men nu har vi nått till de kanllgit kornblå. Jag testade först att ha en blå kofta till, men den var alldeles för dassig i färgen i jämförelse med strumbyxkorna, så det blev en röd kofta; med ett litet blått hårspänne som plockar upp det blå.

 

Kofta: Myrorna
Klänning: Asos
Strumpbyxor: ingen aning

Jag kommer förstås att ha skor på mig också, men eftersom jag har skor att byta till på jobbet kan jag inte ta bilder på dem hemma. Det blir antingen ballerinaskor i rött med svart leopardmönster eller svarta pumps med rundad tå och slejf, för det är de som står i mitt arbetsrum.

Det är svårt att få bra bilder med självutlösare när det är så här mörkt, så man tar den som blir bäst. Även om man har lite konstig benföring, som beror på att jag ville visa mönstret på sidan av strumpbyxorna - och misslyckades kapitalt.

Den här kjolen är inte nödvändigtvis smickrande för mina mycket breda höfter, men jag skiter i det för jag gillar tyget. Och dess färg matchar det blågröna på strumpbyxorna.

Lit eoväntat blev det utgång ikväll. En gammal kärlek (vi talar 1991) är i stan med jobbet och vi ska ta en öl ihop. Det är en av sakerna som jag gillar med medelåldern: att allt sån't var så länge sen att det bara är kul att träffas och prata ungdomsminnen. Och visa kort på respektive barn och så. Själva förhållandet är så länge sen att ingen bryr sig.

Jag fortsätter på det rutiga (om möjligen inte så spännande) temat med min senaste yllekjol, rutig i mörkgrönt och marinblått (i huvudsak). Till den har jag lila jumper från H&M, mörkgrå kofta från Zara och leggings med lila O Woolies från SockDreams.

Jag genomgår just nu en (förhoppningsvis kort) fas när jag känner mig mer än bara halvtjock och halvgammal, kort sagt: tjock och ful. Då vore det ju rimligt att man la mer energi på att se bra ut, men så funkar inte jag; när jag känner mig snygg är det roligare att göra sig snygg(are) medan när jag känner mig ful tar jag bara på mig kläder som ser någorlunda ut ihop, men sminkar mig inte etc, för vad är poängen?
Hur är det för er?

Det är inte på något sätt superkallt här i Göteborg, inte jämfört med en del andra delar av landet i alla fall: idag var det 13 grader kallt när jag och Maja gav oss ut för att först köpa en födelsedagspresent och sedan åka på kalas. 13 grader är dock tillräckligt för att jag ska ta på mig en av mina tjockare yllekjolar och overknee-strumpor i ylle ovanpå leggings, rejäla varmfodrade kängor, halsduk, tjock stickad basker och yllekappan jag ärvde av Annaas mamma. Eftersom vi fick vänta inte mindre än 45 minuter på Femmans spårvagn var det rätt skönt att ha varma kläder för även om vi satt inne i väntrummet på Korsvägen så är det inte jättevarmt där och det drar förstås så fort någon öppnar dörren. Vi kom trots allt bara tjugo minuter försent till kalaset, eftersom vi var lite tidigt ute från början. Det var en bit att gå från hållplatsen och blåste så jag var återigen tacksam för mitt ylle.
När jag inte hade ytterkläder på mig såg jag ut så här - det är taget en halvtimme efter att jag kom hem och jag har fortfarande lite rosor på kinderna.

Det blir mycket av den rutiga yllekjolen det närmaste kan jag ana; den är perfekt längd och tjock och trevlig.

Det är underbart fint ute och jag skulle gärna ha promenerat till universitetet och suttit där och jobbat - inte minst för att jag har en intressant bok som väntar på mig på UB, men jag mår illa och är lite konstig i magen så jag vill itne smitta någon om det skulle vara magsjuka. Det behöver det dock absolut inte vara, min kropp är paj på så många sätt att det är vanlig att jag mår rejält illa etc utan att egentligen vara magsjuk.
Så jag jobbar hemma så gott det går, vilket innebär att det inte blir några bilder på dagens klädsel, som består av yllestrumpbyxor och samma jumper som igår.

