Jag kommer tillbaka
Men, oroa er inte, om någon vecka kan jag säkert uppbringa lite entusiasm för kläder igen. Jag har ett nytt sömnadsprojekt på gång i bomullstyg som jag köpte när jag var i Söderköping. Jag återkommer.
Just nu spelas: Euskefeurat: "Tankar på nattgammal is" från Sista färden hem till byn
kram Önskar jag kunde säga något som hjälper, men det känns som om det bara skulle låta som floskler.
Att det kostar att människor är sjuka är en realitet. För mig betyder det att man ska göra allt man kan på alla nivåer så att så många som möjligt kan jobba så att de som INTE kan jobba eller bara kan jobba delvis får en dräglig försörjning - genom deltidsjobb plus sjukersättning eller kanske genom hel sjukersättning om man verkligen inte bedöms kunna jobba.
Men det blir för dyrt att långtidssjukskriva människor med diffusa diagnoser som en arbetsmarknadsåtgärd. Till exempel. Det HAR funnits sådant, det är inget påfund av ondsinta borgare. Och många som har varit långtidssjukskrivna, första tiden på helt riktiga grunder, har fått kämpa som bara fanken för att få stanna kvar på arbetsmarknaden och inte förtidspensioneras.
Så kan man inte göra. Då blir det inga pengar kvar till verkligt behövande.
Men nu ger man ju inte de pengarna till de verkligt behövande - de blir ju utförsäkrade - utan de används till skattesänkningar för dem som är friska och redan har. Det sa ju faktiskt Christina Husmark Persson själv i en intervju.
och även om det varit fel förr så är innebär det väl inte att man måste kasta ut allvarligt sjuka ur sjukförsäkringen? Det är ju faktiskt ett val som regeringen gjort.
Att ha en bortre gräns i sjukförsäkringen tror jag är nödvändigt. Vid någon punkt är det rimligt att man ställer sig frågan vad som ska komma sedan. Givetvis ska det inte slentrianmässigt innebära att man påstår att människor har arbetsförmåga de inte har. Men att ganska många HAR en större arbetsförmåga än både de själva trott och det tidigare systemet var uppbyggt för, det är också givet.
I brytningstiden mellan gammalt som inte funkade och nytt som inte är intrimmat kommer folk i kläm, och det är naturligtvis för jävligt och ska tas på största allvar.
Husmark Persson-påståendet ska jag försöka hitta.
Det var SvD eller DN på nätet. Men vad ska komma efter den bortre gränsen? Vissa sjukdomar blir man faktiskt inte frisk från - oavsett vad regeringen bestämmer - är det då rimligt att de människorna ska behöva leva på socialen hela livet? Det är oerhört förnedrande att varje månad lämna in en lista på sina utgifter och sen få dem bedömda och ibland godkända, ibland underkända.
Socialbidrag är heller inte tänkt som något varaktigt, vilket t ex innebär att man bara får pengar till akuta tandläkarbesök, inte får pengar till nya vinterkläder till barnen och liknande. Jag har levat på soc och jag ser verkligen inte fram till att behöva göra det igen efter årsskiftet.
Nej, inte socialbidrag, det är som du säger inte alls avsett för långvarigt sjuka i första hand.
Jag ser framför mig alla möjliga kombinationer av permanent sjukersättning och arbete på den lilla eller större grad som funkar i perioder - men där har vi förstås ett stort arbetsgivarproblem. Man kan inte klandra arbetsgivare för att vilja kunna planera och lita på att människor dyker upp på jobbet med någon förutsägbarhet.
Förtidspension ska förstås också finnas.
För mig är det ju så att just pga att jag har min sjukersättning på halvtid (5000 spänn innan skatt, den baseras ju tyvärr på när jag var doktorand och/eller levde på stipendium) så klarar jag av att arbeta de allra flesta dagarna. När jag försökte arbeta heltid var jag istället bort på heltid månader i sträck eftersom kroppen inte kunde arbeta på det viset. Det är väldigt dåligt för både mig och min uppdragsgivare. Jag både vill och kan ju jobba och har ett anpassningsbart arbete, bara inte fullt ut, så det känns faktiskt väldigt tungt när man får brevet om att man ska inställa sig på FK och Arbetsförmedling för att gå arbetslivsintroduktion. Vem ska då göra mitt arbete mens jag gör terapiövningar?
Nej, med en sjukdom som din (finns ju många som ger ungefär samma arbetsförmåga, det vill säga, det går bra om man har ett utrymme att disponera själv) känns det ganska självklart att kombinera sjukersättning och jobb. Och självklart ska man inte slösa bort utbildning och resurser genom att sätta människor i konstiga projekt. Sådana ska reserveras för bedömning av människor som faktiskt står utan jobb eller som med en realistisk bedömning inte kommer att kunna gå tillbaka till sitt tidigare arbete.
håller med dig. man är besviken på sina medborgare.
Ja det är vidrigt, vidrigt vilka trettiotals-vindar som råder nu. (och då icke på det modemässiga, trevliga planet) hur skall man kunna undvika att inte känna förakt för en befolkning som går på högersnacket om mer pengar i plånboken, ut med de sjuka osv. man blir ju så besviken på svenskarna..... Men det gäller väl bara att kämpa vidare, lobba för regeringsskifte, hoppas att det blir omval eller iaf. ect. inte för att jag tror att Reinfeldt drar sig för att sammarbeta med SD för att behålla makten...
Upp till kamp! det är väl det som gäller nu.....
/ Olivia
Jag tog bort den anonyma kommentaren, inte för att jag inte gillar att du känner för mig och alla andra sjuka, men för att Cruella, som jag råkar veta är en god och vänlig människa faktiskt inte är dum i huvudet och inte förtjänar att bemötas på det sättet, även om vi har olika åsikter.
Jag är ganska van att bli bemött så när jag debatterar sjukförsäkring, arbetsmarknad och även feminism och jämställdhet, fast då från ett annat håll. Ska fasiken vara liberal;-).
Olivia: Ge inte SD en större betydelse än de förtjänar. Och på vilken grund du tror att Reinfeldt kommer att samarbeta med dem för att behålla makten undrar jag verkligen. De borgerliga har tagit avstånd från den tanken lika eftertryckligt som de rödgröna.
Jag tycker att det är starkt av dig att berätta om din situation så att man kan identifiera alla luckor i systemet - det funkar ju uppenbarligen inte som det är nu när människor kommer i kläm.
