Saker man funderar över
Det är lite av varje som man funderar över. Just nu, och även tidigare när jag har haft anledning, har jag funderat över varför potatis nuförtiden säljs i påsar med ett stort genomskinligt fönster på.
Jag tänker att det är dumt att förvara matvaror så att de blir förstörda och man måste slänga dem Det känns milt sagt både onödigt och slösaktigt.
Men den ekologiska potatisen som vi köper - den är i en mörk påse utan fönster.
Potatis ska ju förvaras mörkt så att den inte blir grön. Är det kunderna som kräver det för att de vill se potatisen och så att säga inte köpa potatisen i säcken? Och är kunderna i sådana fall idioter som inte inser att potatisen då blir förstörd?
Jag tänker att det är dumt att förvara matvaror så att de blir förstörda och man måste slänga dem Det känns milt sagt både onödigt och slösaktigt.
Men den ekologiska potatisen som vi köper - den är i en mörk påse utan fönster.
Finare matlagning
När vännen Monika är på besök, i synnerhet om hennes man Jonas är med, blir det gärna högläsning ur de små häften om matlagning och med diverse hushålstips som jag samlat på mig genom åren (mormor gav mig en rejäl start genom att ge mig sina i stanniol inslagna små receptböcker från diverse företag, som t ex Rumfords bakpulver och sina kristidshäften när jag flyttade hemifrån. Hon hade hört att studenter hade det ekonomiskt dåligt ställt. Inte i jämförelse med dig på 40-talet kära mormor). Tipssidorna i veckotdningar är också flitigt lästa i sådana sammanhang.
Igår var inte Jonas med, men eftersom Monika, jag och Blåva Anna drack ett par öl till Annaas ära så fick han ändå vara med på ett hörn - eftersom han när de blev föräldrar var oerhört besviken över att uppfödning av spädbarn inte längre krävde att man höll get, så som Annaa återgivit i ett inlägg om en fransk receptbok från 1885. (Läs de andra också, här och här.)
Nå, det ena ledde till det andra och från den fina bok om fisk- och köttkonservering från 1941 som jag fick av min syster och svåger gick vi över på den kokbok från 1876 som jag fick från min styvfars föräldrahem. (Nej, jag tänker absolut inte konservera vare sig fisk eller kött, det här är mer för bildningens och underhållningens skull.) Tyvärr innehåller den till skillnad från Annaas bok inga allmänna hushållstips, men desto mer intressanta recept. Flera kan jag nog tänka mig att prova (mest glassrecept, grannarna har köpt glassmaskin), trots de våldsamt avskräckande oaptitliga koppargravyrer som illustrerar boken, men i avsnittet om finare matlagning är det väldigt lite som man alls har lust att ge sig på.
Samtidigt kan man ju tycka att det är lite sorgligt att man aldrig kommer att bli bjuden på ett kalas där det serveras Duvor à l'Anglaise.
Först lindas duvorna i späckskivor och tillagas i gryta med stark hönsbuljong. Sedan tager man en bit vetebröd, 3 tum högt, 2 tum brett nedtill och en tum brett upptill, en slags stympad kon av bröd alltså, eller möjligen en pyramid. Denna steker man ock (lätt får man anta) och placerar den på ett fat. Medan duvorna stektes har man gjort en "legymfilad", som i sin "macedonska" form, den enda som återges med recept i boken, är någon slags grönsaksstuvning med grädde och äggulor, på morötter, blomkål och turkiska bönor (som jag har för mig är vanlgia gröna bönor). På bilden ser grönsakerna inte direkt ut att vara dränkta i stuvning, så möjligen finns det "filad" som inte är stuvning. Det skulle också göra hela verksamheten mindre kladdig; eftersom man som ni ser ska placera grönsakerna på brödstycket.
Först ställer man en duva på var sida av brödet (vilket är det som får mig att anta att det är en stympad pyramid snarare än en stympad kon) och sedan fyller man mellanrummen mellan duvorna med legymer. Överst på pyramiden placeras en pastej som man fyller med turkiska bönor. Slutligen överöses fåglarna, men inte grönsakerna, med bechamelsås och det serveras med en skål av samma sås bredvid.
Ett par av Annaas äldre, sedan länge döda, släktingar var skadedjursavskjutare i Uddevalla och serverade ibland duva. Detta kanske hade varit något för dem.
Igår var inte Jonas med, men eftersom Monika, jag och Blåva Anna drack ett par öl till Annaas ära så fick han ändå vara med på ett hörn - eftersom han när de blev föräldrar var oerhört besviken över att uppfödning av spädbarn inte längre krävde att man höll get, så som Annaa återgivit i ett inlägg om en fransk receptbok från 1885. (Läs de andra också, här och här.)
Nå, det ena ledde till det andra och från den fina bok om fisk- och köttkonservering från 1941 som jag fick av min syster och svåger gick vi över på den kokbok från 1876 som jag fick från min styvfars föräldrahem. (Nej, jag tänker absolut inte konservera vare sig fisk eller kött, det här är mer för bildningens och underhållningens skull.) Tyvärr innehåller den till skillnad från Annaas bok inga allmänna hushållstips, men desto mer intressanta recept. Flera kan jag nog tänka mig att prova (mest glassrecept, grannarna har köpt glassmaskin), trots de våldsamt avskräckande oaptitliga koppargravyrer som illustrerar boken, men i avsnittet om finare matlagning är det väldigt lite som man alls har lust att ge sig på.
Samtidigt kan man ju tycka att det är lite sorgligt att man aldrig kommer att bli bjuden på ett kalas där det serveras Duvor à l'Anglaise.
Först lindas duvorna i späckskivor och tillagas i gryta med stark hönsbuljong. Sedan tager man en bit vetebröd, 3 tum högt, 2 tum brett nedtill och en tum brett upptill, en slags stympad kon av bröd alltså, eller möjligen en pyramid. Denna steker man ock (lätt får man anta) och placerar den på ett fat. Medan duvorna stektes har man gjort en "legymfilad", som i sin "macedonska" form, den enda som återges med recept i boken, är någon slags grönsaksstuvning med grädde och äggulor, på morötter, blomkål och turkiska bönor (som jag har för mig är vanlgia gröna bönor). På bilden ser grönsakerna inte direkt ut att vara dränkta i stuvning, så möjligen finns det "filad" som inte är stuvning. Det skulle också göra hela verksamheten mindre kladdig; eftersom man som ni ser ska placera grönsakerna på brödstycket.
Först ställer man en duva på var sida av brödet (vilket är det som får mig att anta att det är en stympad pyramid snarare än en stympad kon) och sedan fyller man mellanrummen mellan duvorna med legymer. Överst på pyramiden placeras en pastej som man fyller med turkiska bönor. Slutligen överöses fåglarna, men inte grönsakerna, med bechamelsås och det serveras med en skål av samma sås bredvid.
Ett par av Annaas äldre, sedan länge döda, släktingar var skadedjursavskjutare i Uddevalla och serverade ibland duva. Detta kanske hade varit något för dem.
Tips om nylonstrumpor
Kanske det var dags för lite hushållstips igen? Det är förstås boken "Mitt bästa knep" från 1951 som står för dem. Och ett från vännen Monika och mig.
1. När jag (inte jag alltså, jag i boken) köpt nya strumpor, trär jag fram och tillbaka på tå och häl med nylontrådar som jag dragit ur kasserade strumpor. (För att förstärka)
2. Klipp små lappar av kasserade nylonstrumpor och sy fast under tå och häl på nya strumpor och dessa håller dubbelt så länge.
Alltså, det funkar garanterat och det är resurssparande och allt och en gång i tiden var det till och med motiverat - men hur är det med den stackars kvinnans tid då? Kanske vill man göra något annat än lappa och laga och hushållsarbeta på sin fritid? Idag menar jag, där valet finns. Jag kan tänkas omvärdera detta när/om det blir nylonstrumpebrist.
Möjligen lite ironiskt efter att jag ifrågasatt extraarbete med nylonstrumpor kommer nu ett tips som jag fått från Monika angående nylonstrumpor:
3. Tvätta upp nylonstrumpor med sköljmedel innan du använder dem första gången så är det mindre risk att de går sönder.
Och ett allmänt tips:
4. Egentligen bör man handtvätta/skölja upp sina nylonstrumpor varje dag efter att man använt dem.
Och om man vill ha näststrumpbyxor rekommenderar jag dessa: de har tygsula under foten som gör att man inte känner nätet efter en lång dag som man annars gör och de är outslitliga. Jag har ingen aning om ifall de är gjorda av kevlar, men de tål allt. Dock är materialet lite stelt så de känns mer än andra strumpor.
1. När jag (inte jag alltså, jag i boken) köpt nya strumpor, trär jag fram och tillbaka på tå och häl med nylontrådar som jag dragit ur kasserade strumpor. (För att förstärka)
2. Klipp små lappar av kasserade nylonstrumpor och sy fast under tå och häl på nya strumpor och dessa håller dubbelt så länge.
Alltså, det funkar garanterat och det är resurssparande och allt och en gång i tiden var det till och med motiverat - men hur är det med den stackars kvinnans tid då? Kanske vill man göra något annat än lappa och laga och hushållsarbeta på sin fritid? Idag menar jag, där valet finns. Jag kan tänkas omvärdera detta när/om det blir nylonstrumpebrist.
Möjligen lite ironiskt efter att jag ifrågasatt extraarbete med nylonstrumpor kommer nu ett tips som jag fått från Monika angående nylonstrumpor:
3. Tvätta upp nylonstrumpor med sköljmedel innan du använder dem första gången så är det mindre risk att de går sönder.
Och ett allmänt tips:
4. Egentligen bör man handtvätta/skölja upp sina nylonstrumpor varje dag efter att man använt dem.
Och om man vill ha näststrumpbyxor rekommenderar jag dessa: de har tygsula under foten som gör att man inte känner nätet efter en lång dag som man annars gör och de är outslitliga. Jag har ingen aning om ifall de är gjorda av kevlar, men de tål allt. Dock är materialet lite stelt så de känns mer än andra strumpor.
Hushållstips à la 1951 - matlagning
Så var det dags att återge några av de många tipsen ur boken "Mitt bästa knep. Goda råd från husmor till husmor" från 1951.
Och det är tema mat. Två råd som väl alla redan känner till, men någon kan ju ha missat dem. Och ett tredje som säkert är jättebra, men som de flesta moderna människor sällan får användning för.
1. Om soppan eller såsen blivit för salt kan man koka en råskalad potatis i tills den känns mjuk, den har då sugit åt sig något av saltet.
2. För att inte torkad frukt ska sjunka till botten i formen när man gör fruktkaka kan man rulla dem i vetemjöl först.
Och så ett som jag ska komma ihåg tills nästa gång jag ska tillaga denna rätt. Det är över tio år sen sist.
3. Vid rengöring av grisfötter, som ju alltid är besvärligt, kan man använda rakhyvel. Först lägges fötterna i vatten över natten eller några timmar och sen går det lätt att raka dem rena.
Och det är tema mat. Två råd som väl alla redan känner till, men någon kan ju ha missat dem. Och ett tredje som säkert är jättebra, men som de flesta moderna människor sällan får användning för.
1. Om soppan eller såsen blivit för salt kan man koka en råskalad potatis i tills den känns mjuk, den har då sugit åt sig något av saltet.
2. För att inte torkad frukt ska sjunka till botten i formen när man gör fruktkaka kan man rulla dem i vetemjöl först.
Och så ett som jag ska komma ihåg tills nästa gång jag ska tillaga denna rätt. Det är över tio år sen sist.
3. Vid rengöring av grisfötter, som ju alltid är besvärligt, kan man använda rakhyvel. Först lägges fötterna i vatten över natten eller några timmar och sen går det lätt att raka dem rena.
Mitt bästa knep
Någonstans i sina inlägg om husmorstrenden och husmorstips berättade Annaa om att hon och en kompis skickat in en massa olika tips till Vi Föräldrar och att de vettiga aldrig kom med, men att flera av de mer knasiga gjorde det. Jag skulle kunna länka till just det, men det har blivit en rätt stor debatt i hennes blogg och jag inte orkar gå igenom hela igen, för att hitta just det. Om ni inte har läst debatten så rekommenderar jag den annars, ett par inlägg att starta med är de här: När dumheten tar över även i P1, Häng inte för tungt i öronen samt Jag och mina strykbrädor.
Det är en blandad samling tips; många bra även idag, många som tiden sprungit ifrån och så sådana som jag inte tror att speciellt många tog till sig i slutet av 1940-talet när de först publicerades heller. Och den är ett underbart tidsdokument, även om det naturligtvis finns många källkritiska problem om man skulle vilja använda den som källa till svenska kvinnors vardagsliv under åren närmast efter kriget. I sin helhet får man dock en inblick i den knapphet som rådde i många hushåll ännu på 1950-talet, bristen på många varor som dröjde kvar efter krigets ransoneringar kan också spåras i några av tipsen.
Jag skulle kunna göra det på många olika sätt: dels gravallvarligt, med patos, för att denna viktiga husmorskunskap inte för gå förlorad, dels för att locka fram billiga skratt, men jag tänkte testa ett mellanting: återge såna tips som jag tycker är bra (även om de flesta gamla nog att ha eget hushåll troligen redan känner till merparten av dem) men också återge sådana tips som tiden sprungit ifrån och sådana som faktiskt aldrig var riktigt bra - för underhållningens skull.
Det första tipset: "Källarsmak på matvaror undviks, om man ställer in några friska enbuskar i källaren".
I vilket fall så är det förstås ingen ny företeelse att tidningar ber läsare skicka in sina bästa hushållningstips. I mina veckotidningar från 1940-talet finns både tipsspalter och ibland tävlingar för läsartips. (Även livsmedelsföretag ordnade pristävlingar där man skulle komma med sitt bästa recept med deras produkt. Jag kommer att återkomma till detta vid ett senare tillfälle - vem behöver inte ett 1940-talsrecept på efterätt innehållande pulvermos?)
ICA-kuriren samlade 1951 de bäst av de tips de publicerat i en liten bok: Mitt bästa knep. Goda råd från husmor till husmor.
En bok som min mormor köpte och som jag sedan fick i arv när jag flyttade hemifrån 1988 (ihop med en massa recepthäften och småskrifter om hur man kunde leva billigt på 40-talet).
Det är en blandad samling tips; många bra även idag, många som tiden sprungit ifrån och så sådana som jag inte tror att speciellt många tog till sig i slutet av 1940-talet när de först publicerades heller. Och den är ett underbart tidsdokument, även om det naturligtvis finns många källkritiska problem om man skulle vilja använda den som källa till svenska kvinnors vardagsliv under åren närmast efter kriget. I sin helhet får man dock en inblick i den knapphet som rådde i många hushåll ännu på 1950-talet, bristen på många varor som dröjde kvar efter krigets ransoneringar kan också spåras i några av tipsen.
Jag tänkte att jag skulle återge några av tipsen här i bloggen (alltid med källa, till skillnad från en känd bloggare som snodde en sömnadsbeskrivning som jag gjort här i bloggen rakt av utan att ens antyda att det inte var hennes beskrivning från början, så tycker jag att originalkällan, vare sig det är en bok eller annan blogg, alltid ska anges).
Jag skulle kunna göra det på många olika sätt: dels gravallvarligt, med patos, för att denna viktiga husmorskunskap inte för gå förlorad, dels för att locka fram billiga skratt, men jag tänkte testa ett mellanting: återge såna tips som jag tycker är bra (även om de flesta gamla nog att ha eget hushåll troligen redan känner till merparten av dem) men också återge sådana tips som tiden sprungit ifrån och sådana som faktiskt aldrig var riktigt bra - för underhållningens skull.
Det första tipset: "Källarsmak på matvaror undviks, om man ställer in några friska enbuskar i källaren".
Användbart för dem av mina läsare som dels saknar kylskåp, dels har jordkällare.
Slippa tårar
I avdelningen ännu ett hushållstips som förmodligen är av begränsad nytta för de flesta läsare, men som funkar och troligen inte är allmänt känt har vi nu kommit till ett som jag har lärt mig av min mor och mormor: När man gör korv hemma (redan där går vi utanför de flestas vardagserfarenheter misstänker jag) och använder ett recept med lök i så är det inget vidare för ögonen när man står där och mal rå lök i köttkvarnen på sin hushållsassistent*. Om man då tar en bit knäckebröd i munnen (så att det sticker ut) så rinner det inte i ögonen. Om det beror på att knäckebrödet fungerar som en skärm mot svavelångorna från löken eller om det absorberar desamma vet jag inte, men det funkar. Att köra lite knäckebröd igenom sist gör också så att man får bort löken ur hushållsassistenten innan man ska ge sig på nästa steg: att sätta på korvhornet och börja fylla fjälstren.
Nu är detta som sagt kanske inte något som folk i allmänhet ägnar sig åt, men jag har faktiskt läst i DN att det är den senaste trenden att göra sin egen korv. Då naturligtvis som ett exklusivt hobbyprojekt och inte som i min mormors och morfars och min mors hushåll en naturlig del av mathållningen eftersom morfar hade grisar.
Om man inte vill göra sin egen värmlandskorv, eller för den delen grynkorv har COOP utmärkta av båda och de finns året om, inte bara till jul. De är dock inte fullt så gråa som hemgjorda. Tillagas som kokt fläskött brukar: med salt, lagerblad, svart- eller vitpepparkorn och ett par kryddpepparkorn.
OBS! Kokkorv är väldigt känslig mat, ställ in den i kylen så fort du kommer hem.
Nu är detta som sagt kanske inte något som folk i allmänhet ägnar sig åt, men jag har faktiskt läst i DN att det är den senaste trenden att göra sin egen korv. Då naturligtvis som ett exklusivt hobbyprojekt och inte som i min mormors och morfars och min mors hushåll en naturlig del av mathållningen eftersom morfar hade grisar.
Om man inte vill göra sin egen värmlandskorv, eller för den delen grynkorv har COOP utmärkta av båda och de finns året om, inte bara till jul. De är dock inte fullt så gråa som hemgjorda. Tillagas som kokt fläskött brukar: med salt, lagerblad, svart- eller vitpepparkorn och ett par kryddpepparkorn.
OBS! Kokkorv är väldigt känslig mat, ställ in den i kylen så fort du kommer hem.
* Vi gjorde vanligen Värmlandskorv, som innehåller fläskkött, potatis och lök.
Linssoppa med ostgifflar
När jag nu ändå har börjat med hushållsbloggande så kan jag ju dela med mig av två recept. Inte tagna från någon kokbok vad jag vet. Eller: Vad det gäller gifflarna vet jag, eftersom jag gjort receptet själv, men soppan kommer från min kompis Sandra.
Linssoppa
olja
110g gröna linser
1 lök
1 vitlöksklyfta
1 lagerblad
1 tsk malen koriander
1 tsk malen spiskummin
salt
1 liter vatten
saft och rivet skal av en halv citron
en stor morot.
Fräs linserna i lite olja några minuter, tillsätt en liter vatten och ett lagerblad. Man kan salta nu om man vill. Koka 30 min. Häll av linserna men spara kokvattnet. Tärna moroten. Hacka och fräs lök och vitlök i olja ihop med kryddorna. Lägg i moroten som får fräsa med en stund också. I med linser och vätska som får spädas tills det är 9 dl vätska. Koka en halvtimme till. Blanda i citronskal och citronsaft. Låt svalna och mixa soppan (ta ur lagerbladet först). Värm upp den igen om du vill, annars är den god ljummen.
Ostgifflar
50 g smör eller margarin
1 pkt jäst
2 tsk salt
5 dl vatten
1,4 l vetemjöl
1 stor gul lök
ost
timjan
Smält smöret. Häll i vatten och låt svalna tills det är fingervarmt, smula i jästen och rör till den löst sig. Tillsätt salt och sedan ungefär 1, 4 liter mjöl. Knåda ihop till en smidig deg och låt jäsa i en halvtimme.
Hacka löken fint och riv ost så att det är lite mer ost än lök. Blanda ihop och krydda med torkad timjan. Knåda ihop degen när den jäst färdigt och dela den i tre delar. Varje del kavlas ut till en stor rundel ( en i taget alltså) som delas i åtta "tårtbitar". Lägg lite fyllning på varje och rulla till gifflar. Låt jäsa i ca 30 minuter.
Pensla gärna med mjölk och strö flingsalt över. Grädda 10-15 minuter (du kommer att märka det) lite ovanför mitten i ugnen på 250 grader.
Så här ser gifflarna ut:
Någon bild på soppan har jag inte, men ni vet väl hur linssoppa ser ut? Lite sådär obestämt brun-gråaktig.
Hushållstips! Vad göra med tio meter skrynkligt linne?
Eftersom det är så hemskt poppis med husmorstips i bloggar nuförtiden tänkte även jag ge mig in i detta område. Förhoppningsvis kommer jag inte att tipsa om saker som även en idiot kunde komma på själv, men å andra sidan så kan det ju vara så att saker som är fruktansvärt självklara tog en evighet för mig att komma på och andra kanske inte har kommit på dem än.
Jag kommer heller inte, likt de flesta husmorsbloggarna, att dissa min föräldrageneration - och inte beroende på att mina föräldrar tillhör husmorsbloggarnas mor- och farmödrars generatiod; de som lyfts upp och hyllas. Mina föräldrar var (är) födda på 40-talet, vilket jag misstänker att husmorsbloggarnas föräldrar i de alalra flesta fall också är. Men jag är historiker och vägrar skriva under på en skev bild av hur de kvinnliga 40-talisterna och 50-talisterna inte kan något om hushållsskötsel och i princip förstörde samhället genom att arbeta och ha sina barn på dagis. Det blir också lite konstigt när det faktiskt var så att 70-talet, dvs när våra föräldrar hade haft eget hushåll ett tag, i mycket var en period när man t ex satsade på att laga mat från grunden i kontrast till den glädje med vilken 50-talets husmödrar hälsade halvfabrikaten. Jag ska förstås inte tjata om historia i mina hushållstips, men det där är något som retar mig. Annars läser jag gärna husmorsbloggar för inspiration, även om jag ju inte lär mig speciellt mycket nytt.
Och jag tänker verkligen inte, utom i denna inledning kalla dem husmorstips! Om det är något vi inte behöver så är det en romantisering av att mor är i hemmet och far arbetar för att sedan komma hem och bli servad med mat, pipa, tidning och tofflor! Tipsen är lika användbara för män och en del av dem kommer dessutom från min far. Hushållstips heter det alltså. Och ska vi vara ärliga finns det viss risk att det mer skulle kunna beskrivas som textiltips ;)
Nå, efter denna jättelånga inledning så var det dags för det första tipset. Som ärligt talat nog mest är till glädje för folk som syr historiska dräkter, eftersom jag inte vet några andra människor som köper en tio-femton meter tunt linne på en gång (och gör av med det på ett år eller två). Linne ska ju krympas innan man syr av det, så man häver glatt in sina tio meter linne i tvättmaskinen med tvättmedel och sätter den på 60 grader, eftersom det troligen är den temperaturen som du kommer att tvätta de färdiga plaggen i. Ingen förtvätt, den behövs nästan aldrig och naturligtvis inte med rent tyg som bara ska krympas och tvättas rent från appretur. Sen är det bra om man är två och sträcker tyget innan man hänger upp det på tork. Linne ska aldrig torktumlas! Det förstör fibrerna permanent och tyget förlorar sin glans och den "stelhet" som karaktäriserar linne. När det är nästan torrt kommer då själva tipset: Istället för att stryka det slätt (man vill ju ha slätt tyg när man ska klippa ut kläder), något som kan driva en till att dricka och/eller frustrerade utbrott när det handlar om den mängden tyg, så manglar man det - en mangel har funnits i alla tvättstugor jag har haft tillgång till de senaste tjugo åren. Visserligen får man då ett eller två, beroende på hur man behöver vika tyget beroende på mangelns och tygets bredd, två längsgående skarpa veck, men hur mycket lättare är det inte att stryka två veck platta än att stryka allt detta tyg? Som dessutom inte blir lika slätt med strykjärn som med mangel?
Med så mycket tyg får du förmodligen inte in allt på en gång i mangeln utan måste magla det från två olika håll, men det är ju inte astrofysik direkt. även här är det bra att vara två så att en sträcker i linnet och en styr lite där det går in i mangeln. Sen hänger man det så ett det blir helt torrt innan man lägger in det i tygskåpet.
Det här kanske alla redan hade kommit på, men mig slog det inte förrän för ett par år sen, att man kunde mangla annat än lakan och handdukar och sådant.