Jag är inte bara tillbaka i 2010, till en värkande kropp, utan nu är det även dags att gå till jobbet för första gången på ett par veckor. Det är inte så att jag inte har jobbat, men jag har gjort det hemma, men nu måste jag dels till jobbet, dels ta tag i schemat för vårens sändningar med Alltinget.
   Tio minus ute, men jag har ju inte så långt till jobbet, så jag hoppas att efterverkningarna inte ska bli alltför stora.
Jumpern är gammal från H&M, kjolen har jag sytt själv.

Jag var ute igår. Både som i att jag var på krogen och att jag var utomhus. Först var jag och min kompis Caroline på krogen med några andra vänner och bekanta; vi brukar träffas en gång i månaden på The Rover på Andra Långgatan. Där hade vi det som vanligt väldigt trevligt, men för en gångs skull så slutade inte kvällen där, utan vi fortsatte upp till några av hennes vänner som bor på Nordostpassagen och som hade en liten fest. Det var väldigt roligt, men framåt tvåtiden tycker jag att jag nog behövde ta mig hem och sova.

 

Nordostpassagen gjorde denna snöstormsnatt skäl för sitt namn – snöat hade det gjort i timmar och i den starka vinden blev en del drivor riktigt djupa. Jag pulsade på och tog mig ner till hållplatsen Olivedalsgatan där jag fann att det enligt tidtabellen förvisso skulle komma en spårvagn, men att det var långt till dess och att det med tanke på drivbildningen kanske inte ens var säkert att den skulle göra det – hela tiden körde snöplogar fram och tillbaka på gatorna för att hålla dem öppna, men det kommer ju inte spårvagnstrafiken till godo på de flesta ställen.

 

Så jag började gå, lite grann på jakt efter en taxi, lite grann för att där kunde jag ju inte stå och det är på intet sätt omöjligt att promenera från Linnégatan till Johanneberg. Och då, i det speciella snövädersljuset, pulsande genom ett par decimeter snö hände något magiskt: Jag flyttades tillbaka i tiden och blev den Eva jag var då, när jag var tjugo år, i ett Göteborg som inte längre finns. Här kanske jag ska förklara att med undantag för enstaka pubbesök och när jag undervisar på Art College är jag i princip aldrig i området runt Järntorget numera – men när jag flyttade hit som tjugoåring och i sådär en sex år till utgjorde Haga, Masthugget och Majorna, där jag också bodde den del av tiden, min värld: det var där jag umgicks och verkade, det var mina hemtrakter. Så mycket har förändrats att jag inte brukar tänka på det när jag är där i vanliga fall, men i snöfallet, ett snöfall som jag inte sett på Linnégatan sen den tiden, i natten, som jag också sällan ser där och efter tre öl och ett glas vin var det som om de tjugo åren mellan då och nu suddades ut och jag var på väg hem från någon fest 1989 eller 1990 istället. Jag har förstås känt ekon av det förgångna förr, men aldrig så överväldigande, så totalt som i natt, och jag har själv aldrig varit så en del av det; det har varit mera som att jag sett skuggor av ett yngre jag röra sig bredvid mig, nu var jag där, i det förgångna. Jag brydde mig inte om kylan (-11 minus) eller vinden eller snön som jag pulsade igenom (den var ju i alla fall torr och fjäderlätt) utan gick oerhört lycklig med min musik i öronen och känslan av att vara ung och med hela livet framför sig som fyllde hela kroppen. Det är inte så att jag tycker att mitt liv är sämre nu än då (förutom reumatismen), väldigt mycket, som mina barn och min familj är bättre, men att få minnas och uppleva det igen var fantastiskt. Så jag vandrade på, sjöng med till mp3-spelaren (vem kunde höra?) till musik som jag antingen inte lyssnade på, eller som inte var gjord, då, men som passade in precis ändå.

 

Det slutade med att jag tog en taxi när jag kom till Handels för jag insåg att jag ju var tvungen att komma i säng någon gång och att det skulle ta tid att ta sig hem i snön.

Men hemma är ju bara hundra meter från där mitt studentrum låg – jag kan se mitt gamla fönster från mitt nuvarande sovrumsfönster. Ändå var det där som då och nu smälte ihop och med "Aquamarine" från den nya skivan med  The Men They Couldn't Hang som jag fick i julklapp sprang jag lyckligt genom snön på gården och hem till sovande make och barn – på en gång 20 och 41, en känsla som fanns kvar tills jag väckt min man och en stund till.

 

Så så är det alltså: en sen natt kan en snöstorm på rätt ställe fungera som en tidsmaskin.

 

 

---

Just nu spelas: New Order: "As it is when it was" från Brotherhood

---

 

När jag ändå tog foton passade jag på att ta ett på den underbart 1930-taliga/tidigt 40-taliga jumpern som jag hittade för en hundring på H&Ms rea. Omlott och kimonärmar är så snyggt och färgen går inte av för hackor heller.

Årest första syprojekt blev lite udda: en 50-talsinspirerad kort jacka i fuskpäls med matchande pillerburkshatt. Redan i sig är det udda, men det blir ännu mer så när man inser att fuskpälsen är mönstrad i chockrosa med mörkt lila zebraränder. Jag skulle aldrig ha köpt tyget till det här projektet, men jag hade det hemma efter ett impulsköp för typ nio år sen, när den kostade 15 kr metern och jag tänkte att jag kunde göra något roligt till barnen av den (jag har lila också). Nu blev det istället så att jag testade att göra ett jackmönster och sy upp en jacka i detta svårartat bisarra tyg. Och jag tänker förstås ha den på mig ute bland folk - vad skulle kunna hindra mig?

Dock troligen inte med de här stövlarna - jag tänkte att de skulle matcha det lila i jackan, men det är för olika lila.

Egentligen har jag varit ute och därmed haft andra kläder på mig idag; jag följde nämligen Vendela först till stallet för att hämta ridgrejer och sen till tåget eftersom hon ska åka till min kusin och rida ett par dagar, men större delen av dagen tillbringas klädd så här i hemmet. Just nu passar jag, Rickard, Valeria och Maja en liten Angelina, som är Valerias och Vendelas halvsyster på pappans sida, medan han och hans fru är på Världskulturmuseet och tittar på Vodou-utställningen. Och dricker te och tittar ut på den ljusa himlen och snön på taken.

Jag tittade lite på reorna också, på väg till Gårda Textil som var mitt egentliga shoppingmål idag, och hittade en jättesnygg jumper som jag ska ta kort på sen, när jag orkar ta på mig något passande och fått håret att sluta se ut som en maskrosboll.

Precis som förra året gör jag en sammanställning av vad jag sytt under året. Och precis som då är inte medeltids- och andra historiska kläder med. Därtill saknas en Majaklänning, men det gör väl inte så mycket.

Blommig klänning i tyg från 50- eller 60-talet och solklänning i bäckebölja



40-talsinspirerade kjolar och väst tänkt att kunna bäras ihop med båda kjolarna.



Mer 40-tal: Rosarandig klänning efter original jag såg på eBay och en efter mönsterbilder från 40-talet.



Tre vadlånga kjolar blev det också:



Till den tredje hörde dessutom en matchande holkärmsblus som synes och holkärmsblus gjorde jag också en till:



Ett par kjolar till: två rutiga i ylle och en randig i bomull/polyester





En prickig sommarklänning och inte mindre än tre hemmaklänningar efter ett mönster från 50-talet:







Några blusar till:





Två korsetter med tillhörande huvudbonad och i ena fallet kjol också, till temafester:



Klänningar till Valeria:





Och till Maja: