Gördel med kupor?
Aftonbladets modesida skriver att nu ska underkläderna återigen vara som på mormors tid. Ett påstående jag inte kan låta bli att undra över. Hur det var med underkläderna då beror väl ändå på vems mormor vi talar om, och för den delen vad som avses med "hennes tid". Min mormor var till exempel 20 år 1941, medan Annaas mormor var det ett par decennier innan. Mina tonåriga barns mormor var 20 år 1966. Underkläderna skiljer sig rätt mycket mellan 1920 och 1966.
Men det var inte det jag skulle komma till, av texten framgår det att "mormors tid" enligt tidningen var på femtiotalet och då hade man, enligt Aftonbladet, "stela gördlar i siden med ringsydda kupor."
Gördlar med kupor?
Var då?
Man får anta att det är över skinkorna då?
/Eva
Men det var inte det jag skulle komma till, av texten framgår det att "mormors tid" enligt tidningen var på femtiotalet och då hade man, enligt Aftonbladet, "stela gördlar i siden med ringsydda kupor."
Gördlar med kupor?
Var då?
Man får anta att det är över skinkorna då?
/Eva
Den coolaste tyllkjolen
OK, kommer ni ihåg mitt inlägg från förra fredagen om hur du återskapar Madonnas look från 1985 med vad som finns i affärerna idag? Jag har hittat en ännu coolare tyllkjol, fast kanske inte lika mycket Madonna 1985. Den är svart och har tyllvolanger i flera färger och kommer från Skatboet.
Hur underbar den än är tror jag dock att den inte riktigt är jag, den jag är idag, men jag kanske kan övertala någon av döttrarna.
/Eva
Hur underbar den än är tror jag dock att den inte riktigt är jag, den jag är idag, men jag kanske kan övertala någon av döttrarna.
/Eva
Vem vill inte ha ett par gympaskor i glencheck?
Trots att det inte blev någon kjol på Topshop så handlade jag faktiskt något ändå när jag var nere på stan. På rea på KappAhl för 99 spänn.
För vem kan motstå ett par gympaskor av converse-typ i rutigt?
Inte jag i alla fall. Om man mot förmodan kan det finns de även i beige-brunt fiskbensmönster.
/Eva
För vem kan motstå ett par gympaskor av converse-typ i rutigt?
Inte jag i alla fall. Om man mot förmodan kan det finns de även i beige-brunt fiskbensmönster.
/Eva
Dagens klädsel - idag vågar jag allt!
För att jag inte skulle bli galen av att vara ensam hemma med minsta dottern, som ju varit sjuk i två dagar nu och sen jobbar maken hela helgen, så stack jag ner på stan när min man kommit hem. Det "officiella" syftet var att jag skulle titta på några kjolar på Topshop som Donnasandra visat i sin blogg. De måste dock ha varit från den egelska hemsidan; för på Topshop fanns faktiskt inga kjolar alls. Men jag kom ju ut och, som jag skrev om i mitt förra inlägg, fick faktiskt provat kläder på Monki för första gången.
För idag hade jag vågat gå in i vilken butik som helst, så cool kände jag mig!
Hatt: Vintage, grön filthatt från femtiotalet, köpt på Tradera av
en kvinna från Timmersdala
Snusnäsduk: hittad någonstans i en låda
Kappa: Vintage, mormors gamla. Jag gissar 60-tal
T-shirt med The Jam: Fifth Column
Kjol: Hemmasydd
Lackbälte: Myrorna
Strumpbyxor: H&M
Curlingkängor, går att använda med ilägg:Orto by Martere
Snusnäsduken fyller två funktioner: dels skärmar den av det svarta från kappan från mitt ansikte, dels fångar den upp det gröna i hatten.
/Eva
Jag är inte för tjock för Monki!!
Som halvtjock och halvgammal drar man sig ju ibland för att ens prova saker i butiker som har...vad ska vi kalla det? - en tydlig ungdomsprofil. Åldern spelar väl ingen roll; där gör man ju som man känner, men "för tjock" är ju inte bara en fråga om hur man känner sig utan när det gäller kläder faktiskt ett reellt problem.
Man tänker att "det där passar bara smala ungdomar". men så är alltså inte fallet. Jag provade idag ett par byxor i storlek Large, som var för stora i midjan. Modellen var inte smickrande för min mage, men de passade utan problem. Sen provade jag en ursöt grå klänning, som hette "Petra", som jag tyvärr inte kan hitta någon bild på på deras hemsida, och den passade också. Där var jag mer orolig eftersom den skulle sitta över bysten och dessutom var i oelastisk bomull; men den passade finfint utom att nederdelan av kjolen (den har lite ballongform) var lite snäv att dra över bysten och höfterna. Nere vid knäna där den skulle vara var det däremot inga problem.
Nu måste jag bara bestämma mig för om jag behöver en hängsleklänning med fickor som får mig att se ut som om jag har pocher/pocket hoops på mig. Man kan i alla fall stoppa i ungefär en tax i varje, om man skulle vilja.
/Eva
Man tänker att "det där passar bara smala ungdomar". men så är alltså inte fallet. Jag provade idag ett par byxor i storlek Large, som var för stora i midjan. Modellen var inte smickrande för min mage, men de passade utan problem. Sen provade jag en ursöt grå klänning, som hette "Petra", som jag tyvärr inte kan hitta någon bild på på deras hemsida, och den passade också. Där var jag mer orolig eftersom den skulle sitta över bysten och dessutom var i oelastisk bomull; men den passade finfint utom att nederdelan av kjolen (den har lite ballongform) var lite snäv att dra över bysten och höfterna. Nere vid knäna där den skulle vara var det däremot inga problem.
Nu måste jag bara bestämma mig för om jag behöver en hängsleklänning med fickor som får mig att se ut som om jag har pocher/pocket hoops på mig. Man kan i alla fall stoppa i ungefär en tax i varje, om man skulle vilja.
/Eva
Mera klänningar
När vi inne på klänningar:
Trashy Diva har i mitt tycke helt underbara klänningar. De ligger i ett något högre prisläge, men så är de också sydda i 100% siden.
De har även bland annat blusar, underkläder och korsetter (jag tycker dock att korsetter måste måttsys, mer om det kommer nog senare). Det jobbiga är att de ligger i USA och att man måste ringa in internationella beställningar, men om man har någon bekant i landet i väster kan man ju be dem beställa och sen skicka över den till Sverige.
/Eva
Trashy Diva har i mitt tycke helt underbara klänningar. De ligger i ett något högre prisläge, men så är de också sydda i 100% siden.
De har även bland annat blusar, underkläder och korsetter (jag tycker dock att korsetter måste måttsys, mer om det kommer nog senare). Det jobbiga är att de ligger i USA och att man måste ringa in internationella beställningar, men om man har någon bekant i landet i väster kan man ju be dem beställa och sen skicka över den till Sverige.
/Eva
Postordertrikå
Svårt kan det vara att hitta bra tyger, inte minst trikå. Ofta tycker jag att den trikå som säljs i metervara är alldeles för mjuk och töjbar. Ett bra alternativ är E-slöjd i Vårgårda. Det finns ofta mycket mer att välja på än det som syns på hemsidan. Prover kan beställas. Dotter sydde snygg tunika av grårandigt på längden, klart lyckat!
Annaa/
Annaa/
Klänningsfunderingar
Här blir det inget blädder i reakataloger! Det ligger fortfarande restorder och väntar på sånt som är beställt tidigare i höst med diverse rabatter. Bland annat väntar vi ivrigt på ett par klargröna adidasskor från La Redoute. Lustigt att beställa saker som inte finns i lager till halva priset. Har en svag föraning om att de inte kommer att finnas alls.
I stället sitter jag och drömmer lite om klänningar. Det är väldigt magert med den varan i min garderob för tillfället. Men det har funnits andra tider. Ser jag tillbaka så har mina vackraste klänningar varit av typ åtsittande djupt ringat liv och mycket vidd i kjolen. Helst helknäppta. I en längd som anses komma igen i vår, dvs en bra bit nedanför knät. Det är ju det som krävs för att få riktigt svaj i kjolen. Jag har problem med många av de "små klänningar" som funnits de allra senaste åren och som fortfarande dansar runt på bloggarna. Det är så lite tyg, känns snålt och enkelt det blir liksom ingenting annat än rakt häng vilket inte blir bättre av att tygerna ofta är rätt kass. Som jag sagt förut, det är svårt att få tag på bra tyger, inte minst bomullstyger. Jag saknar sådana där bomullstyger som är så tunna och tätvävda att ytan blir nästan lite blank. En gång i tiden bar jag hem sånt i massor från London, men jag är rädd att jag skulle bli besviken även där.
Medan jag funderar på vad jag skulle kunna skaffa för klänning och går på jakt efter bild på favoritklänningen från Nya Pub visar jag några som jag tycker är riktigt vackra. Alla från Trailer Träsh i Göteborg.
Gillar inte dödskallar i vanliga fall, känns väldigt dött så att säga, men de här är rätt oemotståndliga! Klänningen finns ända upp i storlek 44.
Annaa/
I stället sitter jag och drömmer lite om klänningar. Det är väldigt magert med den varan i min garderob för tillfället. Men det har funnits andra tider. Ser jag tillbaka så har mina vackraste klänningar varit av typ åtsittande djupt ringat liv och mycket vidd i kjolen. Helst helknäppta. I en längd som anses komma igen i vår, dvs en bra bit nedanför knät. Det är ju det som krävs för att få riktigt svaj i kjolen. Jag har problem med många av de "små klänningar" som funnits de allra senaste åren och som fortfarande dansar runt på bloggarna. Det är så lite tyg, känns snålt och enkelt det blir liksom ingenting annat än rakt häng vilket inte blir bättre av att tygerna ofta är rätt kass. Som jag sagt förut, det är svårt att få tag på bra tyger, inte minst bomullstyger. Jag saknar sådana där bomullstyger som är så tunna och tätvävda att ytan blir nästan lite blank. En gång i tiden bar jag hem sånt i massor från London, men jag är rädd att jag skulle bli besviken även där.
Medan jag funderar på vad jag skulle kunna skaffa för klänning och går på jakt efter bild på favoritklänningen från Nya Pub visar jag några som jag tycker är riktigt vackra. Alla från Trailer Träsh i Göteborg.
Gillar inte dödskallar i vanliga fall, känns väldigt dött så att säga, men de här är rätt oemotståndliga! Klänningen finns ända upp i storlek 44.
Annaa/Jag har ingen karaktär
Jag lovar, det vara bara för er skull jag gick igenom hela H&M-rean på nätet (det var det; jag hade aldrig kollat på byxor annars). Men så kunde jag i alla fall inte låta bli att beställa de här:
Tunikan hade jag tittat på redan för någon månad sen i affären och kjolen köpte jag i svart för att jag helt enkelt inte har någon svart, knälång kjol. Och så gillar jag vecken och att den har fickor. Och ja, jag tror att den har potential för att få min mage att se ännu rundare ut, men ibland måste man våga ta lite risker ;)
Jag återkommer, troligen, med mina reafavoriter. Ett förhandstips är dock att titta på kapporna.
/Eva
Tunikan hade jag tittat på redan för någon månad sen i affären och kjolen köpte jag i svart för att jag helt enkelt inte har någon svart, knälång kjol. Och så gillar jag vecken och att den har fickor. Och ja, jag tror att den har potential för att få min mage att se ännu rundare ut, men ibland måste man våga ta lite risker ;)
Jag återkommer, troligen, med mina reafavoriter. Ett förhandstips är dock att titta på kapporna.
/Eva
Får en kvinna se ut hur som helst?
Den här bilden väckte en jättedebatt i kommentarerna på The Sartorialists blogg (scrolla ner till den 23 November; jag lyckas inte hitta någon permalänk).
Bild: The Sartorialist
Uppenbarligen var det problematiskt för många människor att hennes klädsel inte framhävde något av en kvinnlig form - utsuddande av könsgränser uppfattas alltid som väldigt utmanande.
När modet för kvinnor beskrivs som "androgynt" eller influerat av herrmodet, vilket ju sker med jämna mellanrum, är inte syftet att få kvinnor att se ut som män, eller sudda ut skillnaderna mellan könen, utan att genom kontrast framhäva kvinnlighet.
Att då, som den här tjejen gör, välja bort kvinnliga könsattribut kan därför reta upp folk rejält.
Personligen tycker jag att det är både coolt och snyggt.
/Eva
Bild: The Sartorialist
Uppenbarligen var det problematiskt för många människor att hennes klädsel inte framhävde något av en kvinnlig form - utsuddande av könsgränser uppfattas alltid som väldigt utmanande.
När modet för kvinnor beskrivs som "androgynt" eller influerat av herrmodet, vilket ju sker med jämna mellanrum, är inte syftet att få kvinnor att se ut som män, eller sudda ut skillnaderna mellan könen, utan att genom kontrast framhäva kvinnlighet.
Att då, som den här tjejen gör, välja bort kvinnliga könsattribut kan därför reta upp folk rejält.
Personligen tycker jag att det är både coolt och snyggt.
/Eva
Hamstra skor
Jag har hemskt mycket skor. Och nästan alla är inköpta det senaste året. Orsaken är helt enkelt att det förra hösten äntligen dök upp skor jag gillar i butikerna. Jag har nämligen väldigt bestämda åsikter om skor. Snyggast tycker jag att skor inspirerade av perioden 1900-ungefär 1950 är: med svängd klack och inte för spetsig tå. Och det är faktiskt en period i skomodet som inte haft någon riktig revival förrän nu. 1970-talets rundade tå med fyrkantig klack kom ju tillbaka på 1990-talet och 1980-talets spetsiga pumps var väldigt inspirerade av 1950-talet. (Taxklack! Varför??) Just rundad tå och pompadourklack, eller för den delen lite rakare, men ändå inåtlutande klack, som på 1940-talet har emellertid lyst med sin frånvaro. Ungefär till för två år sedan.
Så nu tänker jag att det är tid att hamstra. En dag, och jag ser redan början på en förändring, kommer vi stå där med bara fula skor igen.
Alltså, jag vet att man påverkas av vad som är modernt och att ens smak ändras, men såna här utdragna, spetsiga tår tyckte jag och tycker fortfarande att de är skitfula. Och det kommer inte att ändra på sig.
Jag är inte heller överdrivet förtjust i konklacken, som spåddes komma stort i höst, men den har inte slagit igenom så mycket som man trodde att den skulle göra. Och de kan jag kanske vänja mig vid.
En annan gång ska jag skriva om när jag slutade kämpa emot och lärde mig gilla kilklackar.
/Eva
Det var den här jag ville ha
I grått förstås. Jag tror att den skulle bli jättesnygg till jeans.
Men redan när jag såg den första gången funderade jag om att jag inte skulle föreslå min kompis Inger, som gillar orange, att köpa en i svart också, så kunde vi ha likadana tunikor. Ja, vi tycker fortfarande det är roligt, vid 39 års ålder och efter 27 år som vänner.
/Eva
Sex från Ellos
Det fanns en tid (typ i våras) när jag var alldeles såld på nästan allt som dök upp i Ellos "trend"-avdelning på nätet: Pronto Moda. De låg väldigt rätt ifråga om vad som syntes i modemagasinen och jag tyckte rätt mycket av det var riktigt snyggt och beställde säkert något varje månad. Så är det inte längre, men det beror nog mer på att jag börjar känna att jag har alla kläder jag behöver redan, än på att de blivit sämre.
Här presenterar jag dock sex överdelar som jag kunde tänkt mig att köpa annars; en av dem, (gissa vilken!) funderar jag faktiskt på ändå; fast jag redan har så mycket kläder.
Medsols, uppfrån från vänster:
Rutig tunika: Jag älskar ju rutigt och det är precis mina färger. Jag är lite orolig för det där rynket under bysten dock; kan lätt hamna på bysten istället om man har stor byst.
Svart topp med stenar runt halsen: Jag hade inte tvekat om det hade varit en klänning. Fast den är svart! 100% Holly Golightly!
Tunika med svart-vitt grafiskt mönster: Ett exempel på när stormönstrat funkar, kanske för att det bara är två "färger". Sömmen under bysten ser dessutom ut att sitta så långt ner att den bör stanna just under bysten.
Tegelorange linne/klänning: Jag gillar fickorna och att den är hopdragen nertill med ett svart linne med mindre ärmhål, eller en t-shirt under och ett par svarta leggings tror jag att den blir jättesnygg. Enligt kommentarerna på Ellos sida är den mer orange i verkligheten.
Grå tunika med fickor: Mer fickor och dessutom tvärrandigt över bröstet. Inte för den som är rädd att få sitt bröstparti att framstå som ännu bredare än det är, men den ser väldigt gosig ut. Och det är något med grått och blått.
Tunika i olika mönstrade tyger: NoaNoa/Gudrun Sjödén-inspirerat å det grövsta, men gillar man den stilen är den ett både billigt och snyggt alternativ.
Vilken tror ni jag vill ha?
/Eva
Här presenterar jag dock sex överdelar som jag kunde tänkt mig att köpa annars; en av dem, (gissa vilken!) funderar jag faktiskt på ändå; fast jag redan har så mycket kläder.
Medsols, uppfrån från vänster:
Rutig tunika: Jag älskar ju rutigt och det är precis mina färger. Jag är lite orolig för det där rynket under bysten dock; kan lätt hamna på bysten istället om man har stor byst.
Svart topp med stenar runt halsen: Jag hade inte tvekat om det hade varit en klänning. Fast den är svart! 100% Holly Golightly!
Tunika med svart-vitt grafiskt mönster: Ett exempel på när stormönstrat funkar, kanske för att det bara är två "färger". Sömmen under bysten ser dessutom ut att sitta så långt ner att den bör stanna just under bysten.
Tegelorange linne/klänning: Jag gillar fickorna och att den är hopdragen nertill med ett svart linne med mindre ärmhål, eller en t-shirt under och ett par svarta leggings tror jag att den blir jättesnygg. Enligt kommentarerna på Ellos sida är den mer orange i verkligheten.
Grå tunika med fickor: Mer fickor och dessutom tvärrandigt över bröstet. Inte för den som är rädd att få sitt bröstparti att framstå som ännu bredare än det är, men den ser väldigt gosig ut. Och det är något med grått och blått.
Tunika i olika mönstrade tyger: NoaNoa/Gudrun Sjödén-inspirerat å det grövsta, men gillar man den stilen är den ett både billigt och snyggt alternativ.
Vilken tror ni jag vill ha?
/Eva
Ett litet trick
Från boken Finn din stil som jag skrev om häromdagen kommer följande praktiska tips om hur du tar reda på vilken kjollängd som klär dig bäst:
Ställ dig framför en helfigurspegel (i skor, min anmärkning) och håll en handduk framför dig. Handduken simulerar kjol alltså. Börja med att låta "kjolen" nå hela vägen ner till golvet och höj den sedan stegvis och studera hur dina ben och hela din figur ser ut med olika kjollängd; kroppens proportioner påverkas förstås av kjollängden.
Eller så kan du göra som jag och hissa upp och ner din hellånga Indiskakjol och titta i ett skyltfönster när du står och väntar på bussen mitt i centrum. Men så har jag aldrig direkt brytt mig om i fall främmande människor tror att jag är tokig.
Vad jag kom fram till är att bästa längden för mig är strax ovanför knät eller på smalbenet, strax ovanför ankeln, det vi kallar "ballerinalängd" och engelsmännen "tea length" (efter längden på en klassisk, lång, tutu, respektive de av av dräktreformrörelsen inspirerade tea gowns ). Jag har kraftiga, men kurviga, ben och snyggast effekt får kjolen om fållen ligger där benet är på väg att smalna av, inte där det är som bredast. Jag har också korta ben och helt fotsida kjolar gör att de ser ännu kortare ut.
/Eva
Ställ dig framför en helfigurspegel (i skor, min anmärkning) och håll en handduk framför dig. Handduken simulerar kjol alltså. Börja med att låta "kjolen" nå hela vägen ner till golvet och höj den sedan stegvis och studera hur dina ben och hela din figur ser ut med olika kjollängd; kroppens proportioner påverkas förstås av kjollängden.
Eller så kan du göra som jag och hissa upp och ner din hellånga Indiskakjol och titta i ett skyltfönster när du står och väntar på bussen mitt i centrum. Men så har jag aldrig direkt brytt mig om i fall främmande människor tror att jag är tokig.
Vad jag kom fram till är att bästa längden för mig är strax ovanför knät eller på smalbenet, strax ovanför ankeln, det vi kallar "ballerinalängd" och engelsmännen "tea length" (efter längden på en klassisk, lång, tutu, respektive de av av dräktreformrörelsen inspirerade tea gowns ). Jag har kraftiga, men kurviga, ben och snyggast effekt får kjolen om fållen ligger där benet är på väg att smalna av, inte där det är som bredast. Jag har också korta ben och helt fotsida kjolar gör att de ser ännu kortare ut.
/Eva
Förstår vinken
Trendigt för dig som inte tog studenten i går utopades häromdagen förhoppningsfullt i Aftonbladet. Det är naturligtvis väldigt brett eftersom studentexamen upphörde att avläggas 1968 i det här landet. Men jag förstår vad som avses. Känner mig dock lite snuvad på konfekten. Tre bilder varav två innebär att jag ska ha rak svart kjol, det känns lite magert. Och det trendiga med den här klädseln har jag svårt att förstå. Framförallt skulle jag lätt ha kommit på själv att man kan ha på sig jeans, skjorta, kofta och stövlar när man fyllt 45. Men jag förstår på något sätt vinken. Beige kofta. Annaa/
Jeans som passar min kropp
Igår var det min födelsedag och av min vän Blåva Anna fick jag något jag länge velat testa, nämligen ett par jeans sydda efter mina mått! Det är ett företag i Indien som heter Make your own jeans som helt enkelt syr upp jeans efter de mått man angett, i olika modeller och i alla möjliga färger och tvättar. De senare är nästan för många; det är stört omöjligt att välja.
Vi beställde varsitt par; jag beställde slimmer straight fit i mechanic deep blue och med hög midja. Det ska bli intressant att ha ett par jeans, utan stretch, som passar både i midjan och över höfterna och låren. Vi får se hur de sitter när de kommer någon gång efter jul, men jag har bara sett positiva omdömen på olika internetforum jag är med på.
Jag kommer att hålla er underrättade!
/Eva
Förnuft till fånga
Förnuft togs till fånga idag och under ny promenad på Götgatan med dotter inhandlades klänning för 249:- på Gina Tricot. Viscosetrikå, ballongkjol och svarta paljetter på livet. (Finns tyvärr inte på bild). Så märkvärdig är inte festen i Sverige och för nyårsfirande i lilla staden på Irland duger den alldeles utmärkt. Syster kommer att bli förkrossad, vi hade lovat att inte handla klänning på Gina Tricot. Syster är petigare med stilen. Men den sitter faktiskt alldeles utmärkt.
Så det räckte till den här klänningen från American Apparel också. Man kan ha den vänd åt andra hållet också, då
blir det en snygg u-ringning fram. Men storlekarna är som sagt vansinniga. Dotter som alltså drar 6-8 eller 34-36 behövde absolut ha en medium, den sitter minst sagt tajt ändå. Den intressanta frågan infinner sig förstås; vilka amerikanskor kan ha de där kläderna? Son ska i alla fall få en huvtröja med extra varm insida, snygga och billiga. Herrkläderna har helt normala storlekar. På tal om herrar så var den manliga expediten något alldeles extra idag. Shorts, kängor och långa ribbade strumpor, långstrumpor alltså. Dotter kved men jag tyckte det var riktigt snyggt. Skulle gärna tagit en bild men dotter skulle ha skämts ihjäl.
Annaa/
Så det räckte till den här klänningen från American Apparel också. Man kan ha den vänd åt andra hållet också, då
blir det en snygg u-ringning fram. Men storlekarna är som sagt vansinniga. Dotter som alltså drar 6-8 eller 34-36 behövde absolut ha en medium, den sitter minst sagt tajt ändå. Den intressanta frågan infinner sig förstås; vilka amerikanskor kan ha de där kläderna? Son ska i alla fall få en huvtröja med extra varm insida, snygga och billiga. Herrkläderna har helt normala storlekar. På tal om herrar så var den manliga expediten något alldeles extra idag. Shorts, kängor och långa ribbade strumpor, långstrumpor alltså. Dotter kved men jag tyckte det var riktigt snyggt. Skulle gärna tagit en bild men dotter skulle ha skämts ihjäl.
Annaa/Marc by Marc Jacobs - inget är nytt under solen
I sin senaste vår/sommarkollektion bytte Marc Jacobs stil på sin underlinje "Marc by Marc Jacobs". Från att ha varit lite städat streetinfluerat gick till en stil inspirerad av bland annat 1960-talets flygvärdinnor. En modetidning kommenterade det, på ett positivt sätt ska tilläggas, som "tantigt". Och jag kan inte annat än hålla med. Studera dessa två klänningar: Den till vänster är Marc by Marc Jacobs Vår/sommar 2008, den till höger är Jörnett 1963 (20-serien).
Medge att de är lika!
Även om det är tantigt tycker jag faktiskt att det är fint och jag kommer naturligtvis att bära klänningen så fort vädret tillåter; det är en av mina favoritklänningar, som jag ärvt av min mormor. Det är också troligen min pappa som skurit till den, eftersom han jobbade som tillskärare där då. Däremot är det mer osäkert om det är mamma som sytt den, eftersom det finns fler sömmerskor än tillskärare på en syfabrik.
Jag kommer dock inte att bära en sån där ridhjälmsinspirerad hatt, för att den är ful, eller beiga strumpbyxor till, för då blir det för tantigt. Jag tänkte också undvika att knäa sådär fult när jag går.
/Eva
Medge att de är lika!
Även om det är tantigt tycker jag faktiskt att det är fint och jag kommer naturligtvis att bära klänningen så fort vädret tillåter; det är en av mina favoritklänningar, som jag ärvt av min mormor. Det är också troligen min pappa som skurit till den, eftersom han jobbade som tillskärare där då. Däremot är det mer osäkert om det är mamma som sytt den, eftersom det finns fler sömmerskor än tillskärare på en syfabrik.
Jag kommer dock inte att bära en sån där ridhjälmsinspirerad hatt, för att den är ful, eller beiga strumpbyxor till, för då blir det för tantigt. Jag tänkte också undvika att knäa sådär fult när jag går.
/Eva
Sjömansinspirerat
Jag läser naturligtvis andras modebloggar också; en del varje dag, en del mer sällan. Donna Sandras borde jag uppenbarligen läsa mindre ofta; för hon visar ofta saker jag bara vill köpa. (Det är liksom det hennes blogg handlar om: att visa kläder, en typisk modeblogg alltså.) Som den här från Mina UK.
Fast det är klart, "one size 8-12" är ju faktiskt helt kört. Och sömmen under bysten kommer nästan säkert hamna på bysten och urringningen kommer visa allt man har och lite till.
Men den var så söt och sjömansinspirerad! Om den bara haft sjömanskrage också.
Om någon av er hittar en blå eller röd klänning med sjömanskrage, som görs upp till storlek 44-46 och gärna täcker lite mer än rumpan, kan inte ni säga till mig då?
/Eva
Fast det är klart, "one size 8-12" är ju faktiskt helt kört. Och sömmen under bysten kommer nästan säkert hamna på bysten och urringningen kommer visa allt man har och lite till.
Men den var så söt och sjömansinspirerad! Om den bara haft sjömanskrage också.
Om någon av er hittar en blå eller röd klänning med sjömanskrage, som görs upp till storlek 44-46 och gärna täcker lite mer än rumpan, kan inte ni säga till mig då?
/Eva
Sjöjungfru?
Evis skrev igår om Maidenform och de märkliga oskuldsideal som det associerar till.
Igår kollade jag igenom sortimentet på Åhléns. Oj. När jag såg den här som trycker in allt nedanför brösten undrar jag om det inte mer är sjöjungfru som är idealet. Lika bra att smäcka dit en fiskstjärt också eftersom det redan måste vara gräsligt obekvämt att gå runt i det här fodralet! Sen retar det mig naturligtvis att alla plagg visas på smala modeller. Signal; även den smalaste har något som måste tryckas in! Observera att detta alltså inte är en klänning utan en mycket inhållande underklänning.
Annaa/
Igår kollade jag igenom sortimentet på Åhléns. Oj. När jag såg den här som trycker in allt nedanför brösten undrar jag om det inte mer är sjöjungfru som är idealet. Lika bra att smäcka dit en fiskstjärt också eftersom det redan måste vara gräsligt obekvämt att gå runt i det här fodralet! Sen retar det mig naturligtvis att alla plagg visas på smala modeller. Signal; även den smalaste har något som måste tryckas in! Observera att detta alltså inte är en klänning utan en mycket inhållande underklänning.
Annaa/
Mwuahaha - Karolina Skande gör det igen!
Två gånger i samma modechatt till och med!
Vi har ju vid flera tillfällen skrivit om hur dåligt omlottskärning passar på lite större kvinnor, i synnerhet om de är kurviga och har stor byst, se till exempel här och här. Detta är något som varje storbystad och/eller kurvig kvinna vet av bitter erfarenhet. Det hindrar dock inte Aftonbladets sk. modeexpert att ge följande helt vansinniga råd:
Exempel 1:
"Hej! Jag som är en kurvig tjej med rumpa och bröst, undrar vilket klänning jag skulle passa bäst i? Har aldrig använt klänning, men tycker det vore snyggt till nyår :)
Karolina Skande säger: Själv tycker jag det låter som om du har en smashing klänningskropp! Dölj inte dina kurvor utan framhäv dem i en figurnära klänning eller varför inte en smickrande omlottklänning?"
Exempel 2: "Jag är en rejält kurvig tjej som funderar äver modet med tunikor. Jag har stor byst och tycket att det ofta blir för markerat med tunikor som ofta är i empire-modell eller omlott. Bysten är det första man ser lixom. Först kommer tuttarna och sedan jag , leggings till gör ju inte saken bättre...Har du något trick?
Karolina Skande säger: Du har rätt empiremodellen förstorar bystpartiet. Däremot tycker jag att en omlottblus är väldigt fint om man har byst, "
Notera hur den andra tjejen redan vet att omlott framhäver byst, det är därför omlottmodeller ofta är smickarande på en rak figur med ganska lite byst; den ger då illusion av en kurvigare kropp.
Det vet däremot inte Karolina Skande, vars erfarenheter av kläder uppenbarligen bara inskränker sig till hennes egen kropp och vad som passar den. Dock verkar hon denna gång ha koll på att "klädsel: kavaj" inte innebär att man måste ha kavaj på sig.
/Eva
Vi har ju vid flera tillfällen skrivit om hur dåligt omlottskärning passar på lite större kvinnor, i synnerhet om de är kurviga och har stor byst, se till exempel här och här. Detta är något som varje storbystad och/eller kurvig kvinna vet av bitter erfarenhet. Det hindrar dock inte Aftonbladets sk. modeexpert att ge följande helt vansinniga råd:
Exempel 1:
"Hej! Jag som är en kurvig tjej med rumpa och bröst, undrar vilket klänning jag skulle passa bäst i? Har aldrig använt klänning, men tycker det vore snyggt till nyår :)
Karolina Skande säger: Själv tycker jag det låter som om du har en smashing klänningskropp! Dölj inte dina kurvor utan framhäv dem i en figurnära klänning eller varför inte en smickrande omlottklänning?"
Exempel 2: "Jag är en rejält kurvig tjej som funderar äver modet med tunikor. Jag har stor byst och tycket att det ofta blir för markerat med tunikor som ofta är i empire-modell eller omlott. Bysten är det första man ser lixom. Först kommer tuttarna och sedan jag , leggings till gör ju inte saken bättre...Har du något trick?
Karolina Skande säger: Du har rätt empiremodellen förstorar bystpartiet. Däremot tycker jag att en omlottblus är väldigt fint om man har byst, "
Notera hur den andra tjejen redan vet att omlott framhäver byst, det är därför omlottmodeller ofta är smickarande på en rak figur med ganska lite byst; den ger då illusion av en kurvigare kropp.
Det vet däremot inte Karolina Skande, vars erfarenheter av kläder uppenbarligen bara inskränker sig till hennes egen kropp och vad som passar den. Dock verkar hon denna gång ha koll på att "klädsel: kavaj" inte innebär att man måste ha kavaj på sig.
/Eva
Ett litet klipp
Såg rubriken "våga vägra rött" i någon tidning igår. Kan kanske med viss fördel kombineras med Marithas motto "våga vägra glitter" inför julens alla fester... Rött kan vara snyggt men inte med 10 - 100 andra röda klänningar.
Visst är det lite gräsligt när man t ex kommer till en personalfest innan jul och möts av ett helt hav av rött och guldglitter. Eller för all del svart och silver. Det senare brukar inträda strax efter jul. Var på nån sån där musikprisutdelning för några år sedan i januari. Kände mig så fin när jag gick hemifrån i svarta byxor och svart tunika, crepe med smala silverränder. Bläh! Visade sig när jag kom dit att alla som var lite äldre och inte hade ålsnäva jeans, stövlar och linnen hade klätt sig ungefär som jag. Kände mig så jättetant och lovade mig själv; aldrig mer svart och silver. Rött och guld har nog aldrig varit aktuellt.
Jag klippte sönder den där tunikan sen. Klippte av den lite på längden och klippte upp flikar till höften ungefär, det blev användbart för en utekväll.
Rätt ofta jag gör så med plagg som blivit omöjliga. Klipper lite i dem innan de går hädan. Det känns lite nytt för en eller två gånger och inte lika mycket att slänga bort på en gång. Jag kommer nog att klippa lite i paljettgrejen också.
Annaa/
Visst är det lite gräsligt när man t ex kommer till en personalfest innan jul och möts av ett helt hav av rött och guldglitter. Eller för all del svart och silver. Det senare brukar inträda strax efter jul. Var på nån sån där musikprisutdelning för några år sedan i januari. Kände mig så fin när jag gick hemifrån i svarta byxor och svart tunika, crepe med smala silverränder. Bläh! Visade sig när jag kom dit att alla som var lite äldre och inte hade ålsnäva jeans, stövlar och linnen hade klätt sig ungefär som jag. Kände mig så jättetant och lovade mig själv; aldrig mer svart och silver. Rött och guld har nog aldrig varit aktuellt.
Jag klippte sönder den där tunikan sen. Klippte av den lite på längden och klippte upp flikar till höften ungefär, det blev användbart för en utekväll.
Rätt ofta jag gör så med plagg som blivit omöjliga. Klipper lite i dem innan de går hädan. Det känns lite nytt för en eller två gånger och inte lika mycket att slänga bort på en gång. Jag kommer nog att klippa lite i paljettgrejen också.
Annaa/
Förklaringen
Aha, nu har jag förklaringen. Evis är hemma med sjukt barn och har inte energi att blogga efter en dålig natt. Hur gör jag med hennes inlägg som iigger opublicerat? Får tänka över det en stund.
Annaa/
Annaa/
Jag har beställt strumpor
Natten tillbringades med en kräkande treåring, så ni ska kanske inte vänta er så många, eller i alla fall spirituella, poster från just mig idag. Bland annat blir det ingen "dagens klädsel". Jag har förstås kläder på mig, men tycker kanske inte att de behöver dokumenteras. Eftersom endast mycket onda människor tar med sig magsjuka till jobbet har jag nämligen valt att stanna hemma och skrotar därför runt i trikåkjol och dito topp. Annaa skriver däremot förstås som vanligt.
Ett sjukt barn hindrar mig dock inte från att göra min (nästan) månatliga beställning av strumpor från USA. Ja, jag vet att det är ...ovanligt, kan vi väl kalla det... men jag gillar verkligen strumpor. Dagens beställning består av dels något hemligt i juklapp till en släkting, dels dessa, till dottern med goth-tendenser och dessa i rött till mig. Jag har nämligen insett hur snyggt det skulle vara med röda strumpor till allt grått i min garderob. Rött är ju också väldigt fint till marinblått, en annan framträdande färg i densamma.
Bilder från www.sockdreams.com
/Eva
Ett sjukt barn hindrar mig dock inte från att göra min (nästan) månatliga beställning av strumpor från USA. Ja, jag vet att det är ...ovanligt, kan vi väl kalla det... men jag gillar verkligen strumpor. Dagens beställning består av dels något hemligt i juklapp till en släkting, dels dessa, till dottern med goth-tendenser och dessa i rött till mig. Jag har nämligen insett hur snyggt det skulle vara med röda strumpor till allt grått i min garderob. Rött är ju också väldigt fint till marinblått, en annan framträdande färg i densamma.
Bilder från www.sockdreams.com
/Eva
Tvätthögar
Oj då, så lätt man vänjer sig! Jag har ju vant mig vid nu att Evis ska vara här först med ett inlägg om dagens kläder eller så. Och att jag ska ha skrivit någonting väldigt sent. Och så är det tomt!
Det är tomt i diverse lådor också beroende på att jag inte tvättat på ett tag. Surt. Det är bara jag som tvättar här. Tvättstugan ligger i nästa hus, ingen annan skulle få för sig att boka tid och gå dit med tvätt själva. Tvättmaskin i lägenheten vill jag inte ha. Det räcker att ha grannens tvättmaskin brummande dygnet runt! Vi har inte plats att hänga tvätt och jag vill faktiskt inte betala för tvätten två gånger; en gång på hyran och en på elräkningen.
Igår läste jag på någon modesajt att vi tvättar för mycket. Kläderna slits, inte minst i torktumlaren. "Bara kläder som man inte är särskilt rädd om ska torktumlas". För ett tag sedan fick jag höra att jag gjort alldeles fel som torktumlat vanliga mjukisbyxor. Varför blir allt så överdrivet? För bara ett par år sedan hörde jag tjejer som ansåg det snuskigt att ha samma jeans flera dagar, de slängde helst i tvätten efter en gång! Nu har det snackats mycket ett tag om att man inte ska tvätta jeans alls. En kille bloggade om att han inte tvättat sina jeans på 9 månader. Ingen kommentar verkade tycka det var konstigt. Runt provrummen på Top Shop igår stank det för övrigt riktigt läskigt av svett.
Ett tips för tvätt; såna där små lappar från Nitor som man lägger i tvättmaskinen för att fånga upp överskottsfärg, Colour catchers. Super. Just nu görs det reklam för dem i TV men jag har använt dem i flera år och säkert räddat flera plagg. Inte så att man plötsligt kan tvätta jeans och vitt ihop, men även när man tvättar i någorlunda samma kulörer kan det ju bli illa om något färgar av sig. Jag har sparat en hel del energi på det sättet eftersom man kan stoppa maskinerna lite fullare.
Annaa/
Det är tomt i diverse lådor också beroende på att jag inte tvättat på ett tag. Surt. Det är bara jag som tvättar här. Tvättstugan ligger i nästa hus, ingen annan skulle få för sig att boka tid och gå dit med tvätt själva. Tvättmaskin i lägenheten vill jag inte ha. Det räcker att ha grannens tvättmaskin brummande dygnet runt! Vi har inte plats att hänga tvätt och jag vill faktiskt inte betala för tvätten två gånger; en gång på hyran och en på elräkningen.
Igår läste jag på någon modesajt att vi tvättar för mycket. Kläderna slits, inte minst i torktumlaren. "Bara kläder som man inte är särskilt rädd om ska torktumlas". För ett tag sedan fick jag höra att jag gjort alldeles fel som torktumlat vanliga mjukisbyxor. Varför blir allt så överdrivet? För bara ett par år sedan hörde jag tjejer som ansåg det snuskigt att ha samma jeans flera dagar, de slängde helst i tvätten efter en gång! Nu har det snackats mycket ett tag om att man inte ska tvätta jeans alls. En kille bloggade om att han inte tvättat sina jeans på 9 månader. Ingen kommentar verkade tycka det var konstigt. Runt provrummen på Top Shop igår stank det för övrigt riktigt läskigt av svett.
Ett tips för tvätt; såna där små lappar från Nitor som man lägger i tvättmaskinen för att fånga upp överskottsfärg, Colour catchers. Super. Just nu görs det reklam för dem i TV men jag har använt dem i flera år och säkert räddat flera plagg. Inte så att man plötsligt kan tvätta jeans och vitt ihop, men även när man tvättar i någorlunda samma kulörer kan det ju bli illa om något färgar av sig. Jag har sparat en hel del energi på det sättet eftersom man kan stoppa maskinerna lite fullare.
Annaa/
Bättre med kavaj
Igårkväll inspekterade jag ju min kompis Mickes nya kläder. Micke har normalt alltid jeans, t-shirt, dragkedjetröja typ ovanliga Adidas i grälla färger och mönster samt sneakers, många converse i varav några riktiga rariteter. Men nu sitter han alltså vid skrivbord på bank och tar emot kunder, täta välsminkade damer från Östermalm.
Slipsen var ok, välknuten till normal vit skjorta, byxor typ tunna kritstreck från H&M. Svart/grå/vita diagonalrutor, svart grundfärg. Kan man väl ha någon dag. Under kavajen eller så. Men jag hävdar alldeles bestämt att det enda plagg som funkar när man nu har dress code på jobbet är kavaj. Ingen bryr sig om att man går i samma snygga kavaj en hel vinter, men med bara ett par tröjor att växla mellan blir man snabbt "han i tröjan". Nu har jag rätt omfattande fobier mot diagonalrutade tröjframstyckten, det gör inte saken bättre.
Åh, jag hoppas han inte blev totalknäckt av mina goda råd. Jag går ju gärna med och provar kavajer!
Annaa/
Slipsen var ok, välknuten till normal vit skjorta, byxor typ tunna kritstreck från H&M. Svart/grå/vita diagonalrutor, svart grundfärg. Kan man väl ha någon dag. Under kavajen eller så. Men jag hävdar alldeles bestämt att det enda plagg som funkar när man nu har dress code på jobbet är kavaj. Ingen bryr sig om att man går i samma snygga kavaj en hel vinter, men med bara ett par tröjor att växla mellan blir man snabbt "han i tröjan". Nu har jag rätt omfattande fobier mot diagonalrutade tröjframstyckten, det gör inte saken bättre.
Åh, jag hoppas han inte blev totalknäckt av mina goda råd. Jag går ju gärna med och provar kavajer!
Annaa/
Här vågas det glitter!
Jag hoppas att jag inte gör Maritha, ordförande i VVG, föreningen Våga Vägra Glitter, besviken nu. Men jag tycker egentligen om glitter under rätt omständigheter. Rätt omständigheter är till exempel när man sprider lite glamour på jobbets julfest. Rent faktiskt, då jag har för ändamålet införskaffat glitterströssel :)
Eller bara när man känner för glittra till vardagen lite. Fel omständigheter är för mig svarta tantbyxor med "festtopp" när som helst.
I alla fall på bilden kan ses:
Svarta strumbyxor med lite lurex, inköpta idag på Twilfit; lite sådär diskret glittriga.
JÄTTEglittriga skor inköpta på rea på Wedins i våras. De är så fulla av "krossat glitter" att de till och med är svåra att fotografera.
Skorna är en särskild historia. Jag och min kompis Inger hittade dem när vi bara drog en vända bland affärerna i Trollhättan i väntan på att vi skulle möta en anan kompis. Det var jag som föll för dem först. De var på rea på rean och kostade 114.50. Det fanns två par kvar: ett i min storlek och ett i hennes storlek. Jag var övertygad om att det var Ödet. Vi pratade fram och tillbaka och hon var väl aldrig riktigt entusiastisk. Det var jag, men någon slags tvekan hade jag ändå, så när kön blev lång och vi hade en tid att passa bestämde jag mig för att jag nog i alla fall inte skulle ha dem.
Så åkte jag hem på kvällen. Väl hemma insåg jag att jag nog faktiskt ville ha dem och ringde Inger för att be henne gå in och köpa dem nästa dag. Och tänka sig, vid närmare eftertanke hade hon också kommit fram till att hon ville ha ett par jätteglittriga högklackade skor. Planen var att vi skulle ha dem när vi gick ut tillsammans i Trollhättan, men det har ännu inte blivit av. Jag har i alla fall haft dem på min systers bröllopsfest och ska nu ha dem på julfesten. Med de glittriga strumporna. Nu är bara frågan vilken slags klänning eller kjol jag ska ha till.
/Eva
Eller bara när man känner för glittra till vardagen lite. Fel omständigheter är för mig svarta tantbyxor med "festtopp" när som helst.
I alla fall på bilden kan ses:
Svarta strumbyxor med lite lurex, inköpta idag på Twilfit; lite sådär diskret glittriga.
JÄTTEglittriga skor inköpta på rea på Wedins i våras. De är så fulla av "krossat glitter" att de till och med är svåra att fotografera.
Skorna är en särskild historia. Jag och min kompis Inger hittade dem när vi bara drog en vända bland affärerna i Trollhättan i väntan på att vi skulle möta en anan kompis. Det var jag som föll för dem först. De var på rea på rean och kostade 114.50. Det fanns två par kvar: ett i min storlek och ett i hennes storlek. Jag var övertygad om att det var Ödet. Vi pratade fram och tillbaka och hon var väl aldrig riktigt entusiastisk. Det var jag, men någon slags tvekan hade jag ändå, så när kön blev lång och vi hade en tid att passa bestämde jag mig för att jag nog i alla fall inte skulle ha dem.
Så åkte jag hem på kvällen. Väl hemma insåg jag att jag nog faktiskt ville ha dem och ringde Inger för att be henne gå in och köpa dem nästa dag. Och tänka sig, vid närmare eftertanke hade hon också kommit fram till att hon ville ha ett par jätteglittriga högklackade skor. Planen var att vi skulle ha dem när vi gick ut tillsammans i Trollhättan, men det har ännu inte blivit av. Jag har i alla fall haft dem på min systers bröllopsfest och ska nu ha dem på julfesten. Med de glittriga strumporna. Nu är bara frågan vilken slags klänning eller kjol jag ska ha till.
/Eva
Utsikt mot provrum
Blev sittande ganska länge utanför provhytterna hos Top Shop och fick tillfälle att studera kunderna som rörde sig där inne. Mest rörde sig och hördes tre tjejer i 20-årsåldern. En av dem provade festklänningar för alla som hade lust att se på. Lust? Det fanns ingen chans att värja sig. Med sina leggings nedhasade till knäna ormade hon omkring större delen av tiden utanför provrummet med kompisarna högljutt kommenterande. Jag vet faktiskt inte vad de sa, men jag hoppas det var saker som "Du borde tagit minst en storlek större för den där kommer att korva sig inom fem minuter" -"Oj den där är ännu mindre, den korvar sig redan, se upp så att inte dragkedjan spricker innan du hinner få den av dig". Och sånt.
Alla tre tjejerna hade svarta halvtjocka leggings, stövlar med mycket höga klackar och överdelar typ jumprar som slutade halvvägs mellan midja och rumpa. Utanpå? Räcker väl med en gissning; överdimensionerade halvlånga täckjackor. Faktiskt; det fanns inte ett enda stilpoäng att hämta in i vare sig uppförande eller klädsel!
En annan stackars flicka kom tassande i ballerinaskor med yllestrumpor i. Kan upplysas om att Stockholm idag har pendlat mellan iskyla, snö och regn. Kanske berodde hennes plågade min på att hon var genomblöt om fötterna. Ovanför skorna fanns ett par smala jeans och en tung kropp. Det var den hon provade drömplagget på. Jag letar febrilt och inser att det var den här hon provade.
Ett typiskt exempel på det som avhandlades häromdagen här, att omlottplagg sällan är något för en kraftig och storbystad kropp. Den här tjejen lyckades få knytbandet att hamna direkt under bysten i stället för i midjan och allt det bylsiga yllet gjorde att hon såg många kilo större ut. Dessutom blev ärmarna väldigt korta. Hennes mamma försökte vara det diplomatiska smakrådet. Säga saker som "Det är ju ändå över 600 kronor så du måste känna att du är riktigt nöjd." Det var enkelt att se att den flickan inte var riktigt nöjd alls. Jag höll tummarna stenhårt för att hon skulle avstå och det verkade hon göra. Kanske gick hon till skoavdelningen och satsade på fötterna i stället.
Yes, jag skulle göra mig utmärkt som rådgivare i provrum! Även om dotter säger att nästa gång ska hon ha med sig någon mindre skogstokig, inte någon som försöker pracka på henne tomatröda jacquardglitterfodral. Synd att inte ryggen syns, den är jäkligt snyggt skuren bak. Absolut något för en irländsk småstad på nyår. Men ruskigt obekväm och illa sydd i halsen.
Annaa/
Alla tre tjejerna hade svarta halvtjocka leggings, stövlar med mycket höga klackar och överdelar typ jumprar som slutade halvvägs mellan midja och rumpa. Utanpå? Räcker väl med en gissning; överdimensionerade halvlånga täckjackor. Faktiskt; det fanns inte ett enda stilpoäng att hämta in i vare sig uppförande eller klädsel!
En annan stackars flicka kom tassande i ballerinaskor med yllestrumpor i. Kan upplysas om att Stockholm idag har pendlat mellan iskyla, snö och regn. Kanske berodde hennes plågade min på att hon var genomblöt om fötterna. Ovanför skorna fanns ett par smala jeans och en tung kropp. Det var den hon provade drömplagget på. Jag letar febrilt och inser att det var den här hon provade.
Ett typiskt exempel på det som avhandlades häromdagen här, att omlottplagg sällan är något för en kraftig och storbystad kropp. Den här tjejen lyckades få knytbandet att hamna direkt under bysten i stället för i midjan och allt det bylsiga yllet gjorde att hon såg många kilo större ut. Dessutom blev ärmarna väldigt korta. Hennes mamma försökte vara det diplomatiska smakrådet. Säga saker som "Det är ju ändå över 600 kronor så du måste känna att du är riktigt nöjd." Det var enkelt att se att den flickan inte var riktigt nöjd alls. Jag höll tummarna stenhårt för att hon skulle avstå och det verkade hon göra. Kanske gick hon till skoavdelningen och satsade på fötterna i stället.Yes, jag skulle göra mig utmärkt som rådgivare i provrum! Även om dotter säger att nästa gång ska hon ha med sig någon mindre skogstokig, inte någon som försöker pracka på henne tomatröda jacquardglitterfodral. Synd att inte ryggen syns, den är jäkligt snyggt skuren bak. Absolut något för en irländsk småstad på nyår. Men ruskigt obekväm och illa sydd i halsen.
Annaa/Service och stolpskott
Lite slut efter shoppingeftermiddag!
Nu har jag testat American Apparel på Götgatan. Den här gången tyckte jag kläderna var snyggare än förra gången, även expediterna var snyggare klädda. En del av plaggen är ju alldeles otroligt tajta och dessutom små i storlekarna, smal dotter provade, men det fanns också mycket som jag skulle kunna ha. Jag kände mig inte alls ocool. Det var ett par kunder inne i butiken som var äldre än jag, den ena säkert en mormor med önskelista, en expedit gav henne mycket hjälp och uppmärksamhet. En annan handlade tröjor åt sig själv.
Jag tror det är ljuset som gör att många känner sig konstiga där inne. Och den höga disken. Men annars kan jag inte fatta att stämningen skulle vara annorlunda där än någon annanstans. Att en del plagg är för tajta kan man ju inte skylla expediterna för. Dotter såg för resten lika cool ut i sin klänning som smalaste personalen.
Råkade däremot ut för ett stolpskott på H&M i Götgatsbacken. Hade rabattkupong och klubberbjudande, 20 procent rabatt på ett plagg. Utan att blinka drog tjejen i kassan rabatten från det billigaste plagget vilket jag inte upptäckte förrän vi betalt. Hade hon bett om ursäkt hade det varit ok men hon verkade inte förstå skillnaden mellan att dra rabatten från ett plagg på 200 och ett på 50 och tyckte bara jag var konstig! Kanske hade hon stått hela dagen och gjort likadant, det var sista dagen på en speciell kupong idag. En annan expedit ryckte in och gjorde om transaktionen och förklarade att det här naturligtvis var ett misstag, naturligtvis drar man alltid rabatten från dyraste plagget. Den andra tjejen verkade fortfarande fatta noll! Och det är klart, som dotter sa, fattar man inte vad man gjort för fel kan man ju inte be om ursäkt.
På Top Shop var servicen perfekt. Fick hjälp att jaga klänning som inte fanns i dotters storlek. Den fanns i silver som på bilden men inte i blått som hon ville ha. Tyvärr fanns den inte i Gallerian heller och är slut i nätshopen. I morgon ska jag ringa Göteborg och kolla om den kan finnas där. Jag var tveksam innan men tyngden i bården nedtill och den läckra ryggen gör allt. Bården är alltså inte svart utan silvermetallic.
Annaa/
Nu har jag testat American Apparel på Götgatan. Den här gången tyckte jag kläderna var snyggare än förra gången, även expediterna var snyggare klädda. En del av plaggen är ju alldeles otroligt tajta och dessutom små i storlekarna, smal dotter provade, men det fanns också mycket som jag skulle kunna ha. Jag kände mig inte alls ocool. Det var ett par kunder inne i butiken som var äldre än jag, den ena säkert en mormor med önskelista, en expedit gav henne mycket hjälp och uppmärksamhet. En annan handlade tröjor åt sig själv.
Jag tror det är ljuset som gör att många känner sig konstiga där inne. Och den höga disken. Men annars kan jag inte fatta att stämningen skulle vara annorlunda där än någon annanstans. Att en del plagg är för tajta kan man ju inte skylla expediterna för. Dotter såg för resten lika cool ut i sin klänning som smalaste personalen.
Råkade däremot ut för ett stolpskott på H&M i Götgatsbacken. Hade rabattkupong och klubberbjudande, 20 procent rabatt på ett plagg. Utan att blinka drog tjejen i kassan rabatten från det billigaste plagget vilket jag inte upptäckte förrän vi betalt. Hade hon bett om ursäkt hade det varit ok men hon verkade inte förstå skillnaden mellan att dra rabatten från ett plagg på 200 och ett på 50 och tyckte bara jag var konstig! Kanske hade hon stått hela dagen och gjort likadant, det var sista dagen på en speciell kupong idag. En annan expedit ryckte in och gjorde om transaktionen och förklarade att det här naturligtvis var ett misstag, naturligtvis drar man alltid rabatten från dyraste plagget. Den andra tjejen verkade fortfarande fatta noll! Och det är klart, som dotter sa, fattar man inte vad man gjort för fel kan man ju inte be om ursäkt.
På Top Shop var servicen perfekt. Fick hjälp att jaga klänning som inte fanns i dotters storlek. Den fanns i silver som på bilden men inte i blått som hon ville ha. Tyvärr fanns den inte i Gallerian heller och är slut i nätshopen. I morgon ska jag ringa Göteborg och kolla om den kan finnas där. Jag var tveksam innan men tyngden i bården nedtill och den läckra ryggen gör allt. Bården är alltså inte svart utan silvermetallic.
Annaa/
Snowjoggers!
Jajamen, de är tillbaka. Jag läste i någon modespalt häromdagen att skribenten föreslog att någon skulle ha snowjoggers till sina jeans. Jag undrade lite, men avskrev det som någon form av sarkasm. Så var emellertid alltså inte fallet: ett av 80-talets fulaste plagg är tillbaka.
Men det var ju inte ens hippt då! Som jag minns det. Ingen över tolv bar dem, utom folk på landet som ibland bar dem av praktiska skäl. Som min moster och hennes man som vad jag vet fortfarande kanske använder det. (Träskor på sommaren, snowjoggers på vintern - träningsoveraller året om. Min moster är en av mina mest coola släktingar, men inget stilföredöme.)
Snälla alla, bli inte lurade: de är inte coola, de är inte snygga, inte ens med gummiankor som tillbehör.
/Eva
Men det var ju inte ens hippt då! Som jag minns det. Ingen över tolv bar dem, utom folk på landet som ibland bar dem av praktiska skäl. Som min moster och hennes man som vad jag vet fortfarande kanske använder det. (Träskor på sommaren, snowjoggers på vintern - träningsoveraller året om. Min moster är en av mina mest coola släktingar, men inget stilföredöme.)
Snälla alla, bli inte lurade: de är inte coola, de är inte snygga, inte ens med gummiankor som tillbehör.
/Eva
The Golden Age of Couture
The Golden Age of Couture - Paris and London 1947- 1957 heter en just nu pågående utställning på Victoria&Albert museum i London som jag jättegärna skulle vilja gå på. Den slutar dock den 6e januari och jag har varken tid eller råd att dra till London innan dess. Istället får jag trösta mig med boken, som väl i och för sig kostar som en Ryanairbiljett till London :(
Och kanske med det gratis mönster till en klänning inspirerad av tidens couture-klänningar man kan ladda ner här.
/Eva
Och kanske med det gratis mönster till en klänning inspirerad av tidens couture-klänningar man kan ladda ner här.
/Eva
Finn två fel!
Hos mig då. Eller kanske hos klänningen.
Igår när jag gick en liten shoppingrunda (blir mycket sånt nu när jag arbetsprövar nere i centrum) fick jag syn på denna söta skapelse i Indiskas skyltfönster och svängde in i butiken för att prova. Den såg lovande ut: den fanns i lila, mörkgrönt (en kallare grön än det blev på mitt foto) och svart, dvs två färger jag både gillar och klär i. Och jag älskade den plisserade volangen. Låg midja är sällan någon höjdare när man är kurvig, men jag beslöt ändå ge den en chans.
Den tjugotalsinspirerade låga midjan funkade bättre än förväntat, troligen för att viskostrikå har ett tung, mjukt fall: jag såg faktiskt inte alls ut som en tunna. Volangen var precis så söt som man kunde vänta sig.
Men så var det ju det där med bröst. Jag har ju såna, och denna klänning var så uppenbart inte gjord för att man skulle ha bröst. De fick visserligen plats, men det var bara för att ärmhålen var så stora och när stora ärmhål töjs ut så att man ser bh-n i dem så är det faktiskt inte alls snyggt. Den gick alltså bort direkt. Visst, man hade kanske kunnat höja upp den i axelbanden för att få mindre ärmhål, men man vill ju inte börja med att sy om ett trikåplagg för 200 kronor, för att överhuvudtaget kunna bära det. Dessutom hade den blivit alldeles för kort då.
Men det hade varit så enkelt att göra rätt från början: med mindre ärmhål och ett bystveck. Det är förvånande att designers och mönsterkonstruktörer inte är medvetna om att de allra flesta kvinnor är inte lika stora på fram- och baksidan. I synnerhet inte kvinnor som drar storlek Large!!
/Eva
Dagens klädsel och en finfin schal
Fotot på dagens klädsel är i dag käckt taget i spegeln. Man kan ju inte tvinga maken jämnt.
Kofta: Zara
Linne:H&M (jag var tvungen att tita på lappen, jag fick det av min vän Blåva Anna igår.)
Kjol: GeKås. Den är fint plisserad i petrolfärgad polyester med utstansat hålmönster i fållen.
Strumbyxor: H&M, grå i tvåpack
Jag bjuder också på en bild på hur man ser ut i regnet denna dag. Schalen som skyddar mig från både regn och kyla är stickad av min kompis Ragnhilds mamma efter en bevarad schal från 1800-talets början.
/Eva
Kofta: Zara
Linne:H&M (jag var tvungen att tita på lappen, jag fick det av min vän Blåva Anna igår.)
Kjol: GeKås. Den är fint plisserad i petrolfärgad polyester med utstansat hålmönster i fållen.
Strumbyxor: H&M, grå i tvåpack
Jag bjuder också på en bild på hur man ser ut i regnet denna dag. Schalen som skyddar mig från både regn och kyla är stickad av min kompis Ragnhilds mamma efter en bevarad schal från 1800-talets början.
/Eva
Tygbrist
Evis är duktig på att sy själv. Jag kan också, är t o m någorlunda utbildad, men jag vill för det mesta inte. En anledning är att det är så förtvivlat ont om tyger. Jag blir så beklämd varje gång jag ska ut och leta tyg med dotter som går på textil/designgymnasium. Vi åker hela långa vägen till Sumpan till tygaffären som ska vara så bra och hittar ingenting utom otrevliga expediter.
Jodå, på NK finns en del, men det är fasligt dyrt. Dotter ska sy upp sin första kollektion och då går det inte att köpa tyger för 200-300 kronor metern.
När jag var ung fanns det i min hemstad flera tygaffärer, stora och små. Nu tror jag inte det finns en enda.
Å andra sidan lär man sig inte sy i skolan. Det är så konstigt. Textillärarna kan ju sy. Men i något slags nit att barnen ska vara kreativa så lär de inte ut. Mina barn har kommit hem med förfärliga alster från grundskolan där det så tydligt syns att de inte kan grunderna. Nästan inget har blivit använt.
Å tredje sidan verkar det inte hämma kreativiteten. Det utbildas fler designers i Sverige än någonsin. Någonstans på vägen lär sig de flesta att sy, tror jag.
Evis; du har inte möjligtvis ett tunnare brunt ylletyg lämpligt till herrbyxor liggande??? Det S hade tittat ut på Olssons hade någon annan hunnit lägga beslag på när vi kom dit för att köpa!
Annaa/
Jodå, på NK finns en del, men det är fasligt dyrt. Dotter ska sy upp sin första kollektion och då går det inte att köpa tyger för 200-300 kronor metern.
När jag var ung fanns det i min hemstad flera tygaffärer, stora och små. Nu tror jag inte det finns en enda.
Å andra sidan lär man sig inte sy i skolan. Det är så konstigt. Textillärarna kan ju sy. Men i något slags nit att barnen ska vara kreativa så lär de inte ut. Mina barn har kommit hem med förfärliga alster från grundskolan där det så tydligt syns att de inte kan grunderna. Nästan inget har blivit använt.
Å tredje sidan verkar det inte hämma kreativiteten. Det utbildas fler designers i Sverige än någonsin. Någonstans på vägen lär sig de flesta att sy, tror jag.
Evis; du har inte möjligtvis ett tunnare brunt ylletyg lämpligt till herrbyxor liggande??? Det S hade tittat ut på Olssons hade någon annan hunnit lägga beslag på när vi kom dit för att köpa!
Annaa/
Klänningsköp
Idag är en stor dag för jag ska gå med äldsta dotter och titta på festklänningar. Hon är sämst i hela världen på att gå i butiker, särskilt klädbutiker, så det blir en pärs. Särskilt när jag kommer att påminna henne om att hon förmodligen måste ha skor också. Det blir ännu värre.
Jag tänkte visa klänningen här som hon sett på Top Shop men jag hittar den inte. Eller så kommer jag inte ihåg den. Det bådar illa. Att jag förmodligen ogillade den och snabbt förträngde hur den såg ut.
Återkommer med rapporter!
Annaa/
Jag tänkte visa klänningen här som hon sett på Top Shop men jag hittar den inte. Eller så kommer jag inte ihåg den. Det bådar illa. Att jag förmodligen ogillade den och snabbt förträngde hur den såg ut.
Återkommer med rapporter!
Annaa/
Paljetter - eller inte
Om några veckor ska jag ju åka till Derry och gå på en konsert. Frågan är om jag ska se vanligt svensk ut i några lager trikå eller så, eller om man ska slå till och försöka smälta in i mängden bland allt glitter. Hittade faktiskt en paljettopp i djupet av klädkammaren, det är annars inte riktigt vad man tror om mig. Köpte den för snart tio år sedan på rea i typisk dambutik på Linnégatan i Göteborg. Har faktiskt använt den några gånger, till jeans. Men så har vi det där med halsen igen. Den är inte lyckad vare sig på mig eller Irland. Men frågan är om det går att få till en vettigare ringning så som toppen är sydd utan att göra väldigt stora ingrepp. Och om det inte är too much like a hard work. Lovar i alla fall att visa resultatet, om det blir något.
För resten är klädkammare ett mycket bättre ord än walk in closet. Vilken jäkla garderob kan man inte gå in i? På något sätt.
Annaa/
För resten är klädkammare ett mycket bättre ord än walk in closet. Vilken jäkla garderob kan man inte gå in i? På något sätt.
Annaa/
Mer Ester Williams
Min Ester Williams t-shirt. Tyvärr är trikån väldigt stel, den gick för högt upp i halsen och ärmarna stod ut fult. Blev lite bättre när jag klippte lite. Egentligen använder jag den väldigt sällan, men jag tycker den är så söt... Det tycker
inte mina barn. Både jag och en av mina döttrar har problemet att vi inte passar i vanliga t-shirthalsar. Har man en ganska låg byst så blir det liksom för mycket tyg mellan hals och bröst. Hur mycket som helst kan man inte heller lyfta en byst, brösten sitter där de sitter! Proportionerna blir mycket snyggare med en större ringning. Den här trikån är så fast att kanterna kan vara råa utan några problem, ibland kan man behöva sy en overlocksöm, ibland fungerar det att vika in en smal kant och sicksacka. Men gladast blir man förstås när ringningen är stor från början. 
Annaa/
Favvoskor
Jag har förstås inte ett par favoritskor; precis som jag inte har ett par favoritstrumpor, men de här är i alla ett av de absoluta favoritparen: riktigt smaklösa platåsandaler från DinSko.
Det är synd att det är så kallt nu att det faktiskt blir för kallt med sandaler även om man har tjockare knästrumpor i dem. I somras använde jag dem dock en hel del; remmen på den ena lossande efter ett tag, men det fixade maken med Epoxy.
Strumporna är också ett par favoriter: O chevrons från SockDreams.
/Eva
Jungfrubröst?
Visste ni (det visste ni säkert) att det finns ett underklädesmärke som gör bh-ar och gördlar som heter Maidenform. Jag kunde först inte bestämma mig för om det var lustigt eller skrämmande, men fastnade för det sista.
Det är något läskigt med att lyfta fram den unga, jungfruliga, orörda kvinnan som ideal. Vi ska se ut som vi gjorde innan vi blev vuxna, fick barn och ammade, ja till och med innan vi började med något så hemskt som att ha sex - idealkvinnan utan egen sexualitet. Men, eftersom det rör sig om underkläder med spets och som ska forma oss till ett idealt utseende, förstås sexuellt tillgängliga för mannen, åtminstone som fantasi. Äuck!
Jag ska inte gå in på det här, eftersom det här är en blogg om kläder, men jag tycker att den patriarkala jungfru-fixeringen är sjuk. Och den är inte bara en del av det förflutna, jag har träffat killar som på fullt allvar letar efter en tjej/kvinna som är oskuld när de träffas, som om det var en viktig personlig egenskap. Maidenform går ju inte ut och propagerar för det, men namnet säger ju i alla fall klart vilken slags tillstånd som är det eftersträvansvärda.
/Eva
Det är något läskigt med att lyfta fram den unga, jungfruliga, orörda kvinnan som ideal. Vi ska se ut som vi gjorde innan vi blev vuxna, fick barn och ammade, ja till och med innan vi började med något så hemskt som att ha sex - idealkvinnan utan egen sexualitet. Men, eftersom det rör sig om underkläder med spets och som ska forma oss till ett idealt utseende, förstås sexuellt tillgängliga för mannen, åtminstone som fantasi. Äuck!
Jag ska inte gå in på det här, eftersom det här är en blogg om kläder, men jag tycker att den patriarkala jungfru-fixeringen är sjuk. Och den är inte bara en del av det förflutna, jag har träffat killar som på fullt allvar letar efter en tjej/kvinna som är oskuld när de träffas, som om det var en viktig personlig egenskap. Maidenform går ju inte ut och propagerar för det, men namnet säger ju i alla fall klart vilken slags tillstånd som är det eftersträvansvärda.
/Eva
Har du inte alltid velat vara Esther Williams?
Jag kommer ihåg när jag var liten och TV ibland visade Esther Williams filmer. Hur tjusig jag tyckte att hon var och hur fint de simmade i formation och hur gärna jag också hade gjort det (jag har alltid älskat att bada). Nu kommer jag inte ihåg mer av filmerna än just simmandet och de visas inte längre på TV. Det tycker jag är synd, för jag hade gärna vetat hur man gör en story där truppsimmande i formation på ett naturligt sätt kommer in i handlingen.
I brist på filmerna kanske man skulle skaffa sig en Esther Williams-baddräkt? En sån här kanske?
Det är hennes son som har en sida om sin mamma där han också säljer klassiska baddräkter. Jag har inte själv testat dem, men hört positiva omdömen från andra. Det är förstås alltid lite besvärligt att beställa saker från utanför EU, med tullen och så, och möjligen kan man hitta tantbaddräkter även i Sverige. Men då är det ju inte äkta Esther Williams-baddräkter.
/Eva
PS. Jag vill nog ha en med körsbär på
I brist på filmerna kanske man skulle skaffa sig en Esther Williams-baddräkt? En sån här kanske?
Det är hennes son som har en sida om sin mamma där han också säljer klassiska baddräkter. Jag har inte själv testat dem, men hört positiva omdömen från andra. Det är förstås alltid lite besvärligt att beställa saker från utanför EU, med tullen och så, och möjligen kan man hitta tantbaddräkter även i Sverige. Men då är det ju inte äkta Esther Williams-baddräkter.
/Eva
PS. Jag vill nog ha en med körsbär på
Ännu en kjol
En snabbis innan jag åker in till stan.
Om det där med kjolar.
Såg en jeanskjol på Monki för 2 000 kronor. En visserligen ovanligt snygg jeanskjol, märke Levis, men ändå, vem köper en jeanskjol för 2 000 spänn! Nu har jag letat febrilt på alla sajter som har Levis eller sidomärket levistrauss som det möjligtvis var, men jag kan inte hitta den. Alla jeanskjolar jag hittar kostar under tusenlappen.
Vad kan det vara för ett plagg? Någon som vet?
Jag har ägt en Levis jeanskjol. Det glömde jag säga när jag skrev om jeanskjolar.
Mer om den en annan gång.
Annaa/
Om det där med kjolar.
Såg en jeanskjol på Monki för 2 000 kronor. En visserligen ovanligt snygg jeanskjol, märke Levis, men ändå, vem köper en jeanskjol för 2 000 spänn! Nu har jag letat febrilt på alla sajter som har Levis eller sidomärket levistrauss som det möjligtvis var, men jag kan inte hitta den. Alla jeanskjolar jag hittar kostar under tusenlappen.
Vad kan det vara för ett plagg? Någon som vet?
Jag har ägt en Levis jeanskjol. Det glömde jag säga när jag skrev om jeanskjolar.
Mer om den en annan gång.
Annaa/
Gör det själv
Något av det hetaste den här veckan är uppenbarligen en kort, grön kjol som Mary-Kate Olsen (anorektisk före detta barnstjärna som blivit någon slags stilikon) hade i ett reportage i den amerikanska modetidningen Nylon. Modefeber visar både bilden på Mary-Kate och en, i deras tycke, liknande kjol från Dolce&Gabbana som man kan få för ett par tusenlappar. Jag ska nu berätta hur du fixar en för ett par hundralappar:
Mary-Kates kjol är veckad mitt fram (och troligen mitt bak) och kräver lite mer sömnadsförmåga, så vi håller oss till D&Gs. Först måste du köpa tyg; du behöver nog två meter vidd i nederkanten för att få lite stuns på kjolen. Mary-Kates kjol är lite stelare och troligen gjord i thaisiden. Det kan du förstås också använda, men det är inte så lätt att tvätta, så jag föreslår bomullssatin, eller, om du vill ha riktigt högblank effekt: acetatsatin. Det finns en hel del silkeimitationer i polyester, men jag är personligen inte så förtjust i dem; de blir elektriska. D&Gs kjol är mjukare; kanske en tunnare bomullssatin eller viskos. Du behöver två meter gånger kjolens längd + uppvik för fåll + sömsmån mot linningen.
D&Gs kjol har en linning som antingen består av en resår eller mudd; båda går att köpa på sybehörsaffärer. Jag beskriver hur du ska göra om du syr en kjol med linning av bred resår: Tag ditt midjemått (om det är i midjan du vill att kjolen ska sitta). Testa hur mycket resår du behöver för att den ska både sitta bra i midjan och gå att dra över höfterna. Lägg till ungefär 3 cm sömsmån. Sicksacka kjoldelarna och sy sedan ihop dem så att det blir en cirkel. Sy ihop resåren på samma sätt. Dra ut resåren så att den blir lika lång som kjolen och nåla tätt. Det ska vara så att resårens nederkant överlappar med tygets övre kant. När du sedan syr fast kjolen vid resåren kommer kjolen att rynka sig; du måste hålla resåren och tyget sträckt hela tiden medan du syr. Det är ene snabb och enkel metod som inte involverar dragkedja. Jag gjorde det på en kjol som jag sydde till min dotter förra året, så här ser den ut:
Den kjolen har utställda våder, men principen för hur resårens sys på är densamma. Tyllen, om man vill ha sådan, är pårynkad på en underkjol i fodertyg som syddes fast i resåren samtidigt som kjolen. Men då blir det ju en helt annan typ av kjol.
Sen är det bara att fålla och det bör du göra för hand, det ser mycket bättre ut, i synnerhet på tunna, glansiga tyger.
Jag själv skulle absolut inte vilja ha kjolen från D&G, den ser formlös ut, men den funkar bättre om man är smalare över rumpan.
/Eva
Mary-Kates kjol är veckad mitt fram (och troligen mitt bak) och kräver lite mer sömnadsförmåga, så vi håller oss till D&Gs. Först måste du köpa tyg; du behöver nog två meter vidd i nederkanten för att få lite stuns på kjolen. Mary-Kates kjol är lite stelare och troligen gjord i thaisiden. Det kan du förstås också använda, men det är inte så lätt att tvätta, så jag föreslår bomullssatin, eller, om du vill ha riktigt högblank effekt: acetatsatin. Det finns en hel del silkeimitationer i polyester, men jag är personligen inte så förtjust i dem; de blir elektriska. D&Gs kjol är mjukare; kanske en tunnare bomullssatin eller viskos. Du behöver två meter gånger kjolens längd + uppvik för fåll + sömsmån mot linningen.
D&Gs kjol har en linning som antingen består av en resår eller mudd; båda går att köpa på sybehörsaffärer. Jag beskriver hur du ska göra om du syr en kjol med linning av bred resår: Tag ditt midjemått (om det är i midjan du vill att kjolen ska sitta). Testa hur mycket resår du behöver för att den ska både sitta bra i midjan och gå att dra över höfterna. Lägg till ungefär 3 cm sömsmån. Sicksacka kjoldelarna och sy sedan ihop dem så att det blir en cirkel. Sy ihop resåren på samma sätt. Dra ut resåren så att den blir lika lång som kjolen och nåla tätt. Det ska vara så att resårens nederkant överlappar med tygets övre kant. När du sedan syr fast kjolen vid resåren kommer kjolen att rynka sig; du måste hålla resåren och tyget sträckt hela tiden medan du syr. Det är ene snabb och enkel metod som inte involverar dragkedja. Jag gjorde det på en kjol som jag sydde till min dotter förra året, så här ser den ut:
Den kjolen har utställda våder, men principen för hur resårens sys på är densamma. Tyllen, om man vill ha sådan, är pårynkad på en underkjol i fodertyg som syddes fast i resåren samtidigt som kjolen. Men då blir det ju en helt annan typ av kjol.
Sen är det bara att fålla och det bör du göra för hand, det ser mycket bättre ut, i synnerhet på tunna, glansiga tyger.
Jag själv skulle absolut inte vilja ha kjolen från D&G, den ser formlös ut, men den funkar bättre om man är smalare över rumpan.
/Eva
Slips på banken
När jag nu väldigt snart går ut på sämre lokal, Carmen, för att ta en pilsner eller tre med min kompis Micke har jag på mig; blå smala mörka jeans från H&M
långt linne från unité i vitt med svarta stjärnor silke/bomull
lila långärmad tunika från Monki
svart lång kofta från Ellos
stövlar har jag inte bestämt mig för ännu, jag har faktiskt 8 par att välja bland, alla lågklackade. Men det blir nog inte de gamla röda Kinnastövlarna. För proggiga för kvällen, för mig, för allt, men jag kan inte med att slänga dem, de ser helt oanvända ut.
Micke har slips eftersom han numera tar emot kunder på bankkontor, inte bara talar i telefon med dem. Det är krav på det på banken. Men inte kavaj. Jag är jättenyfiken om han har nyinköpt Adidasjacka i grälla färger utanpå. Det får man nog inte ha på banken. Men vad har man annars. Det är ju säkert kallt på banken, jag skulle frysa ihjäl i bara bomullsärmar vintertid. Ja, det är mycket vi har att prata om ikväll. Jag är jädrigt nyfiken på vad han har valt för byxor också. Och hur det gick när han köpte dem. När han skulle köpa jeans i Göteborg förra året blev han uppraggad av expediten, det höll i flera månader.
Sånt har aldrig hänt mig. Jo, det har det visst. Nästan. Tar det en annan gång.
Annaa/
Garbage chic?
En sak som har blivit besvärligare sen jag började klä mig lite mer modemedvetet och (ibland) elegant; med högklackade skor, snygg kappa och så, är återvinningen. Återvinningsstationen ligger nämligen på vägen till universitetet så jag brukar ta ett par kassar när jag går till jobbet. Men dels är det knepigare att bära två kassar pappersåtervinning med 8 cm klack, dels förtar det ju lite av elegansen. Eller möjligen all.
Men ser ni en dam i kappa, högklackat och basker och två överfulla kassar med tidningar och kartonger vet ni i alla fall vem det är.
Men ser ni en dam i kappa, högklackat och basker och två överfulla kassar med tidningar och kartonger vet ni i alla fall vem det är.
Dagens klädsel
Eftersom det var kallt, jag hade lyssnat på rockmusik och jag kände mig lite mer säker på vad som förväntades av mig blev det faktiskt jeans idag.
Kofta: Zara, inköpt igår
Blus: H&M
Jeans: dito
Strumpor: M squared från SockDreams
Skorna är fel, de köpte jag efter jobbet
/Eva
Kofta: Zara, inköpt igår
Blus: H&M
Jeans: dito
Strumpor: M squared från SockDreams
Skorna är fel, de köpte jag efter jobbet
/Eva
Nya skor
Egentligen behöver jag inte nya skor om man ser till den mängd skor jag äger, men de flesta av dem har ganska hög klack och det funkar inte alltid med mina fötter. Även om mina två par lågskor för ilägg är helt okej är det roligt att ha något för de där dagarna när man är tillräckligt frisk/inte behöver gå så mycket för att ha kul skor, men inte tillräckligt bra för att ha högklackat.
Jag tycker att dessa, inköpta på Victoria of Sweden på Kungsgatan (Göteborg) fyller denna uppgift alldeles utmärkt.
Dessutom kostade de en hundring.
/Eva
Jag tycker att dessa, inköpta på Victoria of Sweden på Kungsgatan (Göteborg) fyller denna uppgift alldeles utmärkt.
Dessutom kostade de en hundring.
/Eva
Bra och dåligt val
De här två väskorna skaffade jag förra sommaren. Den ena har jag använt flera gånger, den andra är ett totalt felköp. Ska inte utlysa någon gissningstävling utan avslöja själv vilken som är vilken.
Den i spets och brokad har funkat vid flera tillfällen, den kommer jag att använda igen. Uppklätt och nedklätt.
Men inte den rosa! Jag föll för märket, förstås, jag har både skor och stövlar av samma märke. Mina döttrar gillar det inte och har rätt när det gäller väskan. Det blev för mycket med kaninerna, färgen och modellen. Ångrade så fort jag kom hem från Spanien att jag inte valt en svartvit i axelmodell i stället. Om det är någon som känner att hon/han alltid drömt om en sån väska så går det bra att höra av sig, det går säkert att ordna på något vis. Fast man kanske inte vill skylta med så dålig smak, he he.
Annaa/
Den i spets och brokad har funkat vid flera tillfällen, den kommer jag att använda igen. Uppklätt och nedklätt.
Men inte den rosa! Jag föll för märket, förstås, jag har både skor och stövlar av samma märke. Mina döttrar gillar det inte och har rätt när det gäller väskan. Det blev för mycket med kaninerna, färgen och modellen. Ångrade så fort jag kom hem från Spanien att jag inte valt en svartvit i axelmodell i stället. Om det är någon som känner att hon/han alltid drömt om en sån väska så går det bra att höra av sig, det går säkert att ordna på något vis. Fast man kanske inte vill skylta med så dålig smak, he he.
Annaa/
Ännu mer om färger
Skrev tidigare i år i min andra blogg om tanter och färger. En del kände sig trampade på tårna. Jag bjuder på det. Det ingår i min besserwisser-attityd.
Det handlade om den där dagen när man plötsligt börjar treva efter något klatschigt för att piffa upp. Att över huvud taget använda det ordvalet är en tantvarning i sig. Se upp.
Min något yngre kompis kastade sig på golvet i butiken i skrattkonvulsioner när jag trevade efter en röd jacka när jag var strax under 40. Jag hade ju aldrig haft rött förut. Rött var inte den höstens modefärg! Jag gav igen när hon skaffade sig ett par vida röda byxor för ett par år sedan. HON som aldrig hade haft rött förut. "Du tycker nog att det är tantvarning." Jäpp.
Ännu starkare tantvarning är att visa upp sina second handfynd bestående av plagg i en mycket speciell färg från förrförra årets mode gärna från någon av de största kedjorna. Med prislapparna kvar som ett bevis för fyndnivån. Sorry. Visst kan man göra second handfynd med prislappar kvar. Men sällan just dessa. De visar bara att ingen ville ha dem förrän på slutrean och sen aldrig tog dem på sig för att de var så hopplöst döda. De kan också vara skänkta direkt från butiken. Att du köpt dem visar dessvärre bara att du inte hänger med. Vilket är en tantvarning i sig.
En illrosa keps är sällan klädsam på någon. Men kan förstås ingå i en udda stil. Men när man 49 år gammal trycker ned den på huvudet för att se yngre ut blir det bara patetiskt. Yes jag har sett fenomenet. Det fick förstås motsatt effekt, kvinnan i fråga såg plötsligt fem år äldre ut än sin egen ålder och tio år äldre än hon själv hoppats på. Särskilt med matchande nagellack och läppstift. Det var här någon kände sig särskilt trampad på förra gången jag skrev om det här. Hävdade sin rätt att bära rosa efter 50. Jäpp, men det skadar inte att kasta en blick i spegeln en extra gång och kolla om det verkligen fortfarande är lika lyckat. Man kanske skulle nöja sig med ett linne som sticker fram under något annat i stället för en långärmad jumper med glitter i ringningen, åtminstone till vardags.
Det är helt ok att vilja var tant. Men om man inte vill gäller det att se upp. Så att inte de medel man använder sig av plötsligt börjar vända sig mot en.
Annaa/
Det handlade om den där dagen när man plötsligt börjar treva efter något klatschigt för att piffa upp. Att över huvud taget använda det ordvalet är en tantvarning i sig. Se upp.
Min något yngre kompis kastade sig på golvet i butiken i skrattkonvulsioner när jag trevade efter en röd jacka när jag var strax under 40. Jag hade ju aldrig haft rött förut. Rött var inte den höstens modefärg! Jag gav igen när hon skaffade sig ett par vida röda byxor för ett par år sedan. HON som aldrig hade haft rött förut. "Du tycker nog att det är tantvarning." Jäpp.
Ännu starkare tantvarning är att visa upp sina second handfynd bestående av plagg i en mycket speciell färg från förrförra årets mode gärna från någon av de största kedjorna. Med prislapparna kvar som ett bevis för fyndnivån. Sorry. Visst kan man göra second handfynd med prislappar kvar. Men sällan just dessa. De visar bara att ingen ville ha dem förrän på slutrean och sen aldrig tog dem på sig för att de var så hopplöst döda. De kan också vara skänkta direkt från butiken. Att du köpt dem visar dessvärre bara att du inte hänger med. Vilket är en tantvarning i sig.
En illrosa keps är sällan klädsam på någon. Men kan förstås ingå i en udda stil. Men när man 49 år gammal trycker ned den på huvudet för att se yngre ut blir det bara patetiskt. Yes jag har sett fenomenet. Det fick förstås motsatt effekt, kvinnan i fråga såg plötsligt fem år äldre ut än sin egen ålder och tio år äldre än hon själv hoppats på. Särskilt med matchande nagellack och läppstift. Det var här någon kände sig särskilt trampad på förra gången jag skrev om det här. Hävdade sin rätt att bära rosa efter 50. Jäpp, men det skadar inte att kasta en blick i spegeln en extra gång och kolla om det verkligen fortfarande är lika lyckat. Man kanske skulle nöja sig med ett linne som sticker fram under något annat i stället för en långärmad jumper med glitter i ringningen, åtminstone till vardags.
Det är helt ok att vilja var tant. Men om man inte vill gäller det att se upp. Så att inte de medel man använder sig av plötsligt börjar vända sig mot en.
Annaa/
Tveksam till färganalys!
Nu kommer ett inlägg där jag inte riktigt håller med Evis. Jo i grunden, visst sjutton kan det vara bra för den som är osäker och känner att den inte får till sin stil riktigt, att gå på färganalys. MEN...;
Jag har aldrig gått på färganalys men jag har läst diverse reportage i ämnet, jag har också gjort några tester och fått reda på sånt jag redan visste. När jag ser tillbaka på mitt klädliv kan jag också tydligt se att jag under perioder gått klädd i helt rätt färger. Och då kommer jag också ihåg den befrielse jag kände när jag så att säga kröp ur det mossgröna. Visst absolut, jag klädde i mossgrönt och andra hösttoner, så till den milda grad att jag försvann i dem, eller finare uttryckt blev ett med min färgskala. Men hur kul var det i längden? Det var ju bara aptrist.
Jag vet att det naturligtvis finns de som anser att jag ska synas så lite som möjligt. Men om nu det strider mot min personlighet att gömma mig under kamouflagefärgat så blir det alldeles fel.
Lika tokigt som att alltid fastna i senaste modefärgen är det att ständigt fastna i sina färger. Jag har en kompis som fått för sig att den enda färg som klär henne är den som rör sig i trakterna kring mellanblått med avvikelser mot ljust turkos och marinblått. Gick på stan i Göteborg tidigare i höst och såg något mellanblått komma emot mig. "Det måste vara L:" Det var det förstås. På så där tjugonde året i samma färgskala. Visserligen säkert helt rätt enligt en färganalys, men trist.
Så vad är mitt råd? Att i och för sig gärna utgå från sina färger men våga avvika, kanske bara ha det där förbannade mossgröna som en kant på ett linne som sticker upp eller ner. Sen skadar det förstås inte att rannsaka sina egna föreställningar om vad man passar i. Det är risk att man har fastnat i föreställningar som man vuxit ifrån för länge sedan.
Återkommer till föreställningen om att lite färg alltid piggar upp när man blir äldre.
Annaa/
Jag har aldrig gått på färganalys men jag har läst diverse reportage i ämnet, jag har också gjort några tester och fått reda på sånt jag redan visste. När jag ser tillbaka på mitt klädliv kan jag också tydligt se att jag under perioder gått klädd i helt rätt färger. Och då kommer jag också ihåg den befrielse jag kände när jag så att säga kröp ur det mossgröna. Visst absolut, jag klädde i mossgrönt och andra hösttoner, så till den milda grad att jag försvann i dem, eller finare uttryckt blev ett med min färgskala. Men hur kul var det i längden? Det var ju bara aptrist.
Jag vet att det naturligtvis finns de som anser att jag ska synas så lite som möjligt. Men om nu det strider mot min personlighet att gömma mig under kamouflagefärgat så blir det alldeles fel.
Lika tokigt som att alltid fastna i senaste modefärgen är det att ständigt fastna i sina färger. Jag har en kompis som fått för sig att den enda färg som klär henne är den som rör sig i trakterna kring mellanblått med avvikelser mot ljust turkos och marinblått. Gick på stan i Göteborg tidigare i höst och såg något mellanblått komma emot mig. "Det måste vara L:" Det var det förstås. På så där tjugonde året i samma färgskala. Visserligen säkert helt rätt enligt en färganalys, men trist.
Så vad är mitt råd? Att i och för sig gärna utgå från sina färger men våga avvika, kanske bara ha det där förbannade mossgröna som en kant på ett linne som sticker upp eller ner. Sen skadar det förstås inte att rannsaka sina egna föreställningar om vad man passar i. Det är risk att man har fastnat i föreställningar som man vuxit ifrån för länge sedan.
Återkommer till föreställningen om att lite färg alltid piggar upp när man blir äldre.
Annaa/
Märka ord
"Det är inte fint att märka ord" sa min mamma till mig när jag som liten var odrägligt besserwisser-aktig. Alltså, jag tyckte inte att jag var det, men några decenniers mer erfarenhet har ju gett en en del insikt ;)
Det hindrar mig dock inte från att göra det igen:
Det heter inte pencil-kjol, det heter pennkjol (en sån där smal, rak kjol).
Det heter inte walk-in-closet på svenska, det heter klädkammare.
Det heter inte heels på svenska, det heter högklackade skor.
Vi har ett alldeles utmärkt modersmål, varför inte ta och använda det? Eller i alla fall inte blanda ihop språken?
(OK, jag erkänner att jag också blandar in engelska utryck i min konversation, vanligen referenser till böcker, tv-serier och populärkulutrella fenomen som rollspel och science fiction, men när man skriver kan man ju tänka efter först.)
/Eva
Det hindrar mig dock inte från att göra det igen:
Det heter inte pencil-kjol, det heter pennkjol (en sån där smal, rak kjol).
Det heter inte walk-in-closet på svenska, det heter klädkammare.
Det heter inte heels på svenska, det heter högklackade skor.
Vi har ett alldeles utmärkt modersmål, varför inte ta och använda det? Eller i alla fall inte blanda ihop språken?
(OK, jag erkänner att jag också blandar in engelska utryck i min konversation, vanligen referenser till böcker, tv-serier och populärkulutrella fenomen som rollspel och science fiction, men när man skriver kan man ju tänka efter först.)
/Eva
Musik
Musik är en av de saker som påverkar hur jag klär mig mest. Samtidigt påverkar kläderna jag gillar mitt musikval: i somras lyssande jag på en massa 50-talsmusik bara för att jag vara såld på den tidens mode. Det berodde i sin tur på överdos av filmerna "Grease" och "Cry-Baby". Det var roligt eftersom just 50-talet är det decennium jag överhuvudtaget inte lyssnat på musik från sen jag flyttade til sta'n; kanske för att mina kusiner lyssnade så mycket på det. (Vi talar rock här då, Annaa har ju upplevt vårt bröllop där de nästan bara spelades Lasse Dahlqvist). Men nu finns det musik från 1200-2007 i vår skivsamling och det är bra.
Men det var en utvikning. Vad jag skulle komma till är att det känns rätt surt att fundera på något diskret och förtroendegivande att ha på sig i underklädesaffären när man spelar "Eton Rifles" med the Jam. Dessutom är det kallt så jag skulle helst ha mina jeans. Blä!
Det blir ingen bild på dagens klädsel förrän i eftermiddag; maken har redan gått till jobbet och det är han som tar korten. Det var bara för att han skulle på kurs med facket igår som han kunde ta dem igår.
/Eva
Men det var en utvikning. Vad jag skulle komma till är att det känns rätt surt att fundera på något diskret och förtroendegivande att ha på sig i underklädesaffären när man spelar "Eton Rifles" med the Jam. Dessutom är det kallt så jag skulle helst ha mina jeans. Blä!
Det blir ingen bild på dagens klädsel förrän i eftermiddag; maken har redan gått till jobbet och det är han som tar korten. Det var bara för att han skulle på kurs med facket igår som han kunde ta dem igår.
/Eva
Färganalys
Jag kan väl lika väl bekänna att jag är såld på färganalys. Ni vet, det där som kom någon gång på 80-talet; man kunde gå till en speciellt utbildad person, betala och få reda på vilken "årstid" man var. Det har jag aldrig gjort, men jag har boken på en slags permanentlån från min kompis Anna. Detta är inte samma Annaa som skriver på bloggen, för att skilja dem åt kallar jag henne hädanefter Blåva Anna. Det är vad min minsta kallar henne för att hon nästan alltid har blått på sig, för att skilja henne från en kompis till de stora barnen som alltid går klädd i svart och därför får heta Svarta Anna.
I alla fall, allt började när jag var hemma med Maja och Blåva Anna var student. Vi hade uppenbarligen för mycket tid över, för vi började gå igenom våra garderober och studera våra kläder och se vad som egentligen klädde oss.
Det här är egentligen något som alla bör göra; både vad det gäller färg och modell, det är så lätt att man klär sig i något av slentrian, trots att man kanske ändrat kroppsform rejält sen man började ha den typen av plagg. I mitt fall var det inte så mycket modellerna som färgerna: jag hade uppenbarligen fattat av mig själv att jag inte klär i svart närmast ansiktet (faktum är att jag inte klätt mig i svart i någon större utsträckning sen 80-talet), men jag hade hemskt mycket kläder i orange, bränd ockra, tegel etc. Detta berodde mest på att min bästa väninna klär hemskt bra i de färgerna och vi gärna hade likadana saker på oss och gillar samma grejer. (Detta innebär att hon efter utrensningen ärvde en del kläder .) Jag slutade också färga håret med henna och färgade tillbaka till en färg närmare min egen askbruna.
Notera skillnaden
Sen studerade vi själva modellerna och Blåva Anna lärde mig något jag borde ha vetat: nämligen att om man är kurvig och stor ska man inte ha på sig löst hängande toppar, för då ser man ut som om man är lika bred överallt som man är över bysten.
Så in med lite mer kroppsnära toppar och ut med orange och svart och resultatet var slående. Jag överdriver inte när jag säger att jag fick massor av frågor om huruvida jag gått ner i vikt, när allt jag gjort var att ta på mig färger som passar till mina egna och toppar som följde kroppen.
Sen, när vi gjort det gick vi över till att färganalysera alla i vår omgivning. Min man gick så långt som att beskriva det som vår nya religion. Vi har lugnat ner oss med det nu, men boken, som på svenska heter Finn din stil, är faktiskt inte så dum. Förutom färganalysdelen har den också ett stort underhållningsvärde, då bilderna och beskrivningarna är från slutet av 80-talet och ser ut därefter. Roligast är deras beskrivning av olika stilar man kan ha; man ska ha den svenska upplagan, då den "eurochica" typen inte är med i den amerikanska . Vi får också veta att svenskor gärna klär sig i läder.
I alla fall, jag ville tala om det här, eftersom jag kommer att referera till boken i framtiden.
/Eva
Jakt på festklänning
Nattligt dilemma. Äldsta dotter 18 som inte är särskilt klädintresserad har meddelat att hon måste ha en festklänning. Den ska passa både på en större fest i skolan i december och till nyår på Irland. Hon ska förmodligen inte på någon större fest där men irländskor klär gärna upp sig även för en vanlig utekväll.
Yngre syster och jag har kollat igenom lite sajter utan att hitta något speciellt.
Några tips? Får kosta högst 1 000 kronor. Gärna svart eller mörkblått. Inte för mycket glitter och paljetter. Inte alltför kort och extremt urringad. Storlek 34-35, kroppstyp smal och kurvig, ganska kort.
Tips mottages tacksamt. Yngre syster hinner tyvärr inte sy!
Annaa/
Yngre syster och jag har kollat igenom lite sajter utan att hitta något speciellt.
Några tips? Får kosta högst 1 000 kronor. Gärna svart eller mörkblått. Inte för mycket glitter och paljetter. Inte alltför kort och extremt urringad. Storlek 34-35, kroppstyp smal och kurvig, ganska kort.
Tips mottages tacksamt. Yngre syster hinner tyvärr inte sy!
Annaa/
Såna här jeans vill jag ha!
Jag vill ha jeans som når ända upp till min midja, som sitter åt i midjan, men ändå har plats för höfterna (magen också). Sen gör det ju inget att företaget heter Freddies of Pinewood, som jag tycker är en rolig blinkning åt det något mer kända amerikanska underklädesföretaget Frederick's of Hollywood.
Bilder från Freddies of Pinewood
Fast jag är lite tveksam till att köpa oprovade brallor för 35 pund, i synnerhet som pundet är jättemycket värt nu jämfört med kronan.
/Eva
Bilder från Freddies of Pinewood
Fast jag är lite tveksam till att köpa oprovade brallor för 35 pund, i synnerhet som pundet är jättemycket värt nu jämfört med kronan.
/Eva
Röda och rosa
Här är lackconversen. Mina rosa, dotters röda. Varmare och styvare än vanliga converse.
Jisses! Jag har börjat raka benen!
Det senaste året har jag börjat raka benen utan rimlig anledning. Rimlig anledning var för mig förr den sortens sociala tillställning som krävde ljusa tunna strumpbyxor: barndop, konfirmationer etc. på sommarhalvåret. På vintern hade man tjockare strumpbyxor som håren inte syns igenom. Eller i alla fall inte så mycket. Men nu rakar jag dem säkert varannan vecka, utan några speciella planer.
Jag tror att det är ett tecken på att jag blivit medelålders. Min kollega D tror att det är en del av den allmänna utseendehetsen i samhället. Hon kun de också upplysa om att det blivit oerhört vanligt att all kroppsbehåring avlägsnas. Hon går på gym och tränar, så hon vet sånt. Själv går jag bara på vattengympa för reumatiker och där är vi för gamla för att falla för trycket av ett hårlöst ideal.
Men det är intressant att just kvinnlig kroppsbehåring är så hemskt laddat. I Evas kalender från 1951 står bland annat följande: "En kvinna borde aldrig få förekomma med annat än en slät och fin armhåla." Bilden som illustrerar detta har texten: "naturligt välvårdad med släta armhålor och ben vågar denna flicka hoppa ur underkläderna och i den avslöjande bikinin".
Naturligt var det ja.
Kvinnor är bara naturligt vackra när de inte längre är naturliga. I ett av sommarens nummer av Vecko-revyn, som jag läste på jobbet idag svarar den manlige "samlevnadsexperten"? en flicka som är bekymrad över att hennes kille absolut vill att hon ska ta bort könsbehåringen att han själv ju är "hårfobiker", så personligen tycker han ju mindre dess bättre. Sen säger han lite menlöst, efter att ha etablerat det som ett fullt rimligt krav från en mans sida att han flickvän ska ta raka underlivet, att de förstås ska diskutera det. Istället för att säga: "Accepterar han inte att kvinnor är människor, med kroppsbehåring, svett och andra mänskliga drag kan han flyga och fara.?"
Så egentligen borde jag väl sluta, men jag tycker det ser fult ut med långa, grova hårstrån under tunna strumpbyxor. Och det är i alla fall inte min man som bett mig om det, jag tror faktiskt att han tycker det är lite fånigt.
/Eva
Jag tror att det är ett tecken på att jag blivit medelålders. Min kollega D tror att det är en del av den allmänna utseendehetsen i samhället. Hon kun de också upplysa om att det blivit oerhört vanligt att all kroppsbehåring avlägsnas. Hon går på gym och tränar, så hon vet sånt. Själv går jag bara på vattengympa för reumatiker och där är vi för gamla för att falla för trycket av ett hårlöst ideal.
Men det är intressant att just kvinnlig kroppsbehåring är så hemskt laddat. I Evas kalender från 1951 står bland annat följande: "En kvinna borde aldrig få förekomma med annat än en slät och fin armhåla." Bilden som illustrerar detta har texten: "naturligt välvårdad med släta armhålor och ben vågar denna flicka hoppa ur underkläderna och i den avslöjande bikinin".
Naturligt var det ja.
Kvinnor är bara naturligt vackra när de inte längre är naturliga. I ett av sommarens nummer av Vecko-revyn, som jag läste på jobbet idag svarar den manlige "samlevnadsexperten"? en flicka som är bekymrad över att hennes kille absolut vill att hon ska ta bort könsbehåringen att han själv ju är "hårfobiker", så personligen tycker han ju mindre dess bättre. Sen säger han lite menlöst, efter att ha etablerat det som ett fullt rimligt krav från en mans sida att han flickvän ska ta raka underlivet, att de förstås ska diskutera det. Istället för att säga: "Accepterar han inte att kvinnor är människor, med kroppsbehåring, svett och andra mänskliga drag kan han flyga och fara.?"
Så egentligen borde jag väl sluta, men jag tycker det ser fult ut med långa, grova hårstrån under tunna strumpbyxor. Och det är i alla fall inte min man som bett mig om det, jag tror faktiskt att han tycker det är lite fånigt.
/Eva
Stoppa barnarbete!
Ojdå, man skulle visst ha sagt något klokt och kreativt om H&M och barnarbete idag.
Är jag förvånad? Nä.
Hinner inte fördjupa mig i ämnet nu, men min omedelbara ståndpunkt är att H&M omedelbart ska upphöra med samarbeten med leverantörer som använder sig av barnarbetare. Argument som att det är bättre att barnen har jobb än svälter konserverar bara situationen som den är. Är det risk att just barnen på den plantagen svälter ihjäl (innan de förgiftas av alla kemikalierna) så får väl H&M gå in med akuta stödinsatser då. Inte minst för sin egen trovärdighets skull.
Stoppa barnarbete NU!
Annaa/
Är jag förvånad? Nä.
Hinner inte fördjupa mig i ämnet nu, men min omedelbara ståndpunkt är att H&M omedelbart ska upphöra med samarbeten med leverantörer som använder sig av barnarbetare. Argument som att det är bättre att barnen har jobb än svälter konserverar bara situationen som den är. Är det risk att just barnen på den plantagen svälter ihjäl (innan de förgiftas av alla kemikalierna) så får väl H&M gå in med akuta stödinsatser då. Inte minst för sin egen trovärdighets skull.
Stoppa barnarbete NU!
Annaa/
Oförskämt bemötande
När Evis skrev om det där med rädsla för att gå in i vissa affärer drog jag mig förstås till minnes den här historien som jag skrivit om förr i min andra blogg. När jag skulle gå till Foot Locker i Gallerian och köpa ett par converse åt dotter, då 15.
Går fram till ett par unga expediter i djupt samtal, med varandra:
-Jag vill se på röda lackconverse.
De tittar på varandra, sen på mig, sen pekar pojken slött mot hyllan utan att möta min blick:
-Converse finns där.
-Ja, jag ser, men jag är inte tre meter lång så jag når inte dem högst upp så jag behöver hjälp.
-Men det är lack. Vanliga röda står där nere... säger han och vänder sig åter till sin kompis.
-Men jag bad just om lack. Jag frågade efter lackconverse.
-Äääähmne...
-Tycker du det är konstigt att jag frågar efter röda lackconverse?
Säger jag först på skämt, men när jag ser pojkens tomma blick blir jag faktiskt arg. Han står fortfarande kvar på fläcken, gör ingen ansats att närma sig skohyllan, ingen ansats fråga efter storlek. Och svarar fortfarande bara något obegripligt mummel om att det finns vanliga röda på hyllan att dom där uppe är lackade. Och jag säger skit i, jag ska inget ha. Men jag skulle ju ha! Så jag gör ett försök till. Men jag får ingen kontakt.
Då jag säger som det är, myckt högt, att jag inte har lust att bli behandlad som en jävla idiot för att jag vänligt frågat efter en vara jag vill köpa. Och går. Och han står kvar på samma fläck och fortsätter väl sitt viktiga samtal.
Kanske tänkte han genom sitt passiva handlande försöka avvärja en katatrof, nämligen att en överårig kärring skulle kliva omkring på Stockholms gator i ett par röda lackconverse.
Men det var ju inte ens jag som skulle ha dem!
Själv hade jag tänkt prova de rosa på hyllan under.
Jodå, vi köpte båda paren några dagar senare eftersom de inte fanns någon annanstan. Då hade vi med oss Dotterns kaxiga kompis som med hjälp av Dotters krycka klättrade omkring i hyllorna eftersom ingen ägnade oss något större intresse.
Jag undviker dock butiken så gott jag kan fortfarande, har inte handlat något där senare.
Foot Locker i Gallerian alltså. Varning utfärdad oberoende av ålder och tjocklek.
Annaa/
Sofie Fahrman - vad ska man säga?
Jag läser (naturligtvis) Aftonbladets modesida på nätet. Och varje gång förundras jag över Sofie Fahrman. Dels lyckas hon alltid välja kläder till sig själv som får henne att se ut som om hon skulle på gymansiedisco i min mindre hemstad på 80-talet, dels befinner vi oss så att säga inte på samma våglängd när det gäller smak.
Dagens (veckans) Stilometer får illustrera detta. Grön pil uppåt får Victoria Silvstedt, med motiveringen att Sofie gillar "hennes nya, sofistikierade stil". Jag har väl inget personligt emot Victoria Silvstedt, men hon ser faktiskt ut som en korsning mellan en Barbie och en medverkande i tysk vuxenfilm.
Sen dissar hon någon kvinna som heter Heather Mills för att hon har för mycket rutigt. Okej, jag kanske inte skulle ta på mig en klänning i skotskrutig sammet, men den var ju rätt mycket roligare och klädsammare än Silvsteds outfit; eller för den delen fröken Fahrmans egen. Och just formuleringen: " Rutor är rätt fast i mindre doser" är typisk för allt det jag inte gillar med Sofie Fahrmans idéer om mode och stil: Det får aldrig sticka ut, vara roligt eller personligt. Bäst är att hon ofta lyfter fram folks scenkläder som exempel på deras bristande modekoll; jag tror ju inte att det är för att hon har dålig koll på vad som är inne som t ex Juliette Lewis har indianinspirerad utstyrsel på scen.
/Eva
Mina resväskor och jag
Så här såg väskan ut somblev stulen. Fastän röd. Jag lyckades faktiskt hitta en bättre modell av samma märke och till samma pris med framficka som rymmer A4-format och med mått godkända av fler flygbolag.
Hur tänker man när man designar en kabinväska med fickor där det inte går att få ned de utskrivna biljetterna ovikta eller ett normalt magazine?
Hur tänker man när man konstruerar en kabinväska som är 3 cm för tjock för att godkännas som handbagage på massor av flyglinjer?
Så där blev nyköpet bättre. Trodde jag. Tills jag upptäckte att det lätt fastnade stenar i hjulen. Slet ned ett hjul kraftigt mellan tåg och bilparkering första gången jag använde den! Surt. Nu har en katt pissat i den så jag vet inte hur dess framtid ser ut. Den är i karantän.
Även min större resväska är av märket Titan.
Observera att denna väska har fått jättedåligt betyg i diverse tester. Jag är jättenöjd med min väska. Den har oskadd varit med om en hel del nu, både flera flygresor och ett par hundra mil i olika bagageutrymmen på bussar. För mig var det jätteviktigt med en lätt och lättrullad väska. Det tittar man inte alls på i de svenska tester som gjorts. Jag tror helt enkelt att de gör helt andra saker med väskorna än det jag brukar göra med mina. På tester i andra länder har resultaten varit mycket bättre. Jag tror det är bättre att fundera på vad man själv vill ha, gå till en specialavdelning/butik med stort sortiment och därmed förväntad kunnig personal. (Åhléns väskavdelning i City har bra personal.)
Ett tips; tro inte att rött sticker ut bland andra väskor! Röda väskor har varit väldigt populära ett tag. Har senaste året varit med om små helsiken vid banden när folk inte känner igen sina väskor bland 50 andra liknande. Ungefär som när de mörkblå Carltonväskorna hade sin glansperiod. Välj en annan färg eller häng på riktigt utmärkande tags eller band.
Hur tänker man när man designar en kabinväska med fickor där det inte går att få ned de utskrivna biljetterna ovikta eller ett normalt magazine?
Hur tänker man när man konstruerar en kabinväska som är 3 cm för tjock för att godkännas som handbagage på massor av flyglinjer?
Så där blev nyköpet bättre. Trodde jag. Tills jag upptäckte att det lätt fastnade stenar i hjulen. Slet ned ett hjul kraftigt mellan tåg och bilparkering första gången jag använde den! Surt. Nu har en katt pissat i den så jag vet inte hur dess framtid ser ut. Den är i karantän.
Även min större resväska är av märket Titan.
Observera att denna väska har fått jättedåligt betyg i diverse tester. Jag är jättenöjd med min väska. Den har oskadd varit med om en hel del nu, både flera flygresor och ett par hundra mil i olika bagageutrymmen på bussar. För mig var det jätteviktigt med en lätt och lättrullad väska. Det tittar man inte alls på i de svenska tester som gjorts. Jag tror helt enkelt att de gör helt andra saker med väskorna än det jag brukar göra med mina. På tester i andra länder har resultaten varit mycket bättre. Jag tror det är bättre att fundera på vad man själv vill ha, gå till en specialavdelning/butik med stort sortiment och därmed förväntad kunnig personal. (Åhléns väskavdelning i City har bra personal.)
Ett tips; tro inte att rött sticker ut bland andra väskor! Röda väskor har varit väldigt populära ett tag. Har senaste året varit med om små helsiken vid banden när folk inte känner igen sina väskor bland 50 andra liknande. Ungefär som när de mörkblå Carltonväskorna hade sin glansperiod. Välj en annan färg eller häng på riktigt utmärkande tags eller band.
Inte cool nog? För tjock?
Förra veckan skrev Annika om hur hon inte kände sig cool nog för att våga handla på American Apparel; hur hon vände utan att köpa något eftersom hon kände sig så obetydlig och o-cool i jämförelse med personalen. Och mängder av tjejer svarade och berättade om hur de inte vågade gå in i affärer för att de inte kände sig tillräckligt coola.
Jag svarade inte där, men jag är också rädd för att gå in i affärer; orolig för vad personalen ska tänka. I mitt fall är det oftast inte frågan om att jag är rädd att de ska tycka att jag inte är cool nog: jag är snart fyrtio och har egentligen aldrig haft som mål att vara cool. Den enda affär jag inte vågat gå in i för at tjag tror att de ska tycka att jag inte är cool nog är Trailer träsh, men där har jag avtalat med en väninna att vi ska våga gå in tillsammans om några veckor.
Istället tänker jag att personalen, och alla de andra, smalare, kunderna, tänker "Vad gör hon här som är så stor? Det förstår hon väl att hon inte passar i kläderna här!" Så därför går jag bara ett snabbt varv på Mango utan att prova något, och vågade först inte gå in på Monki alls. Lustigt nog har jag inga problem med att gå in på Topshop, trots att jag faktiskt är för stor för alla deras kläder.
Ärligt talat så är det ju löjligt! Jag har både fött tre barn och disputerat, ändå vågar jag inte gå in i en affär!!
Och jag är uppenbarligen inte ensam, vad säger det om oss och vår självbild?
/Eva
Jag svarade inte där, men jag är också rädd för att gå in i affärer; orolig för vad personalen ska tänka. I mitt fall är det oftast inte frågan om att jag är rädd att de ska tycka att jag inte är cool nog: jag är snart fyrtio och har egentligen aldrig haft som mål att vara cool. Den enda affär jag inte vågat gå in i för at tjag tror att de ska tycka att jag inte är cool nog är Trailer träsh, men där har jag avtalat med en väninna att vi ska våga gå in tillsammans om några veckor.
Istället tänker jag att personalen, och alla de andra, smalare, kunderna, tänker "Vad gör hon här som är så stor? Det förstår hon väl att hon inte passar i kläderna här!" Så därför går jag bara ett snabbt varv på Mango utan att prova något, och vågade först inte gå in på Monki alls. Lustigt nog har jag inga problem med att gå in på Topshop, trots att jag faktiskt är för stor för alla deras kläder.
Ärligt talat så är det ju löjligt! Jag har både fött tre barn och disputerat, ändå vågar jag inte gå in i en affär!!
Och jag är uppenbarligen inte ensam, vad säger det om oss och vår självbild?
/Eva
Tvingades byta stil
Precis här blev min resväska stulen. Obs att bilden är 25 år gammal. Inget har förändrats sedan dess förutom själva bussarna.
En intressant upplevelse är det att bli bestulen på sitt bagage. Förutsatt att det sker på hemvägen och att man bara varit borta över ett veckoslut och att man får bra ersättning. Det hände mig för snart ett år sedan och jag fick både ursäktskompensation från irländska bussbolaget och ersättning från mitt försäkringsbolag.
Intressant blir det när man tar med sig sin lista och sina tusenlappar och går ut på stan för att köpa nytt. Vad var umbärligt och oumbärligt?
Så här ett år efteråt har jag glömt vilka linnen jag hade innan så där blev ersättningsköpen uppenbarligen lyckade. Likadana jeans kunde jag köpa till halva priset och i en storlek (mindre) som passade mig bättre, samma med en huvtröja, anledning till halleluja moment. Kjolen blev en uppgradering från att . till Imitz (75% rea), svart färdiganvänd volangkjol till väldesignad singoalla.
Den svartvita hundtandsmönstrade omlotttunikan från Lindex var inte aktuell att köpa tillbaka. Den fungerade bra på en lite snyggare pubkväll på Irland (min kompis Veronica är damigare än jag och man vill ju matcha lite i alla fall). Men den var färdiganvänd i Sverige. Redan sedan kvällen på Gay Straight To Hell, numera nedlagd inneklubb på Respect i Göteborg. Då det kom fram en ung kille som lade huvudet på sned, log och frågade om jag köpt min tunika på Lindex. Varför frågar man om sånt? För att han stod där själv och kände igen den? Då behövde han ju inte fråga. För att han kände igen ett tantigt konfektionsplagg även i dunkel och hånfullt ville tala om att varken det eller jag hade något på den coola klubben att göra? Ja, jag antar det. Hoppas någon i den östeuropeiska familjeligan i Limerick fick mer glädje av den.
Köpte en vid mullvadsfärgad organic cotton-tunika på H&M i stället och två kulörta linnen att ha under. Mycket bra köp!
Problemen blev skjortorna. Den älskade naturfärgade i rami/bomullsblandning fann ingen ersättare som ens liknade den förlorade, köpt på nätet från butik jag glömt, det var så länge sedan. Faktiskt inte heller de rätt enkla halvlånga figursvängda linneskjortorna med hellånga ärmar från Ellos, en svart och en mörk natur. Jag letar faktiskt ännu men har inte ens hamnat i närheten. Konstigt. Så lite jag begär. Inte för grovt, inte för tunnt tyg, långa ärmar, krage, lite figursydd men inte åtsittande, vanlig skjortlängd, alltså inte kort bluslängd. Ska det vara så märkvärdigt???
Jag tvingades faktiskt mitt i säsong ändra en del av min stil pga av den stölden. Det blev inte alls lika självklart att välja skjortor utanpå linnena eftersom hälften av mina gångbara skjortor försvann och inte kunde ersättas. Borde fått lite pengar av irländska bussbolaget för det också!
Annaa/
Flera sorters rutigt
Jag kunde ju inte hålla mig, utan var tvungen att prova att kombinera två sorters rutigt, som jag skrev om i förra inlägget. Den blå klänningen jag hade tänkt använda visade sig vara alldeles för diskret i sin rutning för att det skulle bli någon bra effekt. Istället fick jag plocka fram min rätt nya, mycket gosiga, trikåklänning från Ellos. Jag gillar faktiskt hur rutorna skär sig med varandra.
Den uppmärksamme läsaren ser säkert att det är samma klänning som i mitt allra första collage; i posten om skotskrutigt. Det är klart jag var tvungen att köpa den.
Och så får ni ju se vår hall.
/Eva
Den uppmärksamme läsaren ser säkert att det är samma klänning som i mitt allra första collage; i posten om skotskrutigt. Det är klart jag var tvungen att köpa den.
Och så får ni ju se vår hall.
/Eva
Allmänt utrop!
Fast mest till min kompis Sara:
De har nu skotskrutiga strumbyxor på H&M; med röd respektive svart bas!
Skotskrutiga trumpbyxor är för mig ett oundgängligt basplagg. De kan göra vilken enfärgad kjol som helst mycket mer intressant, om man nu inte kör skotskrutigt från topp till tå. Eftersom man sällan får exakt samma rutor i de olika plaggen ger detta lätt betraktaren en hallucinatorisk upplevelse.
Eller så kan man blanda olika slags rutigt. Kan Prada så kan du!
Klänningen på den tredje bilden är min verkliga drömklänning: vackra blå och röda toner i rutigt med fina älvor tryckt på (hon hade en hel del älvor i vår/sommarkollektionen för nästa år).
I realiteten tänkte jag ta och kanske kombinera en blårutig klänning jag har med mina nya röda skotskrutiga strumpbyxor. Tror dock det passar dåligt på den affär jag just nu arbetsprövar på, så det får vänta tills jag börjar undervisa igen.
/Eva
Orättvisor och sånt
Det finns en del orättvisor när det gäller kläder. Och det handlar minsann inte bara om form och fason. Gå in på vilken standardblogg med något slags modeinriktning som helst så hittar man en ung tjej som visar dagens outfit från H&M och Din Sko, kanske Gina Tricot. Hon är jättenöjd med den, det är exakt vad hon vill ha just idag, och är hon en riktigt populär bloggare så har hon hundra hängivna kommentarer som är precis lika nöjda över ett par vanliga jeans och en vanlig jacka.
Man skulle kunna vara gnällig och säga shit vad trist, den svenska likriktningen är nästan komisk, men man kan också vara positiv. Säga så fantastiskt det är att att hundratusentals unga kvinnor hittar precis vad de vill ha i de allra vanligaste stora kedjorna! Och gratulera H&M till ett fantastiskt koncept - och en strålande marknadsföring. Inte minst den som gives gratis via bloggarna!
Det är mycket svårare för stora något äldre konsumentgrupper. Det är här orättvisan kommer in. Det räcker inte att ha pengar, det är inte alls säkert man hittar kläder ändå. Man behöver bara lämna H&M:s skyltfönsteravdelningar för att ett mer slätstruket sortiment ska breda ut sig.
Och där ute i de andra kedjorna som de flesta är hänvisade till eftersom variationerna är små mellan olika köpcentra och stadskärnor. (Been there seen them). Ett besök i en Lindexbutik i Stockholm i lördags var nästan deprimerande. Kollade runt lite på klänningar och det fanns inte en enda som jag ens ville lyfta och hålla framför mig. Jo jag hittade en vid lite längre blommig bomullstunika från i somras för 49:50, en storlek för stor men säkert ok. Men nästan framme i kassan stod jag och fingrade på ärmarna. Puffärmar halvvägs till armbågen. Sen när började jag kunna tänka mig att ha på mig sådana? "Men 50 spänn! Sluta gnäll!" sa dotter. Nä. Hade större behållning av ett glas vin för pengarna.
Här nedan är ett urval av vad svenska kvinnor är hänvisade till denna vinter. Att välja mellan hos den största kedjan, i antal butiker räknat (antar jag). Kan sammanfattas med ett ord; stillöst. Tygkvalitet, mönster, design, konfektion, alltsammans lika stillöst. Nejdå, jag är inte alls emot t ex stormönstrat men de här känns framställda av ett dataprogram inställt på auto.
Man skulle naturligtvis utlysa en tävling "Vilken är fulast?"
Men jag tror jag avstår!
Annaa/
Man skulle kunna vara gnällig och säga shit vad trist, den svenska likriktningen är nästan komisk, men man kan också vara positiv. Säga så fantastiskt det är att att hundratusentals unga kvinnor hittar precis vad de vill ha i de allra vanligaste stora kedjorna! Och gratulera H&M till ett fantastiskt koncept - och en strålande marknadsföring. Inte minst den som gives gratis via bloggarna!
Det är mycket svårare för stora något äldre konsumentgrupper. Det är här orättvisan kommer in. Det räcker inte att ha pengar, det är inte alls säkert man hittar kläder ändå. Man behöver bara lämna H&M:s skyltfönsteravdelningar för att ett mer slätstruket sortiment ska breda ut sig.
Och där ute i de andra kedjorna som de flesta är hänvisade till eftersom variationerna är små mellan olika köpcentra och stadskärnor. (Been there seen them). Ett besök i en Lindexbutik i Stockholm i lördags var nästan deprimerande. Kollade runt lite på klänningar och det fanns inte en enda som jag ens ville lyfta och hålla framför mig. Jo jag hittade en vid lite längre blommig bomullstunika från i somras för 49:50, en storlek för stor men säkert ok. Men nästan framme i kassan stod jag och fingrade på ärmarna. Puffärmar halvvägs till armbågen. Sen när började jag kunna tänka mig att ha på mig sådana? "Men 50 spänn! Sluta gnäll!" sa dotter. Nä. Hade större behållning av ett glas vin för pengarna.
Här nedan är ett urval av vad svenska kvinnor är hänvisade till denna vinter. Att välja mellan hos den största kedjan, i antal butiker räknat (antar jag). Kan sammanfattas med ett ord; stillöst. Tygkvalitet, mönster, design, konfektion, alltsammans lika stillöst. Nejdå, jag är inte alls emot t ex stormönstrat men de här känns framställda av ett dataprogram inställt på auto.
Man skulle naturligtvis utlysa en tävling "Vilken är fulast?" Men jag tror jag avstår!
Annaa/
Matchat
Ska erkännas, det finns gamla Gudrun Sjödén-plagg i min garderob! De här byxorna är från våren 1996, helt fel i modellen eftersom de är för smala att användas som byxor och för vida som leggings. Men jag älskar fortfarande tyget, en utmärkt kvalitet silkesplätterad bomull, ett av mina absolut favoritmaterial. Nu fungerar de som nåt mellanting mellan pyjamasbyxor och "inte fått på mig ordentliga kläder"-plagg. Den gröna färgen har tyvärr blivit ett par nyanser för ljus på bilden. Hatar min digitalkamera!
Se så fint de matchar bilden i studiematerialet jag just skrivit om. Den är för övrigt tagen av gamle vännen Sven Ängermark i Göteborg.
Annaa/
Se så fint de matchar bilden i studiematerialet jag just skrivit om. Den är för övrigt tagen av gamle vännen Sven Ängermark i Göteborg.
Annaa/
Killtröja?
På denna bild kan man se mina stora barn. Jag vill att ni studerar den mönsterstickade tröjan till höger.
På lappen till denna tröja står det "Boys". Nu undrar jag: Kan inte en tröja bara få vara en tröja? Utan könsbestämning? Vissa plagg, som till exempel byxor, kan jag förstå varför de skulle kunna skilja sig åt mellan män och kvinnor, eftersom vi har så olika form runt höfter och midja, men en tröja?
Är de rädda att killar inte ska vilja ha en mönstrad tröja om det inte väldigt tydligt står att den är avsedd just för dem? Vill de inte sälja dem till tjejer (inte för att mina barn bryr sig)?
Den randiga skjortan är från H&M, 1986, tröjan från KappAhl. Boys.
/Eva
Dagens Eva
Idag ska jag börja arbetsprövning; vi ska testa hur mycket min reumatiska kropp egentligen håller för. Jag ska jobba i en underklädesaffär och vet inte riktigt vad jag kommer att göra. Det innebär att dagens klädsel behövde vara både någorlunda snygg, eftersom man kanske träffar kunder, och praktisk, eftersom jag kanske ska tillbringa fyra timmar i ett lager. Det blev därför en smutsavvisande och bekväm kjol i ylle/polyester och en bomullstopp av lite tjockare trikå. För att göra det lite roligare matchade jag strumpbyxorna med toppen och satte ett bälte i midjan. Smala eller superbreda bälten ovanpå toppar och blusar är inne nu och dessutom gör det att det faktiskt syns att jag har en midja. Toppen är nämligen köpt när jag vägde sju kilo mer än jag gör idag och sitter den lite lösare än det var tänkt. Bekväma skor med ilägg förstås.
Topp: KappAhl, förra året
Bälte: 5 kr på Myrorna. Riktigt skinn, dock inte riktigt ormskinn.
Kjol: Gissa! Hemmasydd förstås
Strumpbyxor:LaMote från den lokala affären
Skor:Remonte
Bälte: 5 kr på Myrorna. Riktigt skinn, dock inte riktigt ormskinn.
Kjol: Gissa! Hemmasydd förstås
Strumpbyxor:LaMote från den lokala affären
Skor:Remonte
Anna Suis vår/sommarkollektion
Om jag en dag skulle vakna upp och känna att jag ville köpa dyra kläder av riktigt kända designers; och jag hade råd, och de gjordes i min storlek - då skulle jag gärna kunna tänka mig de här söta sakerna från Anna Suis vår/sommarkollektion 2008.
Som ni ser är det rätt mycket 40-tal över klänningarna: puffärmar och snålt skurna, utställda kjolar, som i tygransoneringens dagar. Samtidigt som de förstås inte är en kopia den tidens mode, om inte annat är de för korta. Mönsterpassningen på den randiga går verkligen inte av för hackor; något sådant skulle jag vilja ha, men jag tror inte att jag har tålamod till det.
Sjömansshortsen, eller vad man nu ska kalla dem, med knappar mitt fram, tycker jag också är fantastiska. Den tvärrandiga i svart, kornblått och cerise vill jag ha redan nu i vinter.
Vill man inspireras så lär det nog finnas en hel del småmönstrade klänningar i affärerna när våren kommer, Anna Sui var långt ifrån den enda designern som hade det, och sen är det ju en smal sak att sätta på sig ett skärp ovanpå. Många av skärpen knäpps med spännen fram och såna har jag sett både på Lindex och H&M (såna tantskärp som min mormor hade, som min vän Anna sa igår). Vill man kan man dessutom göra dem själv, Knapp-Carlsson här i Göteborg har t ex ett väldigt stort urval av den typen av spännen, troligen sen förra gången de var populära (60-, 70-tal?), men det finns nog på de flesta sybehörsaffärer. Sen så syr man bara på dem på ett passande skärp av tyg eller resår.
/Eva
Som ni ser är det rätt mycket 40-tal över klänningarna: puffärmar och snålt skurna, utställda kjolar, som i tygransoneringens dagar. Samtidigt som de förstås inte är en kopia den tidens mode, om inte annat är de för korta. Mönsterpassningen på den randiga går verkligen inte av för hackor; något sådant skulle jag vilja ha, men jag tror inte att jag har tålamod till det.
Sjömansshortsen, eller vad man nu ska kalla dem, med knappar mitt fram, tycker jag också är fantastiska. Den tvärrandiga i svart, kornblått och cerise vill jag ha redan nu i vinter.
Vill man inspireras så lär det nog finnas en hel del småmönstrade klänningar i affärerna när våren kommer, Anna Sui var långt ifrån den enda designern som hade det, och sen är det ju en smal sak att sätta på sig ett skärp ovanpå. Många av skärpen knäpps med spännen fram och såna har jag sett både på Lindex och H&M (såna tantskärp som min mormor hade, som min vän Anna sa igår). Vill man kan man dessutom göra dem själv, Knapp-Carlsson här i Göteborg har t ex ett väldigt stort urval av den typen av spännen, troligen sen förra gången de var populära (60-, 70-tal?), men det finns nog på de flesta sybehörsaffärer. Sen så syr man bara på dem på ett passande skärp av tyg eller resår.
/Eva
Kashmir
Det har väl inte undgått någon att kashmir är ett av de stora inne-materialen. (Och ja det är så det stavas på svenska, fast det väl alla som läser den här bloggen). Det är kashmirsjalar hit och kashmirkoftor dit och i kvällspressen fanns för ett halvår sen eller så ett larmreportage om att många av dem är fusk och inte alls består av bara kashmir. Rådet de gav för att man inte skulle bli lurad var förresten att titta på det angivna innehållet på tvättlappen. Åh fan! Det hade jag aldrig kommit på själv.
I alla fall kan jag meddela två saker: Det första är att kashmir är inte alls det mjukaste man kan ha - det är faktsikt gethår, mjukt gethår men ändå gethår. Vill man ha mjukt skulle jag föreslå angora, som i och för sig också är get (eller kanin) om det inte vore för att jag såg alldeles för många angorakoftor i pastell på 80-talet. Eller lammull, om man inte vill se ut som ett ludd.
Det andra är att är att man kan vara allergisk mot kashmir; det är jag. Jag sydde en gång en klänning i ett ylletyg med inblandning av kashmir och jag var tvungen att ta allergimedicin innan jag skulle ha den på mig. Som ni säkert kan lista ut bar jag den inte så ofta. Lustigt nog får jag inga problem av min kashmirsjal som jag köpte på PACS rea, kanske är gethåren längre i den.
Och en tredje grej som bonus: Nej, akryl känns inte som kashmir, oavsett vad det står i annonsen.
/Eva
I alla fall kan jag meddela två saker: Det första är att kashmir är inte alls det mjukaste man kan ha - det är faktsikt gethår, mjukt gethår men ändå gethår. Vill man ha mjukt skulle jag föreslå angora, som i och för sig också är get (eller kanin) om det inte vore för att jag såg alldeles för många angorakoftor i pastell på 80-talet. Eller lammull, om man inte vill se ut som ett ludd.
Det andra är att är att man kan vara allergisk mot kashmir; det är jag. Jag sydde en gång en klänning i ett ylletyg med inblandning av kashmir och jag var tvungen att ta allergimedicin innan jag skulle ha den på mig. Som ni säkert kan lista ut bar jag den inte så ofta. Lustigt nog får jag inga problem av min kashmirsjal som jag köpte på PACS rea, kanske är gethåren längre i den.
Och en tredje grej som bonus: Nej, akryl känns inte som kashmir, oavsett vad det står i annonsen.
/Eva
Två misstag
Har gått omkring några dagar och varit sur ömsom på mig själv som uppenbarligen blivit ännu fetare, ömsom på mina förut så snygga H&M-jeans från i våras. Plötsligt satt de sämre upptill och färgen hade ljusnat från riktigt mörka till mer vanliga mörk denimfärg. DÅ upptäckte jag när jag mosade ned dem i tvättkorgen att det inte alls var mina snygga H&M-jeans utan ett par billiga Ellos-jeans som jag själv sytt in benen på, dessutom för ett par år sedan.
Så kändes dagen lite bättre. Och tyckte att det egentligen var ett rätt bra betyg ändå åt både Ellos och min sömnadskonst att jag blandat ihop dem med de där riktigt bra jeansen. (Storlek 33 i tum, höga, sitter perfekt, har både blå och svarta, tror samma finns kvar i vinter.)
Det gjorde den inte igår när jag satt på t-banan och tittade ned på tröjan jag just grävt fram ur garderoben. En tunika jag stickat själv med blommönster över det rundstickade oket. (Kolla bilden i inlägget om mopedmössan, den sticker upp i halsen där). Väldigt fin när den var ny och några år framåt. Nu har den blivit liggande men ändå en av de få sparade av mina gamla stickalster. Liggande ovanpå har även mammakatten uppenbarligen blivit. Och det var det jag upptäckte på tåget. Katthår över hela framsidan! Det kan hända den bäste. Häromdagen kom det in en tjej och satte sig mittemot, det verkligen lyste nyduschat och fräscht om henne, snygg outfit, behagligt utseende. Tills hon och jag samtidigt insåg hur det var ställt med hennes tröja. Vita katthår.
Själva boven.
Tjejens var lösa och gick att plocka bort. Mina är gamla och har ätit sig in i tunikans blandmaterial. Det har även kladdat ihop sig på något sätt och gjort det svarta grådaskigt och just lite kladdigt. Sen tittade jag ned och insåg att uppläggningsvarvet slitits ut på några ställen.
Den fick en sista dag i alla fall, min gamla vackra tunika. Idag går den till energiåtervinning.
Jäkligt gott råd alltså; kolla igenom de där gamla garderobsfynden ordentligt innan ni tar på er dem! Det gäller även det som hittas i andra garderober och på second hand. Men det ska jag återkomma till!
Annaa/
Så kändes dagen lite bättre. Och tyckte att det egentligen var ett rätt bra betyg ändå åt både Ellos och min sömnadskonst att jag blandat ihop dem med de där riktigt bra jeansen. (Storlek 33 i tum, höga, sitter perfekt, har både blå och svarta, tror samma finns kvar i vinter.)
Det gjorde den inte igår när jag satt på t-banan och tittade ned på tröjan jag just grävt fram ur garderoben. En tunika jag stickat själv med blommönster över det rundstickade oket. (Kolla bilden i inlägget om mopedmössan, den sticker upp i halsen där). Väldigt fin när den var ny och några år framåt. Nu har den blivit liggande men ändå en av de få sparade av mina gamla stickalster. Liggande ovanpå har även mammakatten uppenbarligen blivit. Och det var det jag upptäckte på tåget. Katthår över hela framsidan! Det kan hända den bäste. Häromdagen kom det in en tjej och satte sig mittemot, det verkligen lyste nyduschat och fräscht om henne, snygg outfit, behagligt utseende. Tills hon och jag samtidigt insåg hur det var ställt med hennes tröja. Vita katthår.
Själva boven.Tjejens var lösa och gick att plocka bort. Mina är gamla och har ätit sig in i tunikans blandmaterial. Det har även kladdat ihop sig på något sätt och gjort det svarta grådaskigt och just lite kladdigt. Sen tittade jag ned och insåg att uppläggningsvarvet slitits ut på några ställen.
Den fick en sista dag i alla fall, min gamla vackra tunika. Idag går den till energiåtervinning.
Jäkligt gott råd alltså; kolla igenom de där gamla garderobsfynden ordentligt innan ni tar på er dem! Det gäller även det som hittas i andra garderober och på second hand. Men det ska jag återkomma till!
Annaa/
Vad tror de egentligen?
Vi som är lite äldre kommer säkert alla (med viss fasa) ihåg SVTs fredagsunderhållning Fräcka Fredag, från 1988, med sexologen Malena Ivarsson. I denna ägnade man sig bland annat åt att utse de minst sexiga plaggen. En stor vinnare var strumpbyxan, som fick epitetet "erotikdödare"; ett ord som nu också återfinns i titeln på en bok som bland annat säljs på en hemsida som propagerar för att kvinnor ska gå tillbaka till att bära strumpor och strumphållare, som riktiga kvinnor. (Från silkesstrumpa till erotikdödare, nej jag har inte läst den.)
Oavsett om vad man tycker om det faktum att strumpbyxor alltid åker ner, oberoende av om man har korta, långa, tjocka eller smala ben, så vill jag hävda att den sortens kampanjer och resonemang bygger på ett felaktigt antagande: Nämligen att kvinnor i allmänhet skulle klä sig för att behaga män.
Jag är tveksam till om det finns någon kvinna över tjugo, och rätt få under, som i första hand klär sig för att behaga män. Klär sig gör man i första hand för att man själv ska se snygg ut, i andra hand för att andra kvinnor ska tycka att det är snyggt och först därefter kan vad män tycker är snyggt få vara med och spela roll. Och det oavsett om vi är singlar eller inte.
De ideal som finns är förstås i mycket formade av män och vi påverkas förstås den vägen, men det rör sig ju om en grupp designers, stylister etc. och inte män i allmänhet. De flesta män jag talat med har ingen som helst relation till rådande skönhetsideal och trender och därför är det ju dessutom rätt meningslöst att försöka klä sig för deras skull.
När män tror att vi klär oss för dem överskattar de alltså som vanligt sin betydelse. Därför kan de killar som tror sådant också sluta tro att när en tjej klär upp sig för att gå ut med sina kompisar så vill hon ragga andra killar (jag har bara läst om män med den åsikten, aldrig varit ihop med någon). Hon vill faktiskt bara se bra ut; för sin egen skull.
/Eva
PS. Läs även kommentarerna, Annaa länkar till ett i sammanhanget viktigt blogginlägg av en man.
Oavsett om vad man tycker om det faktum att strumpbyxor alltid åker ner, oberoende av om man har korta, långa, tjocka eller smala ben, så vill jag hävda att den sortens kampanjer och resonemang bygger på ett felaktigt antagande: Nämligen att kvinnor i allmänhet skulle klä sig för att behaga män.
Jag är tveksam till om det finns någon kvinna över tjugo, och rätt få under, som i första hand klär sig för att behaga män. Klär sig gör man i första hand för att man själv ska se snygg ut, i andra hand för att andra kvinnor ska tycka att det är snyggt och först därefter kan vad män tycker är snyggt få vara med och spela roll. Och det oavsett om vi är singlar eller inte.
De ideal som finns är förstås i mycket formade av män och vi påverkas förstås den vägen, men det rör sig ju om en grupp designers, stylister etc. och inte män i allmänhet. De flesta män jag talat med har ingen som helst relation till rådande skönhetsideal och trender och därför är det ju dessutom rätt meningslöst att försöka klä sig för deras skull.
När män tror att vi klär oss för dem överskattar de alltså som vanligt sin betydelse. Därför kan de killar som tror sådant också sluta tro att när en tjej klär upp sig för att gå ut med sina kompisar så vill hon ragga andra killar (jag har bara läst om män med den åsikten, aldrig varit ihop med någon). Hon vill faktiskt bara se bra ut; för sin egen skull.
/Eva
PS. Läs även kommentarerna, Annaa länkar till ett i sammanhanget viktigt blogginlägg av en man.
Förlagan
Det är alltså såna här skor jag pratar om i kommentaren till Evis inlägg om vintercrocs. Förlagan till crocsen, Birkkenstocks superbirkies som har funnits i många år. Köpte de första till sonen för 7-8 år sedan. Han väckte stor uppmärksamhet på sin skola då men framhärdade och slet ut först ett par gula och sedan ett par röda. Speciellt de gula såg ju ännu mer än crocsen ut som badankor på fötterna. Men de hade ordentliga iläggssulor av kork, gick dessutom att byta ut. Jag säger inte att de är skitsnygga, men de har i alla fall inga hål och jag vet att det är många som älskat dem! Inte minst sonen alltså som längre hävdade pojkars rätt att bära starka färger. Sånt går över.
Fodrade crocs
Det verkar som att crocs, också kända som "foppatofflor", var rädda att förlora i kampen om vad som är fulast: Uggs eller Crocs. Nu lanseras nämligen, vilket min kompis Jenny upplyste mig om, fodrade crocs för vinterbruk.
Aaargh! Detta är sånt som ger bestående skador på ens hjärna; jag var tvungen att bota mig med en stor dos höggotisk konst.
Det riktigt skrämmande är dock inte att de produceras, de vanliga har ju uppenbarligen sålt bra så det är klart att producenten vill fortsätta sälja mer, utan att när jag googlade efter bilder på nätet hittade jag hur många blogg- och foruminlägg som helst där folk beskrev sina "ursnygga" och "jättesöta" ny crocs mammoth. Och de tänkte även ge dem till sina barn!
/Eva
Aaargh! Detta är sånt som ger bestående skador på ens hjärna; jag var tvungen att bota mig med en stor dos höggotisk konst.
Det riktigt skrämmande är dock inte att de produceras, de vanliga har ju uppenbarligen sålt bra så det är klart att producenten vill fortsätta sälja mer, utan att när jag googlade efter bilder på nätet hittade jag hur många blogg- och foruminlägg som helst där folk beskrev sina "ursnygga" och "jättesöta" ny crocs mammoth. Och de tänkte även ge dem till sina barn!
/Eva
Vart tog midjan vägen?
Det är en fråga som jag ställt mig allt oftare de senaste åren, i och med att jag själv blivit mer medveten om hur min kropp ser ut och vilka krav just dens egenheter ställer på kläder har jag förstås också blivit mer medveten om hur andra ser ut. Och jag undrar verkligen: vart tog midjorna vägen?
Inte så att jag inte är medveten om att modet de senaste åren förordat a-linje och avskärning under bysten (som förresten hamnar mitt på bysten på de av oss som har större byst, inte alls klädsamt). Men folk har inte alltid högt avskurna klänningar, så jag har kunnat studera fenomenet ändå.
Det är inte heller så att detta handlar om att folk har blivit tjockare, det är förvisso så att det finns fler tjocka tonårstjejer idag än på 80-talet än när jag var tonåring, men det här syns både på normalviktiga och överviktiga tjejer: att det smalaste måttet på deras kroppar är det som ligger under bysten.
Nu är föreställningen om att kvinnans kropp ska vara naturligt formad som ett timglas inget annat än just en kulturell föreställning; en del ser ut så; en del är päronformade, en del äppelformade och en del är rätt raka. Men dömer man av hur folk ser ut stan finns det bara päron och raka figurer kvar (dömer man av kläder som säljs finns bara raka figurer). Och då kan jag inte låta bli att undra vart midjan tagit vägen. Och komma med hypoteser:
Ett svar är att det hänger ihop med de lågt skurna jeansen. För att de överhuvudtaget ska sitta uppe när de sitter på det bredaste stället på kroppen måste de sitta rätt tajt. De knuffar då upp en del av fettet runt magen så att det istället hamnar i midjan och gör den bredare. Att det funkar så kan jag se på mig själv när jag tar på mig mina jeans. På yngre tjejer ger detta ofta upphov till det som med ett engelskt utryck kallas "muffin top" och som många med mig bara refererar till som "tonårsmage". Själv skulle jag hellre dö (okej, nu överdriver jag) än att ha den sortens överjäs, så jag ser till att ha lite större jeans. Med resultatet att jag får hålla i dem när jag springer efter spårvagnar; jag är nämligen bredast just vid höfterna och inte, som många kvinnor, över låren. Det finns alltså inget som stoppar neråt.
Men detta är troligen inte hela svaret; mycket tyder på att en reell förändring skett. En källa till vad som är "normalt", dvs omfattar någon slags snitt av befolkningen, är att studera standardstorlekar, som de syns i symönster och klädtillverkares angivna mått. Dessa har faktiskt inte ändrats i någon högre grad från åtminstone 1930-talet till idag; med ett viktigt undantag: midjemåttet.
Studerar man syböcker och mönster kan vi se följande mått:
Det är alltså byst-midja-höft.
Tyvärr hade jag inte tillgång till uppgifter om alla storlekar hemma, men en tydlig trend kan ses: från 1965 till idag har dels alla storlekar blivit en storlek större så att säga och dessutom har midjan ökat mer än övriga mått. Det är det som gör att till exempel jag, som verkligen inte har en markerad midja ändå har en storlek mindre i midjan än i övrigt; jag har helt enkelt en 50-60-talsfigur.
Men det verkar alltså ha skett en reell förändring mot bredare midja, det är inte bara som jag inbillar mig. Nu är frågan vad det beror på; för det är ju inte bara så att vi blir fetare, utan något som skett oavsett storlek. En studie på kvinnor i åldrarna 38-50 år som gjorts vid Göteborgs Universitet, och som pågått sedan 1968, visar på samma sak: nämligen att oavsett det faktum att dagens kvinnor motionerar mer, har lägre blodfetter och blodtryck och inte väger mer än de gjorde 1968 så är de större om midjan. Man har inget säkert svar på varför det är så, men man tror att en orsak kan vara den ökade stressen i samhället, då den kan leda till ämnesomsättningsförändringar som ger just bukfetma. (Källa: GU-spegeln nr 2 2007)
Det är alltså egentligen helt rätt av klädindustrin att endast göra kläder för rakare figurer, då det passar fler. Men det får till följd att kvinnor med väl definierad midja över huvudtaget inte kan hitta kläder. Jag kan inte för mitt liv hitta vare sig ett par högt skurna byxor eller en snäv kjol som passar både i höfterna och i midjan och jag lider verkligen med alla päronformade kvinnor som ofta har en ändå större skillnad och dessutom måste ta hänsyn till kraftiga lår.
/Eva
En sån här klänning vill jag ha!
Ibland är reklamen under inläggen bra. Jag klickade på en och hittade Minni som säljer kläder i ekologiska fibrer och som producerats utan svältlöner. Jag tror minsann att jag ska ta och titta in på deras butik på Sveagatan någon dag. Det känns i och för sig lite konstigt att köpa ärmlösa kläder mitt i vintern, men man kan ju ha en kofta över. Den var inte överdrivet dyr heller: 395 kronor. Finns in andra färger också.
Men, om ni följer länken, ser inte alla bilderna med modeller väldigt tyska ut?
Som den där reklamen för Ajax där mamman ställer sig som ett X i slutet och ser sådär härligt nöjd ut som man bara gör när man städat hela sommarstugan medans ens käcke make och lika käcka barn tumlat runt bland Alperna i bakgrunden.
/Eva
Men, om ni följer länken, ser inte alla bilderna med modeller väldigt tyska ut?
Som den där reklamen för Ajax där mamman ställer sig som ett X i slutet och ser sådär härligt nöjd ut som man bara gör när man städat hela sommarstugan medans ens käcke make och lika käcka barn tumlat runt bland Alperna i bakgrunden.
/Eva
En riktigt bra mössa
Väldigt praktiskt är det att vara två, då håller sig bloggen igång även när man bokar flygbiljetter, bokar konsertbiljetter, mailar, springer på stan och blir sorgsen för att det finns så mycket fula kläder. Och sånt.
Så vitt jag förstått ska pälsmössor bli stort i vinter. Blondinbella poserar stolt på sin blogg i sitt nyinköp. (Henne hittar ni själva om ni vill.) Alltså, hallå, när jag var omkring 9 var det populärt med pälsmössor. Min syrras kompis skulle få en ny i julklapp så hennes gamla inköptes till mig. Vad det var för jäkla djur vet jag inte, men det var den fulaste huvudbonad jag någonsin haft. Det enda försvarbara med den var att den var något rundare än de lite höga mössor som syrran och hennes kompis gick omkring med. De stoppade upp dem med silkespapper för att få dem att stå upp bättre. Men det hjälpte inte, de var förfärliga.
Bella får många arga kommentarer om att ha döda djur på huvudet. Jag lägger mig inte riktigt i den debatten, jag tycker bara det är så gräsligt tantigt, brackigt och fult med stora pälspladosor på huvudet.
Men vi har faktiskt dödadjurhuvudbonader även i vår familjegarderob. Mössan på bilderna köptes på Läder Nilssons i Uddevalla för 15 kronor 1967. Läder och fårskinnsfoder. Och oj vad den har använts! Dotter på bilden använde den i stället för hjälm när hon åkte skridskor på lågstadiet till frökens stora förtret, jag har själv haft den mycket för att neutralisera min vargpäls. Det är risk att den åker på i vinter också.
Ursäkta suddiga bilder! Men vi orkar inte få till något bättre.
Annaa/
Så vitt jag förstått ska pälsmössor bli stort i vinter. Blondinbella poserar stolt på sin blogg i sitt nyinköp. (Henne hittar ni själva om ni vill.) Alltså, hallå, när jag var omkring 9 var det populärt med pälsmössor. Min syrras kompis skulle få en ny i julklapp så hennes gamla inköptes till mig. Vad det var för jäkla djur vet jag inte, men det var den fulaste huvudbonad jag någonsin haft. Det enda försvarbara med den var att den var något rundare än de lite höga mössor som syrran och hennes kompis gick omkring med. De stoppade upp dem med silkespapper för att få dem att stå upp bättre. Men det hjälpte inte, de var förfärliga.
Bella får många arga kommentarer om att ha döda djur på huvudet. Jag lägger mig inte riktigt i den debatten, jag tycker bara det är så gräsligt tantigt, brackigt och fult med stora pälspladosor på huvudet.
Men vi har faktiskt dödadjurhuvudbonader även i vår familjegarderob. Mössan på bilderna köptes på Läder Nilssons i Uddevalla för 15 kronor 1967. Läder och fårskinnsfoder. Och oj vad den har använts! Dotter på bilden använde den i stället för hjälm när hon åkte skridskor på lågstadiet till frökens stora förtret, jag har själv haft den mycket för att neutralisera min vargpäls. Det är risk att den åker på i vinter också.
Ursäkta suddiga bilder! Men vi orkar inte få till något bättre.
Annaa/
Maria Westerlind
Via Colorelles blogg hittade jag den svenska designern Maria Westerlind och det tror jag kan bli en ny förälskelse. Nu när man i alla fall har regelbunden, om än inte så stor inkomst, behöver man ju inte bara hålla sig till de billigaste plaggen, utan köpa några finare plagg av högre kvalitet och ltie egen stil. Det mesta i hennes nuvarande kollektion skulle jag beskriva som "trevligt, men kanske inte så väldigt spännande", men de här plaggen föll jag för:
Den sista kjolen är allt lite lik min rutiga i modellen.
Nu kunde man inte av hemsidan få veta vare sig var de finns att köpa, vad de kostar eller vilka storlekar de tillverkas i, men jag tycker att de var så snygga att jag faktiskt ska göra mig besväret att försöka ta reda på lite mer.
/Eva
Den sista kjolen är allt lite lik min rutiga i modellen.
Nu kunde man inte av hemsidan få veta vare sig var de finns att köpa, vad de kostar eller vilka storlekar de tillverkas i, men jag tycker att de var så snygga att jag faktiskt ska göra mig besväret att försöka ta reda på lite mer.
/Eva
Dagens klädsel
Gårdagens bild på dagens klädsel blev inte så himla lyckad: kortet togs lite uppifrån, så det såg ut som att jag hade ännu kortare ben än vad jag faktiskt har; det var snyggare i verkligheten, jag lovar! (Dessutom är det nog faktiskt så att jag egentligen inte "klär i hår"; jag är mycket snyggare med håret bortdraget från ansiktet).
Men det är inte för att bevisa detta som jag även idag valde t-shirt med bandtryck när jag gav mig ut för att besöka diverse bibliotek. Det var den t-shirt jag hade på mig, och så kombinerade jag utifrån den.
T-shirt: turnétröja med The Church
Marinblått lackskärp: Myrorna. Det är ett riktigt lackskärp i läder.
Kjol: Hemmasydd
Marinblå strumpbyxor: Lindex
Mockakängor: Legaro
Marinblått lackskärp: Myrorna. Det är ett riktigt lackskärp i läder.
Kjol: Hemmasydd
Marinblå strumpbyxor: Lindex
Mockakängor: Legaro
Jag gillar korta lite vippiga kjolar och blev jätteglad när de dök upp igen i modet i våras. De verkar heller inte vara på väg bort då de flesta designers visade varianter även i vårvisningarna. Däremot har de varit lite svåra att hitta för oss som mest handlar på de stora kedjorna, men nu verkar det vara på gång; H&M har bland annat flera i lite festligare, blanka tyger just nu.
/Eva
Dagens "hur tänkte de?"
När jag trålade mig igenom Ellos på nätet kors och tvärs för att göra collaget i förra posten hittade jag något som garanterat kommer finnas med i nästa stora rea:
Bild från www.ellos.se
Den är inte bara assymetrisk utan även i bouclé. Finns även i tegelfärger.
Grejen är att jag tror att det kan fungera, om man är smal och har en väldigt speciell stil. Om du har köpt den här och gillar den, kan du inte höra av dig här i bloggen så kanske vi kan få se en bild?
Förresten, ni ska inte missuppfatta mig så ni tror att jag avskyr Ellos; jag köper massor därifrån och jag tycker att i deras Pronto Moda-avdelning är de minst lika uppdaterade som H&M, ofta mer.
/Eva
Bild från www.ellos.se
Den är inte bara assymetrisk utan även i bouclé. Finns även i tegelfärger.
Grejen är att jag tror att det kan fungera, om man är smal och har en väldigt speciell stil. Om du har köpt den här och gillar den, kan du inte höra av dig här i bloggen så kanske vi kan få se en bild?
Förresten, ni ska inte missuppfatta mig så ni tror att jag avskyr Ellos; jag köper massor därifrån och jag tycker att i deras Pronto Moda-avdelning är de minst lika uppdaterade som H&M, ofta mer.
/Eva
Ellos höstrea - vad du inte bör köpa
Nå, jag blev uppmanad att inte bara ge tips från Ellos rea, utan även peka ut vad jag verkligen tycker att man ska undvika och här kommer ett urval. Här finns både specifika saker och mer generella; och orsaken till att jag avråder från köp kan vara olika: att det är hopplöst ute, att det är taskig kvalitet och passform, eller bara att jag rent personligen tycker att det är fult. Jag ska motivera mina val.
- T-shirts med "tuffa" tryck. Och det säger jag inte bara för att t-shirts med tryckt text av de flesta "experter" ansågs ha haft sin peak redan i somras, utan av flera skäl: Jag är generellt sett motståndare till nonsenstryck på tröjor, ska det stå något ska det betyda något; men framför allt: Man kan inte köpa t-shirts med texten "I wanna be punk rock - Joelle!" Man kan bara inte! Det finns inget töntigare än t-shirts med "rock-" eller "punk-"tryck från Ellos. Det skulle möjligen vara sådana från KappAhl. (Ja, det finns. Köp dem aldrig!)
- Stickade tunikor och klänningar i akryl. Jag tror att de kommer att tappa formen, stickade klänningar gör gärna det. Och akryl blir noppigt jättefort. En av dem är tvärrandig, tänk på hur fint ränderna kommer förvridas där det går ut och in på en kropp.
- Stickad kavaj i bomull/ull/polyamid? De måste skämta! Tänk på hur dess tyngd får den att förlora all form den en gång hade. Och den ser inte så här snygg ut på modellen ens. Dessutom måste den på grund av ullen tvättas på 30 grader, något som inte är i närheten av vad bomull behöver för att bli rent.
- Mycket kort, tjock stickad tröja i akryl med skinnlappar på ärmarna - behöver inte kommenteras. Kan funka om du har mycket kort överkropp.
- Jag vet inte riktig vad man har kortärmade stickade tjocktröjor till, blir det inte kallt om armarna?
- Annaa har redan skrivit om stora denimkjolar och varför de alltid ska undvikas. Jag håller nog med.
- Mönstrad klänning i polyesterchiffong. Min mormor hade kunnat ha det på 70-talet. Din med. Det spelar ingen roll hur det ser ut på modellen, ser du inte ut som hon kommer du se ut som din mormor.
- Kavaj med kort ärm - se ovan om stickade tröjor.
Nu fick inte fler grejer plats i collaget, men det finns fler saker att hämta; kanske Annaa hittar något.
Allmänna råd är att undvika akryl samt bh-ar på postorder.
/Eva
Sluta missbruka ordet kurvig!
Ordet kurvig har allt oftare kommit att användas som ett allmänt förskönande ord för tjock. Detta är något som retar mig, eftersom det faktiskt inte är det kurvig betyder. Om man är kurvig har man stor skillnad mellan byst midja och höfter och det kan man ha vare sig man har storlek 36 eller 48, precis som man kan ha dessa storlekar och ha en rak kroppsform. För att göra det hela ännu något mer komplicerat kan man ju ha liten skillnad mellan byst och midja, men stor mellan midja och höft och tvärtom; det förstnämnda brukade förr kallas päronformad, men det ser man inte så ofta i tidningar; kanske för att man är rädd att såra någon?
Detta, att man inte vågar använda orden kraftig, eller mullig, som användes förr, innebär att de påståenden som ges när ordet används ofta blir helt felaktiga; eftersom råd om vilka plagg som passar naturligtvis är beroende av kroppsform och inte bara kroppsvikt.
Ett lysande exempel på detta är att kvinnor som beskriver sig själv som mulliga ofta får rådet att bära omlottklänningar, eftersom det "trollar fram" en midja. Detta är ett utmärkt råd om man har en rak kroppsform, men om man har just en kurvig figur så blir den antingen för lös i midjan om den ska passa över mage/höft och byst, eller så tajt över magen att varje valk syns. Har man stor byst ska man överhuvudtaget undvika omlottöverdelar eftersom de alldeles säkert möts en bra bit nedanför bysten och halva bh-n syns. Finns det någon kvinna med större byst som inte behöver sy ihop sina omlottoppar flera centimeter ovanför där de "egentligen" ska mötas?
Så, eftersom mullig inte automatiskt betyder kurvig och tvärtom så tycker jag att vi ska gå tillbaka till att använda just mullig eller kraftig när vi menar det och spara kurvig till de tillfällen vi verkligen menar det. Som kraftig blir i alla fall inte jag lyckligare av att ordet verkar vara så negativ laddat att man inte ens vill använda det.
/Eva
Vad är fulast?
Jag sitter här och funderar, men kan faktiskt inte riktigt bestämma mig för vad som är fulast: Uggs eller Crocs.
Vad säger ni?
/Eva
Vad säger ni?
/Eva
Klä dig som Madonna - 1985!
Ibland kanske man i alla fall skulle vilja klä sig som Madonna 1984-1985. Och inte ens i dessa dagar är det omöjligt. Det är klart det var lättare när H&M sålde rosa leopardmönstrade leggings under märket BoyToy (jag skojar inte, och vad mer: Jag har fotobevis), men med den rådande 80-talsrevivalen så kan man ju återigen hitta tunna armband och nitskärp i var och varannan butik.
Skinnjacka: Josefssons. Alla de stora märkena har knuttejackor i år, men den här är på rea nu.
Sen behöver man en hög halsband och möjligen en skinnkeps, vegamössa eller scarf knuten i rosett runt håret.
Nu är det här nästan lite för lite färg på det här collaget. Folk glömmer (förtränger?) gärna att 80-talet var ett väldigt färgglatt decennium; punkens färgexplosion hade introducerat neonfärgerna i mainstreammodet och bland syntharna frodades de bleka pastellerna.
Tro mig jag är mycket frestad. I synnerhet som jag redan äger kjolen (fast i svart, jag använde den under en finklänning i 50-talsstil).
/Eva
Nitskärp: Ellos, men det finns överallt.
Armband: H&M, finns även metallfärgade
Näthandskar: SockDreams, de här kommer från Leg Avenue
Bustier: Ellos. Ellos och Josefssons är alltid ett säkert kort när det gäller lite porriga underkläder, oavsett om det är modernt eller inte.
Tyllkjol: www.dansskor.se Trevligt litet företag i Bohuslän som levererar snabbt. Den finns även i svart och rött.
Peter Pan-stövlar: Duffy
Armband: H&M, finns även metallfärgade
Näthandskar: SockDreams, de här kommer från Leg Avenue
Bustier: Ellos. Ellos och Josefssons är alltid ett säkert kort när det gäller lite porriga underkläder, oavsett om det är modernt eller inte.
Tyllkjol: www.dansskor.se Trevligt litet företag i Bohuslän som levererar snabbt. Den finns även i svart och rött.
Peter Pan-stövlar: Duffy
Sen behöver man en hög halsband och möjligen en skinnkeps, vegamössa eller scarf knuten i rosett runt håret.
Nu är det här nästan lite för lite färg på det här collaget. Folk glömmer (förtränger?) gärna att 80-talet var ett väldigt färgglatt decennium; punkens färgexplosion hade introducerat neonfärgerna i mainstreammodet och bland syntharna frodades de bleka pastellerna.
Tro mig jag är mycket frestad. I synnerhet som jag redan äger kjolen (fast i svart, jag använde den under en finklänning i 50-talsstil).
/Eva
Lite svensk street
Jag har lovat Evis stå för det lite mer street-inriktade modet. Så ok då. Här kommer lite.
En gång för länge sedan kände jag en liten söt och otroligt godmodig pojke och hans supertrevliga föräldrar, konstnärerna Livie Due och Hans Thorén. Sen hände en massa saker som brukar hända i liv, skilsmässor och flyttar och nya relationer om vartannat som gjorde att jag bara såg någon av förädrarna flyktigt på någon fest men aldrig pojken och hans lillebror. Men nu har jag träffat på dem igen, allesammans. Pojken (Vemund) och hans lillebror (Eitil) är begåvade designers bakom märket Mouli (Modern urban lifestyle) vars kläder numera syns lite varstans förutom i egna butiken på Grev Turegatan. Bland annat finns de på nya Pub. Shit vad mycket reklam jag gjorde nu!
Än så länge bara killkläder, men en tjejkollektion är på gång.
Annaa/
En gång för länge sedan kände jag en liten söt och otroligt godmodig pojke och hans supertrevliga föräldrar, konstnärerna Livie Due och Hans Thorén. Sen hände en massa saker som brukar hända i liv, skilsmässor och flyttar och nya relationer om vartannat som gjorde att jag bara såg någon av förädrarna flyktigt på någon fest men aldrig pojken och hans lillebror. Men nu har jag träffat på dem igen, allesammans. Pojken (Vemund) och hans lillebror (Eitil) är begåvade designers bakom märket Mouli (Modern urban lifestyle) vars kläder numera syns lite varstans förutom i egna butiken på Grev Turegatan. Bland annat finns de på nya Pub. Shit vad mycket reklam jag gjorde nu!
Än så länge bara killkläder, men en tjejkollektion är på gång.
Annaa/
Jessica och jag
Jag skrev ju i ett tidigare inlägg om hur Jessica Alba fick mig att köpa en t-shirt för 300 spänn. I alla fall kom t-shirten riktigt kvickt, fast jag beställde den från England. Och så här blev det:
T-shirt: Fifth column
Kjol:hemsydd
Tunna yllestrumpor: Levante
Snörsko med klack:Din Sko (förra hösten)
Riktigt nöjd faktiskt. För att inte frysa om armarna tog jag på mina kornblå långa stickade vantar från H&M när jag gick ut; de når över armbågen. Jag har dock fortfarande inte hittat någon matchande kornblå basker (inte för att jag har varit ute så mycket)
Det coola med t-shirten, förutom att det är ett av världens bästa band, är att det är ett nytryck som är gjort av samma gäng som gjorde den ursprungliga; ett gäng gamla punkare. Det finns mer coola tröjor på deras sida: jag funderar på både den här med X-ray spex och den här som rör en gammal hjärtefråga. De ger dessutom en del av sin vinst till organisationer som Critcial Mass och Bikes for Africa.
/Eva
T-shirt: Fifth column
Kjol:hemsydd
Tunna yllestrumpor: Levante
Snörsko med klack:Din Sko (förra hösten)
Riktigt nöjd faktiskt. För att inte frysa om armarna tog jag på mina kornblå långa stickade vantar från H&M när jag gick ut; de når över armbågen. Jag har dock fortfarande inte hittat någon matchande kornblå basker (inte för att jag har varit ute så mycket)
Det coola med t-shirten, förutom att det är ett av världens bästa band, är att det är ett nytryck som är gjort av samma gäng som gjorde den ursprungliga; ett gäng gamla punkare. Det finns mer coola tröjor på deras sida: jag funderar på både den här med X-ray spex och den här som rör en gammal hjärtefråga. De ger dessutom en del av sin vinst till organisationer som Critcial Mass och Bikes for Africa.
/Eva
Åh vilken stil...
Minst lika stort genomslag i modet som Bonnie&Clyde hade min andra stilikon, Annie Hall, dvs Diane Keaton i filmen från 1977. Blir lite irriterad när jag letar bilder för jag hittar ingen bra bild med bara henne, Woody Allen är med på alla. Men skit samma, stilen var underbar, vi var väl miljoner som tog efter. Jag var vid den tiden väldigt inväxt i jeansen, men skaffade vida byxor både i linne och tweed (ett par riktiga gamla herrbyxor, grön/vit fiskbensmönster, hög midja knappar för hängselstroppar!) Men mest var min stil de långa vida kjolarna typ dem som hon också bar i filmen. Tungt fallande vävd rayon i många våder, vid skjorta av samma kvalitet slappt nedstoppad i kjolen. Åh, det var så snyggt! Min hatt var en grålila irländsk tweedhatt, den lever nästan ännu.
Men slips har jag aldrig burit!
Det här känns nästan som jag då - fast utan Woody förstås.
Annaa/
Men slips har jag aldrig burit!
Det här känns nästan som jag då - fast utan Woody förstås.
Annaa/
Farfarströja
Alla uttryck är minsann inte självklara. Imorse när vi satt och letade i knappburken berättade dotter att flera i hennes designklass inte visste vad duffelknappar är för något. En annan kände inte till velour, alltså inte märket utan materialet. Så att inte veta hur en farfarströja ser ut är helt i sin ordning THG. Här kommer en. Enligt uppgift från Hope.
Annaa/
Bonnie och Clyde och modet
Annaa skrev om Bonnie and Clyde och det är ju en sådär riktigt ikonisk film. Den kom 1967 och det är mycket troligt att utan den hade det tidiga 70-taletsmodet sett annorlunda ut. Bortsett från mer kända företeelser som hippiemodet och Mary Quants tonårsmode fanns det under 1970-talet också oerhört mycket influenser just från 1930-talet, det årtionde filmen utspelar sig i. Tydligast syntes det nog hos brittiska modehuset Biba, men de var långt ifrån ensamma. Bilden nedan, som är från brittiska Vouge 1972, illustrerar det oerhört tydligt: en stark doft av 1930-tal, även om det också finns nya saker, som att byxorna slutar på halva vaden och de helt gudomliga platåskorna.
Bilden är tagen av Jouvelle och jag har ärligt talat letat efter en ursäkt att publicera den; det är en av de vackraste modebilder jag vet.
/Eva
Bilden är tagen av Jouvelle och jag har ärligt talat letat efter en ursäkt att publicera den; det är en av de vackraste modebilder jag vet.
/Eva
Annaas stilikon 1
Min första stilikon var Bonnie (Faye Dunaway) i filmen Bonnie & Clyde. Trodde jag.
Men lustigt nog, när jag tittar på bilderna ur filmen nu, (ursäkta att den blev väldigt liten ska försöka hitta en bättre!) så ser jag att det snarare var en kombination av Bonnie och Clyde (Warren Beatty) jag försökte efterlikna. Jag hade vackra blusar i mjuka tyger, men inte till Bonnie´s raka kjolar och kavajer utan till Clydes homespunbyxor och västar. Jag ägde ett par underbara rosa homespunbyxor, hemsydda naturligtvis av tyg köpt i Köpenhamn. Till ett par bruna skor typ grova herrloafers. Fan vad snyggt det var! Iklädd de kläderna gjorde jag en presentation på konstvetenskapen i ettan på gymnasiet, tillsammans med en kompis som var klädd precis som Bonnie, stilren klänning, rak pagefrisyr och basker. Succé! Synd att inga bilder togs.
Annaa/
Men lustigt nog, när jag tittar på bilderna ur filmen nu, (ursäkta att den blev väldigt liten ska försöka hitta en bättre!) så ser jag att det snarare var en kombination av Bonnie och Clyde (Warren Beatty) jag försökte efterlikna. Jag hade vackra blusar i mjuka tyger, men inte till Bonnie´s raka kjolar och kavajer utan till Clydes homespunbyxor och västar. Jag ägde ett par underbara rosa homespunbyxor, hemsydda naturligtvis av tyg köpt i Köpenhamn. Till ett par bruna skor typ grova herrloafers. Fan vad snyggt det var! Iklädd de kläderna gjorde jag en presentation på konstvetenskapen i ettan på gymnasiet, tillsammans med en kompis som var klädd precis som Bonnie, stilren klänning, rak pagefrisyr och basker. Succé! Synd att inga bilder togs.
Annaa/
Strutbehåar
Annaa skrev i sin vanliga blogg i oktober ett inlägg om den debatt som följde med anledning av att en skola i Stockholm beslutat sig för att förbjuda byxhäng. Alla som kommenterade var rörande eniga om att det är löjligt när vuxna försöker förbjuda ungdomsmode och. I en av kommentarerna nämnde Rutan, apropå att stilar ändras, att den dag killarna hissar upp byxorna kommer tjejerna att dra upp sina urringningar och börja använda strutbehåar igen.
Nå, om man inte vill vänta till dess utan känner ett behov av att äga behåar i femtiotalsmodell med spetsig helkupa utan bygel kan jag rekommendera det brittiska postorderföretaget What Katie did som säljer inte bara behåar sydda efter originalmönster från 1950-talet utan även andra underkläder i vintage-stil och gammaldags formsydda nylonstrumpor. Om man gillar sånt alltså.
Om man inte vill ha så extrem strutform, eller vill prova bh-ar innan man köper dem är Triumphs klassiker Doreen ett bra alternativ; den görs också i större kupor och finns bland annat på Lindex och Åhléns. Den har tillverkats sen 1950-talet och är jättebekväm för oss med större byst. Man kan förstås inte ha den till hälften av alla toppar och tunikor som säljs just nu eftersom de är så djupt urringade att allt som inte har halvkupa syns, men om man inte vill visa halva brösten funkar det.
Varför jag vet sånt här? Se föregående inlägg om stilikoner.
/Eva
Nå, om man inte vill vänta till dess utan känner ett behov av att äga behåar i femtiotalsmodell med spetsig helkupa utan bygel kan jag rekommendera det brittiska postorderföretaget What Katie did som säljer inte bara behåar sydda efter originalmönster från 1950-talet utan även andra underkläder i vintage-stil och gammaldags formsydda nylonstrumpor. Om man gillar sånt alltså.
Om man inte vill ha så extrem strutform, eller vill prova bh-ar innan man köper dem är Triumphs klassiker Doreen ett bra alternativ; den görs också i större kupor och finns bland annat på Lindex och Åhléns. Den har tillverkats sen 1950-talet och är jättebekväm för oss med större byst. Man kan förstås inte ha den till hälften av alla toppar och tunikor som säljs just nu eftersom de är så djupt urringade att allt som inte har halvkupa syns, men om man inte vill visa halva brösten funkar det.
Varför jag vet sånt här? Se föregående inlägg om stilikoner.
/Eva
Evas stilikoner
Stilikon är ett lustigt ord. Ett ord som jag inte kunde för ett år sedan, men som man nu ser överallt och liksom självklart använder. Man förväntas också ha en stilikon eller flera, något som långt ifrån alla har (se till exempel Annaas lista här). Riktigt vad man har dem till verkar det också råda delade uppfattningar om; en väninna till mig fyllde i ett liknande formulär som det Annaa fyllde i och angav då Dita von Teese som stillikon. Det är ett rimligt val i min värld, jag gillar hennes eleganta 1950-talsstil. Men, jag förstår inte vilken roll hon överhuvudtaget spelar i min väninnas liv då jag aldrig sett henne i annat än jeans, tröja, gympaskor och utan make-up, dvs så långt bort från Dita man kan komma. Jag tycker att om någon är ens stillikon borde det väl också vara så att man strävar efter ungefär samma look.
Men jag tillhör dem som under perioder i mitt liv haft stilikoner. Min första var Madonna sisådär 1984-85, som hon såg ut vid tiden för Desperately seeking Susan och Who's that girl; egentligen en ganska punkig stil. Jag hade korta spetskjolar, avklippta t-shirts, många armband, nitbälten, leopardmönstrade trikåer och skärmmössa. Och hon fortsätter att vara en stilikon för mig såtillvida att jag fortfarande gillar den stilen. Vad hon har på sig nu struntar jag däremot i, det ser rätt tråkigt ut.
Just nu har jag en annan stilikon. Det började i somras med att min yngsta dotter fastnade för min nyinköpta DVD med musikalen Grease. Om man ser samma film fyra gånger om dagen i några veckor kan det inte undgå att påverka en. Min nya stilikon är därför Rizzo i Grease. Det är det som ligger bakom min nyfunna fascination för rockabilly-influerat mode och mer allmänt 1950-tal och ledde i somras bland annat till inköp av den sortens knälånga jeans som Annaa tycker är så tantiga och av fler tunna cardigans med rund hals på Zara än vad de flesta människor anser att man behöver. Jag sydde (och sydde om) också ett antal knälånga snäva kjolar och började använda blusar.
Rizzo som stilikon är dock lite svårare än klassiska Madonna eftersom hon faktiskt klär sig rätt tantigt; allt handlar om attityd, något jag inte har i riktigt lika hög grad. Därför (bland annat) kommer jag nog inte skaffa mig en likadan kort, lockig tantfrisyr.
En gemensam nämnare för dessa stilikoner är dels i viss mån 1950-talet, som ju Madonna var väldigt influerad av vid tiden för True Blue och läppstiftet och jag använder mycket riktigt oftast rött läppstift.
/Eva
Häxskor?
Ville bara tipsa om att de här fina skorna bara kostar 99 kronor på Skopunkten nu.
De finns i svart också (det här är mörkt lila)och skimrar liksom lite. Det känns som något en häxa i Harry Potter skulle kunna ha, samtidigt som det egentligen är en rätt klassisk modell; vanlig på 1920-1930-talen.
Jag har dem, och som man kan föreställa sig är de inte jättebekväma, men mycket av det beror på att sulan är tunn och odämpad och det kan delvis åtgärdas med en tunn innersula.
Ett bra tillfälle i alla fall att få ett par skor i höstens modefärg lila utan att ruinera sig.
/Eva
De finns i svart också (det här är mörkt lila)och skimrar liksom lite. Det känns som något en häxa i Harry Potter skulle kunna ha, samtidigt som det egentligen är en rätt klassisk modell; vanlig på 1920-1930-talen.
Jag har dem, och som man kan föreställa sig är de inte jättebekväma, men mycket av det beror på att sulan är tunn och odämpad och det kan delvis åtgärdas med en tunn innersula.
Ett bra tillfälle i alla fall att få ett par skor i höstens modefärg lila utan att ruinera sig.
/Eva
Sko är rätt ok
Konstiga namn på nygamla företeelser i modevärlden dyker upp med jämna mellanrum.
Något som en del av oss har svårt att smälta som något annat än gamla hederliga trikåer hette i ett decennium tajts efter en engelsk förlaga med fötter. Nu heter det leggings. Det är i alla fall något bättre!
Det senaste påfundet är skoletter. Jag förstår den förvirrade tanken. Ett skodon som är ett lägre och nättare alternativ till stövel kallades åtminstone förr stövlett. En nättare variant av sandalen är sandaletten. Men vad är då en skolett? Jo, det anses vara ett mellanting mellan stövlett och sko. En lite högre sko. Alltså mera sko och mindre stövlett. Och det kan om man förstår vad det egentligen är man säger inte bli ett ord som slutar på -lett. Det korrekta borde vara stövlettlett. Det låter väldigt dumt.
Jag tycker sko är rätt ok.
Annaa/
Osexigt värre!
Har tidigare berört problemet herrkläder. Att designen antingen lätt blir trist och konventionell eller överdriven. Nu har jag tittat lite på Carin Westers herrdesign och skakar på huvudet. Nej. Jag vill inte se herrar i klänningsliknande sticketröjor med eller utan mönster. Jag vill inte se herrar i korviga knästrumpor med en glipa upp till byxbenet.
Framlidne maken var det mest stillösa i herrväg som gick på denna jord när jag träffade honom. Han hade vid första tillfället både knästrumpor och glipa upp till 3/4-kalsongbenet. Men det var ju ändå under! Bara att titta bort medan de åkte av eller slänga över en filt. Men skära armvärmare, nä, det skulle jag inte pallat.
För fan, jag gillar ju Carin Wester!
Annaa/
Framlidne maken var det mest stillösa i herrväg som gick på denna jord när jag träffade honom. Han hade vid första tillfället både knästrumpor och glipa upp till 3/4-kalsongbenet. Men det var ju ändå under! Bara att titta bort medan de åkte av eller slänga över en filt. Men skära armvärmare, nä, det skulle jag inte pallat.
För fan, jag gillar ju Carin Wester!
Annaa/
Jag dissar egentligen inte Gudrun Sjödén
Det kan verka så, men det är på mig som det inte är snyggt. Eller om man bara har deras bastrikå. En av kvinnorna jag var med i Berlin hade en av Gudrun Sjödéns korta jaquardstickade jackor i rött och det var fantastiskt snyggt på henne, men då hade hon inte matchande stickad kjol utan svarta jeans till; och ett folkdräktsspänne som höll ihop den, vilket gav en väldigt snygg personlig touch. Hon är också rätt mycket nättare än jag.
Det var överhuvudtaget väldigt välklätt på konferensen.
/Eva
Det var överhuvudtaget väldigt välklätt på konferensen.
/Eva
Bulgariskt mode
Var inne på Capasca igår efter bolagsmöte. Det är ju så den heter ja, den där butiken i hörnet Vasagatan/Gamla Bro. Försökte förgäves uttyda namnet på etiketterna i kläderna därifrån häromdagen. Det är något slags rea medan man bygger om och utökar med större kafédel. Jag gillar som sagt hela konceptet, synd att inte fler hittat dit. Men jag har inte förrän nu fattat att märket är bulgariskt. Ser för mig hur en sån där maffiagubbe i kritstrecksrandigt och med guldtänderna glimmande ikapp med länkarna runt den feta halsen och de håriga handlederna tvärnitar sin Bentley utanför butiken varje kväll och kommer in och tömmer kassan. Man är väl lite färgad av två somrar i Sunny Beach. Bulgariska kläder, då tänker jag mest på snäva svarta kjolar, vita blusar och så en jävla massa stringrumpor på stränderna. Man kunde skilja öst och väst på rumporna. Men det är möjligt att de där läskiga rumporna mest satt på ryska turister.
Men som sagt Capasca gör en del snyggt. Välsydda kavajer och ytterplagg inte minst. Även om jag mest köpt pyjamasdelar. Fick en känsla av att det skett en nysatsning på större storlekar, mycket fanns nu i 44. Det är säkert ingen dum idé eftersom sortimentet är rätt så damigt. Köpte ett linne på rea. Large såg stort ut, expediten hade ett på sig i Medium, jag bestämde mig för att det borde passa på mig också. Det tyckte inte hon. Hävdade att jag borde ha Large. Jag hade min ghettojacka på mig så hon såg inte hela sanningen. "Men, sa jag, jag tycker linnet är för stort på dig, jag vill ha det mycket tajtare." Bara så att hon inte skulle tro att jag inbillade mig något. Att vi skulle vara jämnstora eller så. Jag orkade inte prova. Men hon lovade att jag skulle få byta.
Har inte vågat prova ännu. Tänk om hon har rätt! Det är mossgrönt, långt, ribbat med små guldstänk. 95 kronor. Jag gillar att ha långa linnen som sticker fram nedanför andra. Då är det bättre med ett för litet än för stort. Jag kommer inte att byta hur det än ser ut.
Annaa/
Men som sagt Capasca gör en del snyggt. Välsydda kavajer och ytterplagg inte minst. Även om jag mest köpt pyjamasdelar. Fick en känsla av att det skett en nysatsning på större storlekar, mycket fanns nu i 44. Det är säkert ingen dum idé eftersom sortimentet är rätt så damigt. Köpte ett linne på rea. Large såg stort ut, expediten hade ett på sig i Medium, jag bestämde mig för att det borde passa på mig också. Det tyckte inte hon. Hävdade att jag borde ha Large. Jag hade min ghettojacka på mig så hon såg inte hela sanningen. "Men, sa jag, jag tycker linnet är för stort på dig, jag vill ha det mycket tajtare." Bara så att hon inte skulle tro att jag inbillade mig något. Att vi skulle vara jämnstora eller så. Jag orkade inte prova. Men hon lovade att jag skulle få byta.
Har inte vågat prova ännu. Tänk om hon har rätt! Det är mossgrönt, långt, ribbat med små guldstänk. 95 kronor. Jag gillar att ha långa linnen som sticker fram nedanför andra. Då är det bättre med ett för litet än för stort. Jag kommer inte att byta hur det än ser ut.
Annaa/
Skydda mig från det jag vill ha
Telefonissan efterlyste mer besserwisser-inlägg från mig och Annaa; lite som "What not to wear". Och det kommer säkert att komma; det finns ju hemskt mycket i klädväg som är antingen bara rent fult, eller missklädsamt beroende på personens utseende.
Men jag känner att om jag ska börja med det kan det ju vara lämpligt att först granska sig själv; att studera bjälken i sitt eget öga innan man kritiserar grandet i grannens, så att säga. Och här finns det en del att studera: Plagg, eller mönster och färger, som jag vet inte klär mig, men ändå ibland har svårt att stå emot. Här är listan på vad jag ska undvika:
1. Tvärrandigt. Jag älskar tvärrandigt nästan lika mycket som jag gillar rutigt. Sött i pastell, preppy i marin och vitt eller punkigt i rött och svart. Och jag ska låta bli det! Jag är en stor kvinna med framträdande byst - tvärrandigt breddar, 'nuff said.
2. Tantiga plagg. Det kommer kanske inte direkt som en överraskning att jag har en svaghet för det tantiga som ibland besegrar mitt omdöme. Knytblusen kan vara ett exempel, men det finns fler. Generellt kan ju sägas att man kan komma undan med rätt tantiga kläder när man är tjugo; ens ungdom skyddar en, men när man börjar närma sig, eller passerat fyrtio blir det som innan var sött gammaldags just tantigt.
3. Allting från Rabalder och nästan allt från Gudrun Sjödén. Allting från Rabalder är per definition tantigt: för stel trikå i modeller som inte riktigt passar någon kropp. Jag hade en mycket älskad trikåkjol i rutigt från Rabalder, men ärligt talat: hur snyggt är en rak trikåkjol på en halvtjock kvinna med mycket kurvor? På en rakare kropp kan det funka, men kanske framför allt inte med min magvalk. Och sen hade jag ju tröjan.
Tröjan var allt det jag inte ska ha: den var tvärrandig; ungefär tio centimeter breda, i rosa och orange, den var gjord i för stel och tjock trikå och helt rak i modellen. Jag såg ut vara jämnbred. Mycket bred.
Gudrun Sjödén kan se frestande ut i på de smalare modellerna i katalogen, men får ungefär samma effekt på mig som Rabalder, utom att tygerna är snyggare och trevligare.
Jag jobbar på att övervinna dessa svagheter; jag har ännu inte kommit så långt att jag ser hur illa det skulle se ut, men genom att helt undvika de tre fällorna ovan minskar risken att jag köper plagg jag inte kommer att använda. Orange var länge en annan av mina svagheter, men den har jag lyckats övervinna. Jag klär nämligen inte alls i orange, min hudton är rosa och jag har även i övrigt kalla färger och orange får mig att se liksom grågul ut i ansiktet.
Nu är jag lite nyfiken på vad ni som läser det här har för "klädsvagheter". Ni kan ju skriva i kommentarerna eller i egna bloggar om ni har några, men kom ihåg att kommentera här också, så att vi får läsa det! Kom ihåg, för att förändra något behöver man insikt om problemen :)
Eller så kanske ni har perfekt stilkänsla.
/Eva
PS. Titeln på inlägget kommer från en av det utmärkta engelska bandet Placebos låtar (ja, ja en svensk medlem). Jag antar att den handlar om mer negativa saker än kläder; som droger eller destruktiva förhållanden och så, men även när det gäller kläder finns det ju saker som vi, eller i alla fall jag, har svårt att motstå, även om det inte är "bra" för oss.
Men jag känner att om jag ska börja med det kan det ju vara lämpligt att först granska sig själv; att studera bjälken i sitt eget öga innan man kritiserar grandet i grannens, så att säga. Och här finns det en del att studera: Plagg, eller mönster och färger, som jag vet inte klär mig, men ändå ibland har svårt att stå emot. Här är listan på vad jag ska undvika:
1. Tvärrandigt. Jag älskar tvärrandigt nästan lika mycket som jag gillar rutigt. Sött i pastell, preppy i marin och vitt eller punkigt i rött och svart. Och jag ska låta bli det! Jag är en stor kvinna med framträdande byst - tvärrandigt breddar, 'nuff said.
2. Tantiga plagg. Det kommer kanske inte direkt som en överraskning att jag har en svaghet för det tantiga som ibland besegrar mitt omdöme. Knytblusen kan vara ett exempel, men det finns fler. Generellt kan ju sägas att man kan komma undan med rätt tantiga kläder när man är tjugo; ens ungdom skyddar en, men när man börjar närma sig, eller passerat fyrtio blir det som innan var sött gammaldags just tantigt.
3. Allting från Rabalder och nästan allt från Gudrun Sjödén. Allting från Rabalder är per definition tantigt: för stel trikå i modeller som inte riktigt passar någon kropp. Jag hade en mycket älskad trikåkjol i rutigt från Rabalder, men ärligt talat: hur snyggt är en rak trikåkjol på en halvtjock kvinna med mycket kurvor? På en rakare kropp kan det funka, men kanske framför allt inte med min magvalk. Och sen hade jag ju tröjan.
Tröjan var allt det jag inte ska ha: den var tvärrandig; ungefär tio centimeter breda, i rosa och orange, den var gjord i för stel och tjock trikå och helt rak i modellen. Jag såg ut vara jämnbred. Mycket bred.
Gudrun Sjödén kan se frestande ut i på de smalare modellerna i katalogen, men får ungefär samma effekt på mig som Rabalder, utom att tygerna är snyggare och trevligare.
Jag jobbar på att övervinna dessa svagheter; jag har ännu inte kommit så långt att jag ser hur illa det skulle se ut, men genom att helt undvika de tre fällorna ovan minskar risken att jag köper plagg jag inte kommer att använda. Orange var länge en annan av mina svagheter, men den har jag lyckats övervinna. Jag klär nämligen inte alls i orange, min hudton är rosa och jag har även i övrigt kalla färger och orange får mig att se liksom grågul ut i ansiktet.
Nu är jag lite nyfiken på vad ni som läser det här har för "klädsvagheter". Ni kan ju skriva i kommentarerna eller i egna bloggar om ni har några, men kom ihåg att kommentera här också, så att vi får läsa det! Kom ihåg, för att förändra något behöver man insikt om problemen :)
Eller så kanske ni har perfekt stilkänsla.
/Eva
PS. Titeln på inlägget kommer från en av det utmärkta engelska bandet Placebos låtar (ja, ja en svensk medlem). Jag antar att den handlar om mer negativa saker än kläder; som droger eller destruktiva förhållanden och så, men även när det gäller kläder finns det ju saker som vi, eller i alla fall jag, har svårt att motstå, även om det inte är "bra" för oss.
Ellos höst/vinter-rea
Jag antar att det undgått få att Ellos har dragit igång sin vinterrea. Jag tog mig tiden att titta lite närmare på vad som fanns i rean för att ge några köptips. Rea riskerar ju att bara innehålla sån't som inte är modernt längre, så därför har jag kollat efter saker som bör hålla i vår också.
* Med all säkerhet kommer både starka färger och 80-tal fortfarande att vara aktuellt i vår också, den trenden är inte helt uttömd ännu. Den här toppen har pingvinärm, som är lite roligt 80-talsretro. Fuchsia och blått funkar fortfarande, men guld och svart känns lite uttjatat nu och dessutom alldeles för vintrigt för våren.
* Om man inte är supertrött på den Chloé-influerade A-linjen tycker jag att den här är snygg. Här sitter dessutom sömmen ovanför bysten redan från början, så att man slipper bli besviken när den hamnar mitt på bysten som den alltid gör när det står "söm under bysten".
* Tja, ni vet ju hur jag känner för rutigt. Fast köper man vinterjacka nu?
* 30-talsbyxan fortsätter att synas på visningarna och i modereportagen. Dock har jag inte sett så många på folk i verkliga livet. Kan vara hur snyggt som helst; tänk Katherine Hepburn, eller för den delen Annie Hall. Själv vet jag att jag aldrig skulle ta på mig dem; jag använder ju knappt byxor, men snygga är de. De är rätt mycket polyester och det gillar jag inte riktigt, men då håller de i alla fall formen bra.
* Djurmönstrat har kanske haft sin kulmen, men till våren kommer mycket afrika/etno-inspirerat och då kan det vara snyggt med ett par leopardmönstrade strumpbyxor till.
* Den asiatiskt mönstrade klänningen med kimonoärm tycker jag var jättesnygg, men om det är inne vet jag inte alls.
* Långkofta som klänning har synts i höstvisningarna och kommer knappast att försvinna till våren. Den här är fin även om jag skrattar rått åt påståendet "100% akryl med mjuk kashmirkänsla". Vill man se ut som t ex hos Stella McCartney kan man ju själv sy i gigantiska axelvaddar. Eller inte. Absolut inget för de mulligare av oss dock.
* Det finns också en hög snygga, slimmade kavajer med lite annorlunda skärning på rea, men jag misstänker tyvärr att de inte sitter så snyggt på oss vanliga dödliga. Mycket polyester där också.
Sen kan man förstås alltid köpa basplagg, som linnen och enfärgade toppar, men det är ju inte mycket att tipsa om i en modeblogg.
Egentligen borde man också skriva ett inlägg där man listar saker man absolut inte bör köpa. Men jag är hemma med en sjuk treåring nu så jag har inte riktigt tid. Dessutom skulle det nog bli världens längsta inlägg.
/Eva
PS! Man måste visst ha en reakod för att se reapriserna, eller papperskatalogen som kom med posten i dag. Men om man går till startsidan för ellos hittar man nog koden.
Har någon sett en kornblå basker?
När jag ändå är inne på kornblått (se förra inlägget) så undrar jag: Har någon av er sett en kornblå basker någonstans? Jag hade alldeles för mig att jag provade en i en affär för någon månad sedan, men nu kan jag inte hitta den vare sig på H&M, LIndex eller KappAhl, och det är ju ändå de affärer jag oftast är i. Jag tycker det skulle vara snyggt att matcha vantarna med en basker i samma färg.
/Eva
/Eva
Berlin - önskeskor, H&M-vantar och en stilig karl
Jag var ju i Berlin för att jobba, så någon shopping blev det inte direkt tal om. Jag besökte faktiskt KaDeWe (Kaufhaus des Westens), som Annaa skrev om men det är ju Europas största varuhus och rätt exklusivt, så det blev inget köpt. Jag tittade på de här strumporna från Cronert, men tyvärr fanns de inte i min storlek i den färg jag gillade.
Något tyg blev det inte heller, tygerna var ungefär dubbelt så dyra som motsvarande i Sverige.
Dock såg jag en hel del snyggt, det är ju kul att få se de där designerkläderna i verkligheten också. De här skorna, av det för mig helt okända märket Harlot (ett namn jag iofs känner mig lite tveksam till) tyckte jag till exempel var riktigt snygga; jag gillar både tofsarna och sömmen mitt på tån.
Men jag köper inte pumps för över 1500 spänn.
Det enda jag inköpte, som inte var tunnelbanebiljetter eller öl, var dessa vantar i akryl från H&M. Jag glömde nämligen mina precis likadana i taxin på väg till ambassaden. Och eftersom det var kallt i Berlin och jag verkligen gillar både långa vantar och kornblått var jag tvungen att skaffa ett par nya.
Den stiliga karlen? Honom träffade jag på ambassaden. Jag kan meddela att Sveriges nuvarande kulturråd i Berlin, författaren Aris Fioretos, inte bara ser bra ut utan också klär sig snyggt. Han hade kostym förstås, men den var lite annorlunda än den vanliga tjänstemannakostymen; med smala, lite 60-talsaktiga byxor och invävt randmönster i det mörkblå tyget.
/Eva
Tråkig layout
Ja, jag erkänner att vår blogg ser lite trist ut. Vi saknar t ex en bild på oss båda på startsidan. Det beror på att vi drog igång så snabbt, utan att planera alls.
Vi kommer knappast att göra någon egen utstuderad layout men bild ska vi fixa. Eftersom vi inte bor i samma stad får det vänta tills nästa gång vi ses.
Så nu vet ni det.
Annaa/
Vi kommer knappast att göra någon egen utstuderad layout men bild ska vi fixa. Eftersom vi inte bor i samma stad får det vänta tills nästa gång vi ses.
Så nu vet ni det.
Annaa/
Snyggare än mjölsäckar
jag gillar kläder i linne, egentligen. Men den uppmärksamme läsaren har möjligtvis lagt märke till att jag hyser stor tveksamhet till de plagg som en del kvinnor över viss ålder och storlek envisas med att bära. Typ hopsydda och möjligtvis infärgade linnesäckar. En gång till; jag böjer mig för åsikten att en del människor tycker att det är vackert och dessutom bekvämt. Men också en gång till; fyrkantiga linnesäckar döljer inte en stor kropp, om nu någon trodde det, de framhäver den.
Men visst kan linneplagg sys snyggt. Jag har just nu på mig en gammal favorit från Imitz, ett märke som jag gillade för några år sedan, men som nu blivit allt tantigare. Det är en grafitgrå skjorta i rami, en nässelväxt som är smidigare än linet men skrynklar sig lättare.
I min garderob hänger en dräkt från en tidig K.U.S-kollektion. Jackan går an, men kjolen är förfärlig. Hög midja med resår, hellång rak kjol. Man skulle kunna sy några kuddöverdrag av den. Minst två i alla fall. Katterna skulle gilla att vässa klorna i dem.
Men jag tycker K.U.S har bättrat sig.Linjerna är slankare, skärningarna roligare, förhoppningsvis passformen bättre också, för det har varit en del missar under åren. Fortfarande tycker jag deras mellangrova kvalitet är för tjock att sy blusar i, jag äger en grå och den känns för styv, särskilt som den är rätt kort, den tunna är mycket bättre även om den skrynklar sig mer, men det är ju en del av charmen med linne. Mitt bästa K.U.S-plagg är en skjorta i typ Kina-modell med många smala knytband av det tunna tyget, den har varit svart men är nu mycket grånad.
Av de här båda plaggen skulle jag kunna tänka mig att ha den lite insvängda klänningen, snygg i halsen och en vacker ärm. Äh, nej det skulle jag inte, jag skulle känna mig konstig i den, men jag tycker den är vacker som linneklänning betraktat. Ett tips till någon som vill ha linne men inte i fyrkant.
Tunikan tycker jag kanske det är synd man skurit av under bysten, det begränsar passformen för många som inte riktigt har bysten på rätt ställe. Det hade räckt med vecken för att få en snygg linje. Jag kan tänka mig den i svart. På rea.
Annaa/
Men visst kan linneplagg sys snyggt. Jag har just nu på mig en gammal favorit från Imitz, ett märke som jag gillade för några år sedan, men som nu blivit allt tantigare. Det är en grafitgrå skjorta i rami, en nässelväxt som är smidigare än linet men skrynklar sig lättare.
I min garderob hänger en dräkt från en tidig K.U.S-kollektion. Jackan går an, men kjolen är förfärlig. Hög midja med resår, hellång rak kjol. Man skulle kunna sy några kuddöverdrag av den. Minst två i alla fall. Katterna skulle gilla att vässa klorna i dem.
Men jag tycker K.U.S har bättrat sig.Linjerna är slankare, skärningarna roligare, förhoppningsvis passformen bättre också, för det har varit en del missar under åren. Fortfarande tycker jag deras mellangrova kvalitet är för tjock att sy blusar i, jag äger en grå och den känns för styv, särskilt som den är rätt kort, den tunna är mycket bättre även om den skrynklar sig mer, men det är ju en del av charmen med linne. Mitt bästa K.U.S-plagg är en skjorta i typ Kina-modell med många smala knytband av det tunna tyget, den har varit svart men är nu mycket grånad.
Av de här båda plaggen skulle jag kunna tänka mig att ha den lite insvängda klänningen, snygg i halsen och en vacker ärm. Äh, nej det skulle jag inte, jag skulle känna mig konstig i den, men jag tycker den är vacker som linneklänning betraktat. Ett tips till någon som vill ha linne men inte i fyrkant.
Tunikan tycker jag kanske det är synd man skurit av under bysten, det begränsar passformen för många som inte riktigt har bysten på rätt ställe. Det hade räckt med vecken för att få en snygg linje. Jag kan tänka mig den i svart. På rea.
Annaa/
Svett&kramp
Så här ser vi ut, färgmatchade från Rabalder med våra flickor, väninnan och jag.
Not.
Jag får riktigt obehagliga svettningar och kramper. Varje gång jag går förbi en Rabalderbutik och ser staplarna av fadda färger. Tänker på den där tjocka läskiga trikån. Men en gång köpte jag faktiskt ett par gummistövlar i butiken på Mölndalsvägen. Vi behövde regnskydd på väg hem från en fiollektion. Det var enbart därför vi gick in.
Annaa/
Not.
Jag får riktigt obehagliga svettningar och kramper. Varje gång jag går förbi en Rabalderbutik och ser staplarna av fadda färger. Tänker på den där tjocka läskiga trikån. Men en gång köpte jag faktiskt ett par gummistövlar i butiken på Mölndalsvägen. Vi behövde regnskydd på väg hem från en fiollektion. Det var enbart därför vi gick in.
Annaa/
Marimekko på H&M? Nja.
Får väl även jag kommentera nyheten om att H&M gör en Marimekko-kollektion. Måste säga att jag inte direkt jublar - menär nyfiken. Jag älskade en gång i tiden nästan allt vad Marimekko hette. Skrev t o m brev på speciellt brevpapper därifrån. Och gick naturligtvis omkring i såna här nattlinnen. Min kompis Janne och jag hade likadana. Hans korridorkompisar tyckte det var så sött när jag sov över där. Vi var alltså över 20.
Jag hade en älskad mörkröd klänning också med grönt och grått blommönster, sydd efter ett av Feminas fantastiska skjortmönster. Den måste ha hängt med i minst tio år, ångrar att jag slängde den.
För några år sedan ville Äldsta dottern att vi skulle inreda köket med det klassiska storblommiga mönstret, gardiner och duk i samma. Gärna även en lampa. Jag mätte och kalkylerade och sköt när jagsåg vilka summor det skulle handla om projektet på framtiden. Efter en rätt kort tid insåg jag att jag inte alls ville ha de där blommorna omkring mig. Jag var stentrött på dem! De stirrade på mig i varenda inredningsaffär, de hade stirrat på mig hemma hos folk med designsjälvaktning sedan 60-talet. Jag insåg samtidigt att jag inte ville se en enda sån där städrocksklänning till, de där enfärgade med små fickor i olika färger som fanns från småbarnstorlek till XL och därför bars av allt från småbarn till deras mormödrar. Jag var helt enkelt färdig med det gamla Marimekko.
Det nya Marimekko och deras kläder är något helt annat. Ny finsk design av skiftande slag, allt inte jätteroligt. Av deras designers föredrar jag nog Jaana Parkkila för en del udda skärningar och vackra former.
Men som sagt, självklart är jag nyfiken över vad H&M hittat på. Och undrar lite över tygerna. Marimekkos bomullstyger var av god kvalitet men ofta lite styva och hade en ytstruktur som gjorde att de lätt blev dammiga. Min röda klänning såg tyvärr ofta smutsig ut även när den inte var det. Gissar att det är helt andra tyger på gång nu.
Annaa/
Jag hade en älskad mörkröd klänning också med grönt och grått blommönster, sydd efter ett av Feminas fantastiska skjortmönster. Den måste ha hängt med i minst tio år, ångrar att jag slängde den.
För några år sedan ville Äldsta dottern att vi skulle inreda köket med det klassiska storblommiga mönstret, gardiner och duk i samma. Gärna även en lampa. Jag mätte och kalkylerade och sköt när jagsåg vilka summor det skulle handla om projektet på framtiden. Efter en rätt kort tid insåg jag att jag inte alls ville ha de där blommorna omkring mig. Jag var stentrött på dem! De stirrade på mig i varenda inredningsaffär, de hade stirrat på mig hemma hos folk med designsjälvaktning sedan 60-talet. Jag insåg samtidigt att jag inte ville se en enda sån där städrocksklänning till, de där enfärgade med små fickor i olika färger som fanns från småbarnstorlek till XL och därför bars av allt från småbarn till deras mormödrar. Jag var helt enkelt färdig med det gamla Marimekko.
Det nya Marimekko och deras kläder är något helt annat. Ny finsk design av skiftande slag, allt inte jätteroligt. Av deras designers föredrar jag nog Jaana Parkkila för en del udda skärningar och vackra former.
Men som sagt, självklart är jag nyfiken över vad H&M hittat på. Och undrar lite över tygerna. Marimekkos bomullstyger var av god kvalitet men ofta lite styva och hade en ytstruktur som gjorde att de lätt blev dammiga. Min röda klänning såg tyvärr ofta smutsig ut även när den inte var det. Gissar att det är helt andra tyger på gång nu.
Annaa/
Obildat och barnsligt
Nu har jag läst bloggar en stund.
Och jag är så in i helvete trött på alla unga tjejer som verkar tro att deras språk blir coolare, finare, mer korrekt eller vad fan det nu kan vara för att de gör en massa särskrivningar av sammansatta ord. Det ser ju bara obildat och barnsligt ut, fattar ni inte det! En modeblogg blir inte bättre för att man kallar den mode blogg. Basta! Märker ni inte själva att betoningen blir fel om man särskriver eller att särskrivningen i värsta fall kan leda till missförstånd? Det skojas ju massor om det i andra bloggar.
Annaa/
Om stil...ar
Funderar på om vi har ett bra namn på de här bloggen. Kanske skulle byta. Eller så är namnet bra. För att det handlar om stil. Inte om vilken stil som så att säga är den rätta. Eller om min stil. Mer om Evis i så fall. Jag har för tillfället ingen särskild stil eftersom jag helt enkelt inte passar i kläder. (Naturligtvis inte utan heller.) Men jag är bra på stil. Jag tror jag bankats i det från barndomen. Att tycke och smak kan skifta men stil är en annan sak. Att det finns olika stilar. Och att alla kan genomföras med stil.
Ett roligt reportage i Tara eller möjligtvis Amelia i somras beskrev olika stilar. Men i stället för att bara visa kläder rakt upp och ned med ett underförstått "det här är snyggt" visades dels typiska kläder för respektive stil, dels kända typiska företrädare och så angavs plus och minussidor. Våga säga att svart företrätt av t ex ikonen Susanne Ljung kan tendera att bli tråkigt. Eller att vissa stilar som anses udda och personliga i själva verket är rätt vanliga.
Stil kan handla om så lite. Att ha kläder i rätt storlek till exempel. Blondinbella koketterade i sin blogg i helgen i en för liten klänning. Den skar in i armhålan, oket stramade och fick bysten att sticka ut under rynkorna på ett sätt som nog varken designer eller bärare tänkt sig. Designern hade nog egentligen i vanlig ordning inte tänkt sig bröst alls. För små kläder gör inte att man ser smalare ut. Det får man lära sig på alla design- och tillskärarutbildningar. Och det räcker att titta på visningar och i modereportage. Kläderna sitter sällan åt som de gör på tjejerna ute i vimlet. Delvis handlar det förstås om att modellerna är smalare. Men det verkar handla om jakten på de minsta storlekarna också. MInst vinner. Finns det XXS så ska man fan klämma in sig i den även om egentligen en medium eller i alla fall small sitter bättre. Det är riktigt jävla stillöst.
En förklaring till att modellerna är relativt smala och har kläderna löst sittande även när de visar t ex Gudrun Sjödén-mode är förstås att färre skulle köpa kläderna på postorder om bilderna visade hur de verkligen ser ut på en XL. Särskilt alla de där klänningarna som även Sjödén envisas med att skära av tvärs över bysten. Det som faller snyggt på en 36:a blir ett fyrmanstält redan på en normalyppig 42:a. Det är också på sätt och vis stillöst, även om stilen är nog så genomtänkt.
I min eventuella stil ingår inte högklackat. Det innebär inte att jag anser det stillöst. Utom i vissa fall. Jag tycker det är förfärligt stillöst med en för kort ljus klänning (alltså som slutar strax nedanför troskanten) till högklackade mörka lite klumpiga skor. Särskilt till bara ben och karaktäristiskt knäande gång. Särskilt till vardags. Det var för mycket sånt i somras.
Annaa/
Ett roligt reportage i Tara eller möjligtvis Amelia i somras beskrev olika stilar. Men i stället för att bara visa kläder rakt upp och ned med ett underförstått "det här är snyggt" visades dels typiska kläder för respektive stil, dels kända typiska företrädare och så angavs plus och minussidor. Våga säga att svart företrätt av t ex ikonen Susanne Ljung kan tendera att bli tråkigt. Eller att vissa stilar som anses udda och personliga i själva verket är rätt vanliga.
Stil kan handla om så lite. Att ha kläder i rätt storlek till exempel. Blondinbella koketterade i sin blogg i helgen i en för liten klänning. Den skar in i armhålan, oket stramade och fick bysten att sticka ut under rynkorna på ett sätt som nog varken designer eller bärare tänkt sig. Designern hade nog egentligen i vanlig ordning inte tänkt sig bröst alls. För små kläder gör inte att man ser smalare ut. Det får man lära sig på alla design- och tillskärarutbildningar. Och det räcker att titta på visningar och i modereportage. Kläderna sitter sällan åt som de gör på tjejerna ute i vimlet. Delvis handlar det förstås om att modellerna är smalare. Men det verkar handla om jakten på de minsta storlekarna också. MInst vinner. Finns det XXS så ska man fan klämma in sig i den även om egentligen en medium eller i alla fall small sitter bättre. Det är riktigt jävla stillöst.
En förklaring till att modellerna är relativt smala och har kläderna löst sittande även när de visar t ex Gudrun Sjödén-mode är förstås att färre skulle köpa kläderna på postorder om bilderna visade hur de verkligen ser ut på en XL. Särskilt alla de där klänningarna som även Sjödén envisas med att skära av tvärs över bysten. Det som faller snyggt på en 36:a blir ett fyrmanstält redan på en normalyppig 42:a. Det är också på sätt och vis stillöst, även om stilen är nog så genomtänkt.
I min eventuella stil ingår inte högklackat. Det innebär inte att jag anser det stillöst. Utom i vissa fall. Jag tycker det är förfärligt stillöst med en för kort ljus klänning (alltså som slutar strax nedanför troskanten) till högklackade mörka lite klumpiga skor. Särskilt till bara ben och karaktäristiskt knäande gång. Särskilt till vardags. Det var för mycket sånt i somras.
Annaa/
Ashley-nostalgi
Många i min ålder minns nog Laura Ashley med stor nostalgi. Särskilt förstås om man vistades i London under 70-talet. Laura Ashley som det var förr. I butiken i Chelsea kunde man köpa de underbara billiga blommiga bomullstygerna i massor av olika mönster. Jag minns idag inte var den riktiga klädbutiken låg, men jag minns reabutiken snett över gatan, i källarplan tror jag, där man kunde köpa andrasortering och utgående modeller för nästan ingenting. Min kompis Birgitta hade mammaklänningar i olika modeller därifrån. Den för vinterbruk var i tunn manchester med ok och volanger. Mitt sista plagg från den eran var en småblommig singoallakjol i rosa. Jag sydde en blus till i det tunna täta bomullstyget med större rosenmönster. De plaggen använde jag faktiskt ända in på 90-talet. Kan det vara möjligt? Jag vet att båda till slut var bedagade av tvätt och inte dög att sy småflicksplagg av.
Vår barnvagn fodrade vi med ett klassiskt tyg med rosa blommor på turkos botten. Sydde täcke i matchande mera stormönstrat. Då hade Laura själv varit död i 4 år och företagsprofilen börjat förändras. De karaktäristiska romantiska klänningarna och kjolarna var borta, de billiga bomullstygerna också, satsningen skedde mest på inredningen. Sen blev utvecklingen rätt sorglig, tycker jag. Framförallt vad gäller kläder, men även inredningsdetaljerna som blev allt murrigare. Jag köpte några fina linneplagg i slutet av 90-talet i tyg som liknade de gamla mönstren, använder fortfarande en skjorta ibland. Ett tag fanns det ganska fin bomullstrikå men kvaliteten blev allt sämre. Sen blev det nästan bara rätt trist standardtantutbud som inte var värt priset. Förstår mycket väl att butiken i Göteborg fick slå igen.
Kollar på hemsidan och hittar en skjorta och ett tyg som ser ut nästan som förr. Resten känns rätt meningslös. Undrar vad Laura själv skulle tyckt om utvecklingen! Förtvivlat, gissar jag. Precis som jag skulle hon nog ha tyckt att vackra småblommiga tyger aldrig går ur tiden.
Vi hann i alla fall med att tapetsera både vardagsrum och sovrum i Göteborg med breda tapetbårder i rosa respektive rosa och turkos. Rosenknoppsgardiner hade vi också. Målaren som målade väggarna vägrade sätta upp de rosa i vardagsrummet. Han tyckte de var så gräsliga! Jag saknar dem faktiskt fortfarande ibland. Ja, vi satte förstås upp dem själva.
Annaa/
Vår barnvagn fodrade vi med ett klassiskt tyg med rosa blommor på turkos botten. Sydde täcke i matchande mera stormönstrat. Då hade Laura själv varit död i 4 år och företagsprofilen börjat förändras. De karaktäristiska romantiska klänningarna och kjolarna var borta, de billiga bomullstygerna också, satsningen skedde mest på inredningen. Sen blev utvecklingen rätt sorglig, tycker jag. Framförallt vad gäller kläder, men även inredningsdetaljerna som blev allt murrigare. Jag köpte några fina linneplagg i slutet av 90-talet i tyg som liknade de gamla mönstren, använder fortfarande en skjorta ibland. Ett tag fanns det ganska fin bomullstrikå men kvaliteten blev allt sämre. Sen blev det nästan bara rätt trist standardtantutbud som inte var värt priset. Förstår mycket väl att butiken i Göteborg fick slå igen.
Kollar på hemsidan och hittar en skjorta och ett tyg som ser ut nästan som förr. Resten känns rätt meningslös. Undrar vad Laura själv skulle tyckt om utvecklingen! Förtvivlat, gissar jag. Precis som jag skulle hon nog ha tyckt att vackra småblommiga tyger aldrig går ur tiden.
Vi hann i alla fall med att tapetsera både vardagsrum och sovrum i Göteborg med breda tapetbårder i rosa respektive rosa och turkos. Rosenknoppsgardiner hade vi också. Målaren som målade väggarna vägrade sätta upp de rosa i vardagsrummet. Han tyckte de var så gräsliga! Jag saknar dem faktiskt fortfarande ibland. Ja, vi satte förstås upp dem själva.
Annaa/
Hälsa Berlin!
Önskar naturligtvis Evis lycka till och trevlig resa till Berlin.
En tur till KDW kanske? Där har jag en gång shoppat ett fantastiskt gult tyg och en flaska irländsk whiskey.
Annaa/
En tur till KDW kanske? Där har jag en gång shoppat ett fantastiskt gult tyg och en flaska irländsk whiskey.
Annaa/
Aldrig utan min halsduk
En stor glädje för halvgammal halvfet som idag känner sig rätt så hel vad beträffar både det förra och det senare är att en grå måndagsmorgon då natten blivit kort bara ha fem meter till jobbet. Man slipper gå ut just i det gråa. Man slipper tänka på kläder annat än för värme.
En stor nackdel är att den naturliga motionen uteblir. Det är en av orsakerna till det halvfeta tillståndet.
Arbetsklädseln utstrålar möjligtvis en viss dekadens. Ett par randiga snickarbyxor av spanska märket La Brigada International, de är nog egentligen favoriterna på min klädlista. Några lager bomullstrikå upptill med den ljusgrå långa från Ellos ytterst, röd sidensjal om halsen. Inte utan min halsduk. Utom möjligtvis någon månad om sommaren. Men inte den här sommaren. I år kommer jag att ha burit någon typ av halsduk 365 dagar. Halsduk är ett bra plagg, man kan om inte annat sitta och plocka på den när man inte har något annat för sig. Jag har ägt många, men faktiskt slitit ut de allra flesta av dem. Till exempel min fasters gamla sidenfyrkanter. Halsduk kan också vara fyrkantig sjal. På 70-talet köpte jag sjalar i gamla Sovjet och i Polen av utsökt kvalitet, särskilt den ryska. Jag har vårdat dem ömt under oanvända perioder. Så därför har de kunnat gå omkring som nya på Stockholms gator de senaste åren, burna av mina döttrar.
Så det är väl ett gott råd som något att ge; släng aldrig bort en sjal om den inte är utsliten eller helt hopplös i kvaliten, dvs för styv för att både falla snyggt och kännas behaglig. Min mamma har redan givit tillbaka några som hon fått av mig i present men känner att hon inte kommer att ha på sig mer. Man vet aldrig vem som kommer att gå omkring i dem. Kanske rent av jag.
Annaa/
En stor nackdel är att den naturliga motionen uteblir. Det är en av orsakerna till det halvfeta tillståndet.
Arbetsklädseln utstrålar möjligtvis en viss dekadens. Ett par randiga snickarbyxor av spanska märket La Brigada International, de är nog egentligen favoriterna på min klädlista. Några lager bomullstrikå upptill med den ljusgrå långa från Ellos ytterst, röd sidensjal om halsen. Inte utan min halsduk. Utom möjligtvis någon månad om sommaren. Men inte den här sommaren. I år kommer jag att ha burit någon typ av halsduk 365 dagar. Halsduk är ett bra plagg, man kan om inte annat sitta och plocka på den när man inte har något annat för sig. Jag har ägt många, men faktiskt slitit ut de allra flesta av dem. Till exempel min fasters gamla sidenfyrkanter. Halsduk kan också vara fyrkantig sjal. På 70-talet köpte jag sjalar i gamla Sovjet och i Polen av utsökt kvalitet, särskilt den ryska. Jag har vårdat dem ömt under oanvända perioder. Så därför har de kunnat gå omkring som nya på Stockholms gator de senaste åren, burna av mina döttrar.
Så det är väl ett gott råd som något att ge; släng aldrig bort en sjal om den inte är utsliten eller helt hopplös i kvaliten, dvs för styv för att både falla snyggt och kännas behaglig. Min mamma har redan givit tillbaka några som hon fått av mig i present men känner att hon inte kommer att ha på sig mer. Man vet aldrig vem som kommer att gå omkring i dem. Kanske rent av jag.
Annaa/
Ha aldrig på dig några andra initialer än dina egna!
I den på många sätt underhållande och rätt kloka boken Sextips för tjejer av Cynthia Heimel skriver hon angående märkeskläder:
"Märkestjejenär en otrygg flicka i klorna på en massiv identitetskris. På hennes sjalar, skor , handväskor, till och med solglasögon, finns initialer som inte är hennes egna, en belägenhet som bringar också den starkaste i dallring. En Märkestjej bryr sig inte om hur hon ser ut så länge hon ser dyrbar ut. Hon kan klä sig i rött och orange utan att märka det. Medvetet försöker Märkestjejen framhäva att hon har pengar och stil och mycket av bådadera, men hennes omedvetna sjunger en helt annan visa. (...)ha aldrig på dig andra initialer än dina egna. (Nej inte ens ett diskret "G" på skospännet. Nej inte ens ett nästan omärkligt 'Dior* invävt i tyget på ditt nattlinne.)"
Jag drar detta citat med anledning av den lilla debatten om Burberry-rutan nedan (hurra! vår första diskussion). Kajsa (som inte bara har en Burberry-kappa utan även en helt underbar mintgrön vintageklänning, jag har rminsann varit inne på hennes blogg) säger där att Burberry är ett av hennes favoritmodehus. Själv har jag svårt att se Burberry som ett modehus,även om de är på väg. Det är nämligen fölrst desenaste åren som Burberry försökt etablera sig som ett sådant och genom att anställa unga designers försöka frikoppla sig från sin oerhört långa tradition av tillverkning av tantkappor. Och det har de uppenbarligen lyckats med i så måtto att folk faktiskt gillar det som görs under märket Burberry Prorsum.
Men att gilla den designen är inte detsamma som att gilla Burberrykappor med rutigt foder; eller behöver inte vara det, eftersom de skiljer sig rätt mycket åt.
Jag förstår mycket väl varför folk blir glada när de hittar ett pagg från något känt modehus på second hand: det är alltid kul att göra fynd, de brukar vara av god kvalitet och de har litegrann ett "historiskt" värde. Men det värdet är ju oavsett om någon annan ser att det är Balenciaga eller Yves St. Laurent. Själv är jag jätteglad över mina 40-talsdräkter i handvävd Harris-tweed, men det är ju bara jag som vet vad de är gjorda av.
Men Burberryrutan är det däremot som med synliga intialer: värdet ligger i att folk ser att det är ett visst märke. Det är ju inte att t ex en halsduk från Burberry, eller en väska av Louis Vuitton är av så fantastiskt mycket högre kvaltiet eller så mycket snyggare än andr aväskor som gör att folk betalar sådana priser för dem utan för att de vill att det ska synas att de har råd.
Och det tycker jag är stillöst: vräkighet och skrytsamhet kan aldrig samexistera med verklig stil. Här har jag, med min arbetarbakgrund verkligen tagit till mig överklassens värderingar: att det andas desperation och nyrikedom att skylta med dyra märken . (Inte för att inte den traditionella överklassen i England använder Burberry, men de gör det som praktiska plagg på landet.)
Med denna brandfackla (?) lämnar jag er och drar till Berlin några dagar. Får se hur möjligheterna att blogga där är.
/Eva
PS. Kom ihåg att det är mina egna idéer om hur jag vill klä mig. Jag vill inte bestämma vad andra har på sig och jag dömer inte ut dem för att de har andra idéer och ideal; det kan ju faktiskt vara jag som har fel :)
"Märkestjejenär en otrygg flicka i klorna på en massiv identitetskris. På hennes sjalar, skor , handväskor, till och med solglasögon, finns initialer som inte är hennes egna, en belägenhet som bringar också den starkaste i dallring. En Märkestjej bryr sig inte om hur hon ser ut så länge hon ser dyrbar ut. Hon kan klä sig i rött och orange utan att märka det. Medvetet försöker Märkestjejen framhäva att hon har pengar och stil och mycket av bådadera, men hennes omedvetna sjunger en helt annan visa. (...)ha aldrig på dig andra initialer än dina egna. (Nej inte ens ett diskret "G" på skospännet. Nej inte ens ett nästan omärkligt 'Dior* invävt i tyget på ditt nattlinne.)"
Jag drar detta citat med anledning av den lilla debatten om Burberry-rutan nedan (hurra! vår första diskussion). Kajsa (som inte bara har en Burberry-kappa utan även en helt underbar mintgrön vintageklänning, jag har rminsann varit inne på hennes blogg) säger där att Burberry är ett av hennes favoritmodehus. Själv har jag svårt att se Burberry som ett modehus,även om de är på väg. Det är nämligen fölrst desenaste åren som Burberry försökt etablera sig som ett sådant och genom att anställa unga designers försöka frikoppla sig från sin oerhört långa tradition av tillverkning av tantkappor. Och det har de uppenbarligen lyckats med i så måtto att folk faktiskt gillar det som görs under märket Burberry Prorsum.
Men att gilla den designen är inte detsamma som att gilla Burberrykappor med rutigt foder; eller behöver inte vara det, eftersom de skiljer sig rätt mycket åt.
Jag förstår mycket väl varför folk blir glada när de hittar ett pagg från något känt modehus på second hand: det är alltid kul att göra fynd, de brukar vara av god kvalitet och de har litegrann ett "historiskt" värde. Men det värdet är ju oavsett om någon annan ser att det är Balenciaga eller Yves St. Laurent. Själv är jag jätteglad över mina 40-talsdräkter i handvävd Harris-tweed, men det är ju bara jag som vet vad de är gjorda av.
Men Burberryrutan är det däremot som med synliga intialer: värdet ligger i att folk ser att det är ett visst märke. Det är ju inte att t ex en halsduk från Burberry, eller en väska av Louis Vuitton är av så fantastiskt mycket högre kvaltiet eller så mycket snyggare än andr aväskor som gör att folk betalar sådana priser för dem utan för att de vill att det ska synas att de har råd.
Och det tycker jag är stillöst: vräkighet och skrytsamhet kan aldrig samexistera med verklig stil. Här har jag, med min arbetarbakgrund verkligen tagit till mig överklassens värderingar: att det andas desperation och nyrikedom att skylta med dyra märken . (Inte för att inte den traditionella överklassen i England använder Burberry, men de gör det som praktiska plagg på landet.)
Med denna brandfackla (?) lämnar jag er och drar till Berlin några dagar. Får se hur möjligheterna att blogga där är.
/Eva
PS. Kom ihåg att det är mina egna idéer om hur jag vill klä mig. Jag vill inte bestämma vad andra har på sig och jag dömer inte ut dem för att de har andra idéer och ideal; det kan ju faktiskt vara jag som har fel :)
En gammal lista
Den här listan gjorde jag när liknande drog runt på modebloggarna i höstas. Har korrigerat lite. Någt som jag trodde skulle bli trend blev inte det. Jeansjackan börjar kännas klart tveksam. Tunikan har jag slängt. Klippte lite i den men det hjälpte inte. Stövlarna har jag glömt ha på mig i höst. Men ryggsäckarna håller jag styvt på. Det är en vädjan till alla tanter som inte vill känna sig tantiga. Släng de små ryggsäckarna! Skaffa en rejäl tanthandväska medan tid är! De verkar hänga kvar i modet ett tag till.
Bästa plagget i min garderob?
Gammal sliten jeansjacka från Esprit, perfekt i passform, fransig i kanterna,
Sämsta plagget i min garderob?
Blommig tunika från Lindex, sött tyg men inte en linje rätt skuren, lyfter fram alla skavanker effektivt
Snyggaste plagget i min garderob?
Höga röda stövlar med smala tår och applikationer - superreafynd
Fulaste plagget i min garderob?
Grågrön tantkappa i skumt material - dyrt ordinare pris, förstår inte tanken vare sig hos mig eller tillverkaren
Bästa trenden denna säsong?
Varma koftor, långa med LÅNGA ärmar, snygga mönster
Sämsta trenden denna säsong?
3/4 ärmar på tjocka ytterplagg
Tröttsammaste trenden?
Alla som oreflekterat ropar "jättesnyggt" till nya trender hur de än ser ut eller passar och gör dem till mainstream
Stilikon?
Behöver ingen, men min kompis Lena Erlingson klär sig alltid snyggt, alltid svart utan att bli tråkig
Älsklingsmodell på skor?
Converse slip in sommar, Campers grova ballerinamodeller vår och höst, lågklackade smala stövlar vinter
Aldrig på mina fötter?
Pumps, höga klackar, foppatofflor, vita klumpiga sportskor, moonboots.
Favoritmärke?
Skor Campers. Kläder varierar. Beror ju om man ska ha på sig eller bara titta.
Ofavorit?
Enkel konfektion som tar efter utdöende trender, t ex sommarens alla fula dödskalletryck för barn och tanter
Absoluta drömväskan?
Rymmer allt, passar till allt, doftar skinn, är lätt att bära och lätt att hitta i, gärna behängd med snyggt smycke
Fulaste väskan?
De där små ryggsäckarna som bars mitt på ryggen som en puckel i stället för handväskor.
Annaa/
Bästa plagget i min garderob?
Gammal sliten jeansjacka från Esprit, perfekt i passform, fransig i kanterna,
Sämsta plagget i min garderob?
Blommig tunika från Lindex, sött tyg men inte en linje rätt skuren, lyfter fram alla skavanker effektivt
Snyggaste plagget i min garderob?
Höga röda stövlar med smala tår och applikationer - superreafynd
Fulaste plagget i min garderob?
Grågrön tantkappa i skumt material - dyrt ordinare pris, förstår inte tanken vare sig hos mig eller tillverkaren
Bästa trenden denna säsong?
Varma koftor, långa med LÅNGA ärmar, snygga mönster
Sämsta trenden denna säsong?
3/4 ärmar på tjocka ytterplagg
Tröttsammaste trenden?
Alla som oreflekterat ropar "jättesnyggt" till nya trender hur de än ser ut eller passar och gör dem till mainstream
Stilikon?
Behöver ingen, men min kompis Lena Erlingson klär sig alltid snyggt, alltid svart utan att bli tråkig
Älsklingsmodell på skor?
Converse slip in sommar, Campers grova ballerinamodeller vår och höst, lågklackade smala stövlar vinter
Aldrig på mina fötter?
Pumps, höga klackar, foppatofflor, vita klumpiga sportskor, moonboots.
Favoritmärke?
Skor Campers. Kläder varierar. Beror ju om man ska ha på sig eller bara titta.
Ofavorit?
Enkel konfektion som tar efter utdöende trender, t ex sommarens alla fula dödskalletryck för barn och tanter
Absoluta drömväskan?
Rymmer allt, passar till allt, doftar skinn, är lätt att bära och lätt att hitta i, gärna behängd med snyggt smycke
Fulaste väskan?
De där små ryggsäckarna som bars mitt på ryggen som en puckel i stället för handväskor.
Annaa/
Jag anklagar Jessica Alba
Jag har just beställt en t-shirt för 300 spänn! (inklusive frakt) 300spänn! Det är ju inte klokt.
Och det är Jessica Albas fel. Alltså, jag vet ju knappt vem Jessica Alba är, jag tror att hon spelade Osynliga flickan i Fantastiska Fyran-filmen; jag är apkass på kändisar (klassiska Marvel-serier från 70-talet är jag däremot nördigt bra på).
Men hennes sätt att kombinera grå kjol med vit t-shirt med tryck, svarta strumpbyxor och svarta skor nedan är faktiskt riktigt, riktigt snyggt och mycket mer jag än grå kjol och knytblus. Jag är rädd, trots alla snälla kommentarer, att jag nog inte kommer känna mig bekväm i den kombinationen. Men kjol och t-shirt känns genast lite mer avslappnat. Samtidigt som en vit t-shirt ger lite samma svart-vita effekt.
Men vita t-shirts med tryck, det finns det inte så många av i vårt hem. Maken föredrar svarta och jag är egentligen inte mycket för t-shirts med tryck överhuvudtaget. Jag rotade igenom både min och makens garderob, men hittade endast två vita t-shirts med tryck:
Den vänstra hade kunnat funka, men eftersom den är "the real thing", från tiden det begav sig är den så tunnsliten att man ser allt igenom den. Den högra är nästan lika gammal, den visar en bild från Poll Tax-upploppen i England 1988, men förutom att den är sliten känns inte motivet så comme il faut i Göteborg efter 2001.
Så en vit t-shirt med tryck vill jag ha. T-shirts med meningslösa tryck är inte min grej, har aldrig varit det, utan det måste vara något med mening i för mig. Jag vet inte vilken relation Jessica Alba har till Steve McQueen, men jag har i alla fall ingen, så det fick ju lov att vara något jag gillar jättemycket, samtidigt som t-shirten måste vara snygg. Jag funderade ett tag på något med Madonna från 80-talet, hon var ändå min först stilikon, men insåg snart att vad jag behöver är en t-shirt med det band jag lyssnat på nästan non-stop den senaste månaden, nämligen The Jam. (När jag inte lyssnat på The Jam har jag lyssnat på Jesus and Mary Chain; det är uppenbarligen artister på J som gäller denna månad.)
Förresten, om man vill ha en liknande kjol som den Jessica har, med veck fram, så finns det ett gratis mönster att ladda ner här.
/Eva
BH-gnäll
Så var det dags för bh-special i en kvällstidning igen; den här gången i Aftonbladet. Just denna har jag inte sett, eftersom jag inte skulle drömma om att betala månadsavgift för att bli Plus-medlem, men jag får anta att den ser ut som alla andra bh-specialer i alla andra tidningar: Ett gäng söta bh-ar på ett gäng normalstora bröst och helt utan den vitala uppgiften om i vilka storlekar de görs.
Ska det vara så svårt att skriva storleksspannet tillsammans med resten av upplysningarna om varje bh? Eller varför inte helt enkelt skriva i början, med stora bokstäver: "I detta reportage har endast använts bh-ar med A-D-kupor (eller C)", så kan vi med större byst bara hoppa över reportaget. Istället för att behöva kolla upp 15 hemsidor för att konstatera att max en bh finns i F-kupa. För det är alltid så, även när reportaget heter något i stil med "BH-ar för alla bröst".
/Eva
Ska det vara så svårt att skriva storleksspannet tillsammans med resten av upplysningarna om varje bh? Eller varför inte helt enkelt skriva i början, med stora bokstäver: "I detta reportage har endast använts bh-ar med A-D-kupor (eller C)", så kan vi med större byst bara hoppa över reportaget. Istället för att behöva kolla upp 15 hemsidor för att konstatera att max en bh finns i F-kupa. För det är alltid så, även när reportaget heter något i stil med "BH-ar för alla bröst".
/Eva
Rutig bäbis
Idag när vi var på kafé på söder satt det en morsa med barn vid bordet bredvid. Söt pojke runt ett år. Vacker mamma. Insåg att pojken hade en Burberryskjorta. Kändes så konstigt. Varför vill en ung mamma som väljer att gå på halvalternativt kafé på söder klä sitt barn i Burberry-rutor för styvt 500 kronor?
Sen kollade jag på Burberrys sajt. Där fanns inte skjortan med. Så antingen var skjortan från en tidigare kollektion. Eller så var det en fusk-Burberry. Det tycker jag på något sätt är ännu värre. Ok om man nu vill visa att man tillhör en särskild subkultur som dels har råd dels tycker att Burberry är särskilt classy eller vad det nu kan vara. Men fusk-Burberry är ju bara patetiskt. Hallå, se här, jag är en som skulle vilja ha så mycket pengar att jag kunde köpa en äkta. Jag menar, ingen har ju Burberry-rutigt för att det är snyggt!
Annaa/
Sen kollade jag på Burberrys sajt. Där fanns inte skjortan med. Så antingen var skjortan från en tidigare kollektion. Eller så var det en fusk-Burberry. Det tycker jag på något sätt är ännu värre. Ok om man nu vill visa att man tillhör en särskild subkultur som dels har råd dels tycker att Burberry är särskilt classy eller vad det nu kan vara. Men fusk-Burberry är ju bara patetiskt. Hallå, se här, jag är en som skulle vilja ha så mycket pengar att jag kunde köpa en äkta. Jag menar, ingen har ju Burberry-rutigt för att det är snyggt!
Annaa/
Kan jag ha det här på mig?
Jag är en ganska lättpåverkad själ och när både modetidningar och bloggare, som Ellie, började visa vita blusar med svart kjol och högklackade skor så började jag tycka att det var rätt snyggt; kvinnligt och lite inspirerat av 30-40tal, eller för den delen sent 70-tal, då mycket av modet, precis som nu, var påverkat av dessa decennier. Det gick förstås lättare på grund av att jag det senaste halvåret varit på en rätt stor vintagestilkick (är det ett ord?) och totalt kärat ner mig i blusar med puffärm, pennkjolar och högklackade skor med rundad tå. Kombinerat fick detta mig att skaffa ett plagg jag aldrig någonsin ägt: en vit blus med knyt i halsen!
Det här är dock ett stort steg för mig och jag är nu lite tveksam till om jag verkligen kan ha den på mig utan att både känna mig och se utklädd ut. Jag vill ju, som Hanna Fridén utryckte det, inte se ut som om jag skulle medverka i en sydtysk vuxenfilm. I synnerhet som tillfället jag hade tänkt bära den på är en konferens just i Tyskland. I alla fall, min nya kjol blev färdig idag och jag tog tillfället i akt att tvinga maken att ta ett gäng foton.
Det här är dock ett stort steg för mig och jag är nu lite tveksam till om jag verkligen kan ha den på mig utan att både känna mig och se utklädd ut. Jag vill ju, som Hanna Fridén utryckte det, inte se ut som om jag skulle medverka i en sydtysk vuxenfilm. I synnerhet som tillfället jag hade tänkt bära den på är en konferens just i Tyskland. I alla fall, min nya kjol blev färdig idag och jag tog tillfället i akt att tvinga maken att ta ett gäng foton.
Vad tycker ni: Tysk vuxenfilm? Tantigt? Hemskt tantigt tidigt 80-tal? Eller är det okej? Och vad ser bäst ut?
Och ja, jag vill ha er ärliga åsikt.
Eller ska jag bara lämna blusen hemma? Och vad har man egentligen på sig på en resa som involverar både möte på ambassad och öldrickning med arkeologer?
/Eva
Och ja, jag vill ha er ärliga åsikt.
Eller ska jag bara lämna blusen hemma? Och vad har man egentligen på sig på en resa som involverar både möte på ambassad och öldrickning med arkeologer?
/Eva
Dagens klädsel - lite rockigare
Idag, en dag som bestått av spännande aktiviteter som att bygga sandkakor och knuffa gungor och en promenad ner på Avenyn för att köpa skrivarpapper, satsade jag på en lite rockigare stil. Rock som i rockabilly då, snarare än t ex punk.
Eva:
Kofta: Zara. De har rundhalsade tunna cardigans i bomull/nylon i massa olika färger; jag har en mörkgrå, en klarblå och den här. Än så länge.
Linne: H&M
Jeans: H&M, squin. De enda jeans jag har faktiskt.
Mockaboots: Legero, vattentäta och med urtagbara sulor så att man kan stoppa i sina egna.
Nästan osynliga halsband och örhängen med körsbärsmotiv: Gina Tricot
Maja:
T-shirt: Blåvittshopen
Joggingbyxor: KappAhl anno 1997
Kofta: Zara. De har rundhalsade tunna cardigans i bomull/nylon i massa olika färger; jag har en mörkgrå, en klarblå och den här. Än så länge.
Linne: H&M
Jeans: H&M, squin. De enda jeans jag har faktiskt.
Mockaboots: Legero, vattentäta och med urtagbara sulor så att man kan stoppa i sina egna.
Nästan osynliga halsband och örhängen med körsbärsmotiv: Gina Tricot
Maja:
T-shirt: Blåvittshopen
Joggingbyxor: KappAhl anno 1997
Phillip Lim - en nyfunnen kärlek
Jag har ju redan skrivit om min kärlek till John Galliano och Alexander McQueen, två designers som ofta gör spektakulära kläder där inte ens ready-to-wearkollektionerna är speciellt lätt att bära om man har någon slags normalt liv. Inte för att man har råd heller förstås, men ändå.
Men jag gillar inte bara siden, skotskrutigt och svårburet; en nyfunnen kärlek är Phillip Lim vars höstkollektion är både snygg och lätt att inspireras av. Eftersom jag antar att ni, precis som jag, inte har vare sig råd eller lust att köpa exklusiva designerplagg är det just som inspiration jag ser dem: man kan kombinera på liknande sätt, försöka hitta saker i samma stil hos kedjorna eller till och med sy något liknande själv; den grå klänningen med röd blus under skulle jag kunna tänka mig att försöka sy, liksom den röda axelbandslösa.
Men jag gillar inte bara siden, skotskrutigt och svårburet; en nyfunnen kärlek är Phillip Lim vars höstkollektion är både snygg och lätt att inspireras av. Eftersom jag antar att ni, precis som jag, inte har vare sig råd eller lust att köpa exklusiva designerplagg är det just som inspiration jag ser dem: man kan kombinera på liknande sätt, försöka hitta saker i samma stil hos kedjorna eller till och med sy något liknande själv; den grå klänningen med röd blus under skulle jag kunna tänka mig att försöka sy, liksom den röda axelbandslösa.
Bilder från www.style.com
/Eva
PS. Ja, jag vet att vårkollektionerna redan visats, men det är ju nu det är höst.
/Eva
PS. Ja, jag vet att vårkollektionerna redan visats, men det är ju nu det är höst.
Ciarán Sweeny
Just nu så blir jag så bara svinigt trött på alla modebloggare som så in i helvete drygt vet precis vad som är precis rätt precis nu. Säkert är någon ute någonstans precis nu i Ciarán Sweeny´s kläder och mår bra av det. Men än sen då. Det här är det absolut bästa jag vet just nu.
Fin tunika
Den här tunikan, alldeles nyinkommen på LaRedoute, tycker jag var särdeles fin.
Det är förstås starkt tveksamt om jag kommer i den. Den finns nämligen bara upp till fransk storlek 44, vilket innebär ungefär 42, och jag tror inte fransmännen har börjat med "vanity sizing". Men den är så fin, precis mina färger och storrutig och med rund ringning med besparing. Och den har fickor!
Så ni som drar max storlek 42, här har ni er chans att göra mig avundsjuk.
/Eva
Värsta kränkningen
London den sommaren jag fyllt 18. In och ut i butiker på Oxford street med min kompis Maggan. Hon hade allt som inte jag hade. Naturligt blont hår, hållning som en drottning, smal midja, stor byst på precis rätt ställe (jag har alltid undrat var hon fick sina push up ifrån, det fanns inte på den tiden, men hon hade!). Pojkarna såg det, och butiksbiträdet i trendiga butiken såg det också. Vi hade gått in där för att de skyltade med ursöta korta vida klänningar med korta ärmar. Lite av årets a-linje stuk faktiskt.
Tanten, för det var en riktig tant, var alldeles till sig och radade upp klänning efter klänning framför min kompis i provrummet. Sen hämtade hon andan och sa att kanske hade de något för mig också. Och så fick hon fram ett par olidligt fula knälånga crimpleneklänningar med slankande figursömmar och piffiga rosetter, typ, som hon höll framför mig. Min mamma skulle vid den tiden inte ha tagit på sig dem för att de var för tantiga! Jag var inte ens särskilt överviktig, högst 57 kilo till dåvarande 165 cm. Visst, för mycket till min ålder och kroppsbyggnad, men jag skulle lätt ha kommit i storlek 12 på de där klänningarna som min kompis provade.
Jag har faktiskt aldrig känt mig så förödmjukad och kränkt i en affär. För vad hon sa till mig med sitt tilltag den där förbannade käringen var att jag var så ful så jag skulle ha på mig något diskret som gjorde att jag inte syntes bredvid min snygga kompis.
Kompisen köpte en klänning. Jag tror aldrig hon fattade varför jag gick ut på gatan och väntade. Sedan dess har jag undvikit alla råd av expediter.
Tanten, för det var en riktig tant, var alldeles till sig och radade upp klänning efter klänning framför min kompis i provrummet. Sen hämtade hon andan och sa att kanske hade de något för mig också. Och så fick hon fram ett par olidligt fula knälånga crimpleneklänningar med slankande figursömmar och piffiga rosetter, typ, som hon höll framför mig. Min mamma skulle vid den tiden inte ha tagit på sig dem för att de var för tantiga! Jag var inte ens särskilt överviktig, högst 57 kilo till dåvarande 165 cm. Visst, för mycket till min ålder och kroppsbyggnad, men jag skulle lätt ha kommit i storlek 12 på de där klänningarna som min kompis provade.
Jag har faktiskt aldrig känt mig så förödmjukad och kränkt i en affär. För vad hon sa till mig med sitt tilltag den där förbannade käringen var att jag var så ful så jag skulle ha på mig något diskret som gjorde att jag inte syntes bredvid min snygga kompis.
Kompisen köpte en klänning. Jag tror aldrig hon fattade varför jag gick ut på gatan och väntade. Sedan dess har jag undvikit alla råd av expediter.
Annaa trånar efter Nolita
Det får ju inte bli bara gnäll och kritik allt jag skriver här. Måste visa något jag tycker är riktigt snyggt och trånar efter också. Till exempel den här tunikan från Nolita. 
På NK i Göteborg har jag sett den i färgen som på bilden, på Åhléns i Stockholm finns den däremot bara i svart. Jag tyckte mycket om Nolita redan innan, deras långärmade t-shirts med stor ringning som återkommer varje säsong är suveräna. Den här tunikan har allt. Rätt längd, dragskon nedtill behöver inte dras åt för det passar jag inte i, rätt ringning, dvs stor, inga konstiga skärningar över bysten utan bara slät, vidden skapas av kilarna. Sanningen att säga, jag kunde inte åstadkommit något bättre själv.
Problemet är att den kostar lika mycket som den där resan till Derry skulle göra. Och jag har så svårt att välja. Väljer jag resan så vill jag ju gärna ha det där snygga plagget jag sett med mig.
NEJ Evis, det är inte som du tror! Derry-resan har jag funderat på länge. Gå på en konsert och hälsa på Kylie som jag träffade i somras.
På NK i Göteborg har jag sett den i färgen som på bilden, på Åhléns i Stockholm finns den däremot bara i svart. Jag tyckte mycket om Nolita redan innan, deras långärmade t-shirts med stor ringning som återkommer varje säsong är suveräna. Den här tunikan har allt. Rätt längd, dragskon nedtill behöver inte dras åt för det passar jag inte i, rätt ringning, dvs stor, inga konstiga skärningar över bysten utan bara slät, vidden skapas av kilarna. Sanningen att säga, jag kunde inte åstadkommit något bättre själv.
Problemet är att den kostar lika mycket som den där resan till Derry skulle göra. Och jag har så svårt att välja. Väljer jag resan så vill jag ju gärna ha det där snygga plagget jag sett med mig.
NEJ Evis, det är inte som du tror! Derry-resan har jag funderat på länge. Gå på en konsert och hälsa på Kylie som jag träffade i somras.
Eva provar kläder på H&M
Jag tog en vända ner på sta'n idag för att växla till mig pengar inför måndagens Berlin-resa och passade då också på att titta på kläder på H&M. Mycket var i senapsgult och grönt med en varm ton, två väldigt fina färger som jag inte alls klär i, men det fanns också lila och cerise. I den färgskalan hittade jag dels en a-linjeformad klänning/tunika med halvlång ärm och rejäl vidd, dels en axelbandslös cerise klänning i trikå.
Efter att ha väntat ungefär en evighet i provrumskön var det dags för provning - och dokumentation. Av Annikas blogg lärde jag mig nämligen igår hur man gör för att kunna visa kläder man inte har köpt, men kanske skulle vilja ha: Man tar foton i spegeln i provrummet. Med lite övning kan jag nog även få dem något mindre suddiga; ni får föreställa er mönstret på den lila. Ni kan också gärna föreställa er att jag har axelbandslös BH som inte sticker upp :)
Där kan man förresten ser en bra illustration av det jag skrev om i dagens första inlägg. Båda plaggen är i storlek 42, en storlek där bystmåttet enligt de egna tabellerna anges vara 96, dvs 8 cm mindre än mitt. Den mönstrade var förstås en vid modell, men den stramade istället över armarna, ett inte ovanligt fel som beror på att man skär för långa ärmhål och för spetsig ärmkulle. Ärmen blir då för smal över överarmen och hela plagget följer med när man lyfter armarna. Den cerise klänningen satt däremot utmärkt, den var lite kortare än jag är riktigt bekväm med, men det beror på att jag har en mycket lång överkropp.
Jag är faktiskt lite sugen på den cerise, som är i 80% bomull, medan den lila påminner mig lite för mycket om tantklänningar från 70-talet. Min mamma jobbade som sömmerska på Aspens och även om den här är i rayontrikå så är det ändå lite för likt syntetjerseyn, både i känsla och mönster, för att jag ska känna mig riktigt bekväm i det.
/Eva
Efter att ha väntat ungefär en evighet i provrumskön var det dags för provning - och dokumentation. Av Annikas blogg lärde jag mig nämligen igår hur man gör för att kunna visa kläder man inte har köpt, men kanske skulle vilja ha: Man tar foton i spegeln i provrummet. Med lite övning kan jag nog även få dem något mindre suddiga; ni får föreställa er mönstret på den lila. Ni kan också gärna föreställa er att jag har axelbandslös BH som inte sticker upp :)
Där kan man förresten ser en bra illustration av det jag skrev om i dagens första inlägg. Båda plaggen är i storlek 42, en storlek där bystmåttet enligt de egna tabellerna anges vara 96, dvs 8 cm mindre än mitt. Den mönstrade var förstås en vid modell, men den stramade istället över armarna, ett inte ovanligt fel som beror på att man skär för långa ärmhål och för spetsig ärmkulle. Ärmen blir då för smal över överarmen och hela plagget följer med när man lyfter armarna. Den cerise klänningen satt däremot utmärkt, den var lite kortare än jag är riktigt bekväm med, men det beror på att jag har en mycket lång överkropp.
Jag är faktiskt lite sugen på den cerise, som är i 80% bomull, medan den lila påminner mig lite för mycket om tantklänningar från 70-talet. Min mamma jobbade som sömmerska på Aspens och även om den här är i rayontrikå så är det ändå lite för likt syntetjerseyn, både i känsla och mönster, för att jag ska känna mig riktigt bekväm i det.
/Eva
Hellre ingenting än skyltdocka
Löste kläddilemmat så här; jag gick inte på mötet!
Anledning; som frilans betalar man så att säga själv för allt man gör utan att ha ett direkt uppdrag. Idag insåg jag plötsligt att jag inte hade råd att lägga min tid på ett möte som förmodligen inte skulle betala sig i form av kommande uppdrag. Så jag använde mina pengar till att sova två timmar extra och sedan börja beta av liggande jobb. Klädsel; beige tröja från Noa Noa och ett par blommiga pyjamasbyxor från den där affären i hörnet Vasagatan/Gamla Brogatan som luktar så gott. Capa...
En fördel med den butiken är att ingen ser att det är kläder därifrån man har. Jag har några av deras herrpyjamasöverdelar som vanliga tröjor.
Det där med att det syns var kläderna är ifrån är ju en sak för sig. Hade en kollega som genomgående dök upp i hela kombinationer från Noa Noa. "Alltid snyggt klädd" sa många om henne. Och jag kunde inte låta bli att mumla, för mig själv förstås, äh det är ju bara Noa Noa, det blir inte roligare än Gudrun Sjödén när det bärs så där, exakt som i skylten. Sen slog det mig att de flesta som kommenterade inte hade nog koll för att veta. Kombinationerna blev plötsligt hennes egna och det är ju något annat. Brr, jag minns när en kompis klätt upp sin 75-åriga mamma som en katalogbild ur GS, det var pinsamt! Men tanterna i småstadens pensionärsförening tyckte mest det var grällt och konstigt.
Själv älskade jag Monki när det var nytt. Tills jag kom på en festival och insåg att halva festivalen också gillade de där svart eller gråvita mönstren med små gubbar. Nu tycker jag mycket mer om några helt andra av mina Monkiplagg som inte alls är lika tydligt därifrån.
Vart vill jag komma? Till att stapelvaror är en sak. Levis-jeans förr Cheap Monday nu. Enfärgade linnen från var det nu kan vara. Men sen blir det svårt.
Kanske beror det helt enkelt på att jag aldrig har funnit en säkerhet i att gå omkring och se ut som alla andra - även om jag tidvis kanske har gjort det. Eller kanske så här; hellre se ut som just ingenting än som en skyltdocka för ett visst märke eller en hel subkultur!
Annaa/
Anledning; som frilans betalar man så att säga själv för allt man gör utan att ha ett direkt uppdrag. Idag insåg jag plötsligt att jag inte hade råd att lägga min tid på ett möte som förmodligen inte skulle betala sig i form av kommande uppdrag. Så jag använde mina pengar till att sova två timmar extra och sedan börja beta av liggande jobb. Klädsel; beige tröja från Noa Noa och ett par blommiga pyjamasbyxor från den där affären i hörnet Vasagatan/Gamla Brogatan som luktar så gott. Capa...
En fördel med den butiken är att ingen ser att det är kläder därifrån man har. Jag har några av deras herrpyjamasöverdelar som vanliga tröjor.
Det där med att det syns var kläderna är ifrån är ju en sak för sig. Hade en kollega som genomgående dök upp i hela kombinationer från Noa Noa. "Alltid snyggt klädd" sa många om henne. Och jag kunde inte låta bli att mumla, för mig själv förstås, äh det är ju bara Noa Noa, det blir inte roligare än Gudrun Sjödén när det bärs så där, exakt som i skylten. Sen slog det mig att de flesta som kommenterade inte hade nog koll för att veta. Kombinationerna blev plötsligt hennes egna och det är ju något annat. Brr, jag minns när en kompis klätt upp sin 75-åriga mamma som en katalogbild ur GS, det var pinsamt! Men tanterna i småstadens pensionärsförening tyckte mest det var grällt och konstigt.
Själv älskade jag Monki när det var nytt. Tills jag kom på en festival och insåg att halva festivalen också gillade de där svart eller gråvita mönstren med små gubbar. Nu tycker jag mycket mer om några helt andra av mina Monkiplagg som inte alls är lika tydligt därifrån.
Vart vill jag komma? Till att stapelvaror är en sak. Levis-jeans förr Cheap Monday nu. Enfärgade linnen från var det nu kan vara. Men sen blir det svårt.
Kanske beror det helt enkelt på att jag aldrig har funnit en säkerhet i att gå omkring och se ut som alla andra - även om jag tidvis kanske har gjort det. Eller kanske så här; hellre se ut som just ingenting än som en skyltdocka för ett visst märke eller en hel subkultur!
Annaa/
Klädhumor
Jag syr en del kläder själv. Mest gör jag egna mönster, men jag använder mig ibland även av köpta mönster, gärna då äldre. De mönster som finns på sajten Threadbared har jag dock aldrig sytt (eller i förekommande fall: stickat, virkat eller knutit makramé) efter. När du ser på dem förstår du varför.
Men det räcker inte med det: författarinnorna bakom denna blogg har inte bara hittat symönster från 1950-1980-tal som vi helst vill glömma (en oskattbar källa till bilder för den som vill studera modehistoria) de har också analyserat vad figurerna på mönsterframsidorna verkligen tänker.
/Eva
PS. De bästa bitarna finns vanligen under rubrikerna 60s, 70s och Crafts i högerkolumnen.
Men det räcker inte med det: författarinnorna bakom denna blogg har inte bara hittat symönster från 1950-1980-tal som vi helst vill glömma (en oskattbar källa till bilder för den som vill studera modehistoria) de har också analyserat vad figurerna på mönsterframsidorna verkligen tänker.
/Eva
PS. De bästa bitarna finns vanligen under rubrikerna 60s, 70s och Crafts i högerkolumnen.
Vanity sizing
Vanity sizing är vad amerikanarna kallar det fenomen att storlekarna blir större och större utan att man byter namn på dem; det som i deras system för fem år sedan var en 6a är nu en 2a etc. Tanken från klädproducenternas sida är förstås att man ska bli glatt överraskad när man upptäcker att man har en mindre storlek än man trodde och därmed bli positivt inställd till att handla i butiken.
Jag antar att det funkar, eftersom alla gör det, men det gör det mycket svårare för folk att köpa kläder, eftersom man kan ha helt olika storlek beroende på vilken affär man är i.
Jag är till exempel, enligt både H&M och Ellos (de två lättast tillgängliga storlekstabellerna) och symönster en 46a över byst, en 44 i midjan och mellan en 44a och 46 över höfterna. Trots det kan jag ha både deras, Lindex och KappAhls byxor och toppar i 44, ibland i storlek 42. Nu är det i och för sig stretch i de flesta av dem, men jag drar inte på mig snortatja kläder (med undantag av mina jeans) så storlekarna borde ändå vara avpassade efter deras egna måttabeller. Dessutom kan jag ha blusar i storlek 42-44!
Men inte blir jag glad för det! Faktum är att jag istället tar det som en förolämpning mot min intelligens; att de tror att jag går på den lätte!
Nu ska ju storlekssystemen så småningom bytas ut, så att hänsyn tas även till längd på rygg, ben etc. Det ska bli intressant att se hur det faller ut: risken är att många storleksvarianter inte sys upp för kvinnor; såsom det är i dag då systemet med B, c, och D-vidd bara används i herrkläder (och barn, ibland). Det som ligger bakom det, synen att män ska kunna få tag i kläder som passar deras kroppar medan kvinnor ska se till att deras kroppar passar kläderna, det får vi dock gå in på en annan gång.
/Eva
Mötesbryderi
Sitter man där igen och funderar på morgondagens utstyrsel. Seminarium i regeringshögkvarteret. Ska inte framträda, bara vara med. Hålla mig vaken genom alla föredrag. Möjligtvis säga något piggt i den sammanfattande diskussionen.
För några år sedan var det självklart. Om man inte hade någon annan för dagen pigg idé så dög alltid kavaj och snygg skjorta till blåa jeans. Det duger iofs fortfarande men känns inte särskilt roligt. Dessutom har jag inte skaffat någon ny kavaj på åratal.
Jag har alltid tyckt det varit viktigt att inte ha miljörörelsestämpeln i pannan när man ska representera just den. Vilket jag alltså gör ibland. Det finns de som tycker det är en särskild poäng att ha på sig samma gröna hemstickade ylletröja som man haft de senaste fem åren och därför har fått lite fransiga kanter och lämpa av ryggsäcken/cykelkorgen innanför dörren till sammanträdesdörren. Jag har aldrig förstått poängen med den storten av självutdefiniering. Utdefinierad blir man minsann lätt ändå. Sen måste jag förstås acceptera att det finns de som tycker det är snyggt med hopsydda extrastora mjölsäckar av naturmaterial och tycker de är riktigt fina när de går på möten iklädda dem, gärna med grovstickad kofta och Kinnaskor till. Och en liten kånk på ryggen.
Min värsta klädsel på ett sånt där fint styrelsemöte var snickarbyxor, linne och jeansjacka. Och ryggsäck i kapprummet! En gammal Haglöfs med aluminiumram. Förklaringen var att vi höll på att flytta, alla kläder befann sig i Stockholm, jag skulle bara städa klart och åka upp med sista kvällståget från Göteborg, men missade det och fick åka med första morgonttåget i stället och gå direkt till mötet. Jag reste mig inte upp under fikapausen och stannade kvar till sist så ingen såg att ryggsäcken var min! Tror jag höll tyst hela mötet också. Inga ögon på mig, tack. Det stack för resten upp en sopborste ur ryggsäcken också.
Men imorgon, jag vet inte... Kanske utgår jag från den där svarta långa kofta och klär mig så att säga inåt.
Annaa/
För några år sedan var det självklart. Om man inte hade någon annan för dagen pigg idé så dög alltid kavaj och snygg skjorta till blåa jeans. Det duger iofs fortfarande men känns inte särskilt roligt. Dessutom har jag inte skaffat någon ny kavaj på åratal.
Jag har alltid tyckt det varit viktigt att inte ha miljörörelsestämpeln i pannan när man ska representera just den. Vilket jag alltså gör ibland. Det finns de som tycker det är en särskild poäng att ha på sig samma gröna hemstickade ylletröja som man haft de senaste fem åren och därför har fått lite fransiga kanter och lämpa av ryggsäcken/cykelkorgen innanför dörren till sammanträdesdörren. Jag har aldrig förstått poängen med den storten av självutdefiniering. Utdefinierad blir man minsann lätt ändå. Sen måste jag förstås acceptera att det finns de som tycker det är snyggt med hopsydda extrastora mjölsäckar av naturmaterial och tycker de är riktigt fina när de går på möten iklädda dem, gärna med grovstickad kofta och Kinnaskor till. Och en liten kånk på ryggen.
Min värsta klädsel på ett sånt där fint styrelsemöte var snickarbyxor, linne och jeansjacka. Och ryggsäck i kapprummet! En gammal Haglöfs med aluminiumram. Förklaringen var att vi höll på att flytta, alla kläder befann sig i Stockholm, jag skulle bara städa klart och åka upp med sista kvällståget från Göteborg, men missade det och fick åka med första morgonttåget i stället och gå direkt till mötet. Jag reste mig inte upp under fikapausen och stannade kvar till sist så ingen såg att ryggsäcken var min! Tror jag höll tyst hela mötet också. Inga ögon på mig, tack. Det stack för resten upp en sopborste ur ryggsäcken också.
Men imorgon, jag vet inte... Kanske utgår jag från den där svarta långa kofta och klär mig så att säga inåt.
Annaa/
En retlig brist på blå pumps
Jag tycker att jag behöver blåa skor, typ pumps. Jag har i och för sig redan ett par blåa skor från DinSko, som inte bara är blåa och i lack utan också hyfsat bekväma för att vara gjorda i plast. Men jag behöver ett par mörkblå också. Om det finns en basfärg i min garderob, något som väl i och för sig betvivlas av alla som sett den, så är det nämligen marinblått och det är trevligt med matchande skor.
Och förra veckan trodde jag att jag hade hittat dem: ett par pumps med krokoprägling i lite metallic-blått på H&M. För bara 249 kronor! Men samtidigt så talade förnuftets röst till mig och påpekade att jag faktiskt redan har fler skor än jag får plats med och att jag inte direkt behöver ett par högklackade skor som jag bara kan använda ibland till. Jag var också lite tveksam till ett par lite tantiga dekorremmar.
Så jag bestämde mig för att vänta, men det skulle jag aldrig ha gjort: för idag fanns endast ett par på H&M på Kungsgatan och de var i storlek 36. Just i den här modellen hade jag behövt storlek 41. Och nu när jag inte kan få dem framstår de som vackrare än någonsin.
Det är också mycket troligt att detta kommer att få mig att köpa de nästan dubbelt så dyra mörkblå satinpumpsen på DinSko.
/Eva
Och förra veckan trodde jag att jag hade hittat dem: ett par pumps med krokoprägling i lite metallic-blått på H&M. För bara 249 kronor! Men samtidigt så talade förnuftets röst till mig och påpekade att jag faktiskt redan har fler skor än jag får plats med och att jag inte direkt behöver ett par högklackade skor som jag bara kan använda ibland till. Jag var också lite tveksam till ett par lite tantiga dekorremmar.
Så jag bestämde mig för att vänta, men det skulle jag aldrig ha gjort: för idag fanns endast ett par på H&M på Kungsgatan och de var i storlek 36. Just i den här modellen hade jag behövt storlek 41. Och nu när jag inte kan få dem framstår de som vackrare än någonsin.
Det är också mycket troligt att detta kommer att få mig att köpa de nästan dubbelt så dyra mörkblå satinpumpsen på DinSko.
/Eva
Ett gult fynd
Hinner inte fixa med foton ordentligt, det får bli rakt upp och ned, ett av mina skofynd. I och för sig tycker jag det ljusgula skinnet i skorna matchar min gröna anteckningsbok bra. En mycket välgjord sko som jag har korta stunder i taget eftersom den inte alls passar till min hallux vallux på högerfoten. Det visste jag från början men kunde inte motstå dem. Annars brukar jag faktiskt inte göra sånt, dvs köpa skor som jag inte kan gå i. Det är därför det inte finns några högklackade skor alls i min garderob. Inte sedan jag föll omkull på en gata i Nerja i Spanien, bara några centimeter upp från marken, för några år sedan. Slut! Det gör egentligen inte så mycket. Jag känner inte att jag behöver komma högre upp, jag har av någon anledning aldrig uppfattat mig som kortväxt. Blir förvånad när folk säger saker som "du som är såpass kort..." Vadå? Sträcker jag ut någorlunda på ryggen når jag fortfarande till 163 på mätstocken! Krympningen beror på en krokväxt rygg pga en extra kota, inget att göra åt.
Annaa/
Annaa/
Dagens klädsel
Till vänster syns inspirationen och till höger resultatet:
Den första bilden är från Evas kalender från 1950 (jag samlar).
I alla fall har jag den senaste tiden mycket kört på en 50-talsinfluerad stil med moderna inslag. Till det moderna hör jackan, som förvisso i formen kan koppas till både 50-tal och 60-tal, även om den har långt ifrån det motveck som jackan på teckningen, men som med sina fräggradierade rutor definitivt hör hemma hösten -07. Graderade färger förekom i de flesta höstkollektionerna och har bland kedjorna främst kunnat hittats på H&M, varifrån denna jacka kommer.
Basker: Åhléns
Jacka: H&M ( de har även kjol i samma tyg och en hel del andra snygga rutiga jackor/kappor nu)
Kofta: Zara
Strumpor: Diamond rib knee highs från SockDreams i grafit
Skor: Remonte
/Eva
Den första bilden är från Evas kalender från 1950 (jag samlar).
I alla fall har jag den senaste tiden mycket kört på en 50-talsinfluerad stil med moderna inslag. Till det moderna hör jackan, som förvisso i formen kan koppas till både 50-tal och 60-tal, även om den har långt ifrån det motveck som jackan på teckningen, men som med sina fräggradierade rutor definitivt hör hemma hösten -07. Graderade färger förekom i de flesta höstkollektionerna och har bland kedjorna främst kunnat hittats på H&M, varifrån denna jacka kommer.
Basker: Åhléns
Jacka: H&M ( de har även kjol i samma tyg och en hel del andra snygga rutiga jackor/kappor nu)
Kofta: Zara
Strumpor: Diamond rib knee highs från SockDreams i grafit
Skor: Remonte
/Eva
Skohyllan
Den här bilden har ju förstås läsare på min andra blogg redan sett. Men det borde väl finnas några nya.
Det här är i alla fall vår hall med förvaringssystemen för skor. Skulle behöva en hylla till, men det har vi inte utrymme för så det får bli lite säsongsbyten. Bilden är sedan i våras, sonen har bytt till Converse One Star nu.
Annaa/
Det här är i alla fall vår hall med förvaringssystemen för skor. Skulle behöva en hylla till, men det har vi inte utrymme för så det får bli lite säsongsbyten. Bilden är sedan i våras, sonen har bytt till Converse One Star nu.
Annaa/
Herrdesign
Upptagen produktionsdag idag och lite tid för bloggning. Men jag kan i alla fall bjuda på lite ny svensk herrdesign av Magnus Forthmeiier.
Svårt med herrkläder. Lätt blir det lite tråkigt och konventionellt. Och nästan lika lätt blir det som ska vara annorlunda för spektakulärt och svårburet. Magnus jobbar med enkla rena linjer och bra kvaliteter. Kanske har han inte riktigt hittat rätt målgrupp för sina kläder ännu - men jag tycker den borde finnas.
Annaa/
Svårt med herrkläder. Lätt blir det lite tråkigt och konventionellt. Och nästan lika lätt blir det som ska vara annorlunda för spektakulärt och svårburet. Magnus jobbar med enkla rena linjer och bra kvaliteter. Kanske har han inte riktigt hittat rätt målgrupp för sina kläder ännu - men jag tycker den borde finnas.
Annaa/
Bekväma skor
Jag har, som den uppmärksamme läsaren kanske redan har observerat, reumatism och bland annat problem med mina fötter. Skor är därför ett särskilt kapitel när det gäller min klädsel. Å ena sidan älskar jag höga klackar och när fötterna är någorlunda okej och jag inte ska ut på några längre utflykter så kan jag också gå i dem, utan att vingla eller ?knäa?. Å andra sidan behöver jag om jag ska gå längre sträckor, eller när mina fötter är sämre, använda skor med specialgjutna ilägg. Som tur är behöver det inte innebära fula, tantiga skor, även om man förstås kan hitta sådana också. Skor för ilägg kan numera vara både moderiktiga, färgglada och snygga. Dessutom kan de förstås bäras även om man inte har ilägg, då de har bekväma innersulor, vanligen i naturmaterial. Två favoritmärken är Remonte, som är en del av Rieker, och Think! (Avancerad hemsida med flash-animationer; lite irriterande, men många snygga skor.)
Remonte är mer klassiska i modellerna och man kan hitta en hel del tantigt i deras kollektion, medan Think gör skor som verkligen sticker ut men som ändå har klass. Dessutom syr de sina skor Österrike och vill man undvika att köpa saker som tillverkats för svältlöner är ju ett sätt att välja saker som tillverkats i Västeuropa. Var Rieker syr sina framgår inte av deras hemsida.
Båda finns ofta i de butiker som finns i anslutning till sjukhusens rehab-kliniker eller ortopedtekniska avdelningar och på affärer som specialiserat sig på bekväma skor, men Think hittar du även i en hel del vanlig skoaffärer, bl a i Gävle, Göteborg, Halmstad, Jönköping, Linköping, Lund, Malmö, Piteå, Sollentuna, Sundbyberg, Stockholm, Tranås, Täby och Uppsala, man kan hitta dresserna på hemsidan. Motsvarande upplysningar för Remonte/Rieker är tyvärr omöjliga att få via deras hemsida, som kan vara den sämsta jag sett, men de finns bland annat på Bekväma Skor i Göteborg.
Innan jag låter alltför präktig vill jag dock påpeka att jag också har drösvis med skor i syntetmaterial från DinSko och Skopunkten. För skor som är väldigt trendiga, eller som jag av bekvämlighetsskäl inte kommer att slita så mycket på tycker jag faktiskt att de är oslagbara.
/Eva
Båda finns ofta i de butiker som finns i anslutning till sjukhusens rehab-kliniker eller ortopedtekniska avdelningar och på affärer som specialiserat sig på bekväma skor, men Think hittar du även i en hel del vanlig skoaffärer, bl a i Gävle, Göteborg, Halmstad, Jönköping, Linköping, Lund, Malmö, Piteå, Sollentuna, Sundbyberg, Stockholm, Tranås, Täby och Uppsala, man kan hitta dresserna på hemsidan. Motsvarande upplysningar för Remonte/Rieker är tyvärr omöjliga att få via deras hemsida, som kan vara den sämsta jag sett, men de finns bland annat på Bekväma Skor i Göteborg.
Innan jag låter alltför präktig vill jag dock påpeka att jag också har drösvis med skor i syntetmaterial från DinSko och Skopunkten. För skor som är väldigt trendiga, eller som jag av bekvämlighetsskäl inte kommer att slita så mycket på tycker jag faktiskt att de är oslagbara.
/Eva
Kläderna och etiken
Två själar en tanke. Jag hade också tänkt skriva att det inte är så jäkla snyggt här heller. Fram till lunch faktiskt fortfarande en outfit från Penney´s. Det är så lågpriskedjan Primark heter på Irland, så den initierade kan kanske gissa att det rörde sig om något pyjamasliknande. Butikerna kan tyckas sunkiga med sina travar av rätt fula kläder av tveksam kvalitet och enkel konfektion, men de är oslagbara på just sovkläder. Klassiska flanellpyjamasar, men även bomull och satin för under 10 euro. I somras var det rea hos Primark i Derry när jag var där och jag frossade i fempack trosor för ett par pund. Bomullsplaggen tappar snart formen, men vad kan man begära för några kronor styck? Syntettrosorna, om man nu står ut med sådana, har däremot en hållbarhet motsvarande sånt man kan få betala en hundralapp eller mer för i Sverige.
Varje gång jag gått in i en Penneys/Primark har jag dock slagits av ett visst mått av dåligt samvete. Under vilka förhållanden är råvarorna framställda? Hur små barnarbetare långtboritstan har suttit och knåpat med de här plaggen? Nu har jag i alla fall upptäckt att Primark har påbörjat ett etiskt program som man kan läsa om på deras hemsida. Så jag känner mig i alla fall lite lättad, så länge inga stora oegentligheter avslöjas kommer jag att fortsätta hamstra pyjamasbyxor, badkläder och fempack när jag är på Irland eller i UK!
Däremot har jag lite svårt att förstå den förtjusning över själva modet på Primark som bland annat uttrycks i en del bloggar. Folk får förstås tycka vad som helst är snyggt och prisvärt, men de linnen och topar vi köpt för att fylla på semestergarderob har varit av sämre kvalitet än t ex HM eller Top Shops basutbud. Jag tycker även billiga kläder ska hålla mer än bära, tvätta och slänga. Annars är det för mycket slöseri, både på mina och jordens resurser! Det är faktiskt också en etisk fråga. Tror jag kommer att återkomma till den mer allmänt.
Annaa/
Varje gång jag gått in i en Penneys/Primark har jag dock slagits av ett visst mått av dåligt samvete. Under vilka förhållanden är råvarorna framställda? Hur små barnarbetare långtboritstan har suttit och knåpat med de här plaggen? Nu har jag i alla fall upptäckt att Primark har påbörjat ett etiskt program som man kan läsa om på deras hemsida. Så jag känner mig i alla fall lite lättad, så länge inga stora oegentligheter avslöjas kommer jag att fortsätta hamstra pyjamasbyxor, badkläder och fempack när jag är på Irland eller i UK!
Däremot har jag lite svårt att förstå den förtjusning över själva modet på Primark som bland annat uttrycks i en del bloggar. Folk får förstås tycka vad som helst är snyggt och prisvärt, men de linnen och topar vi köpt för att fylla på semestergarderob har varit av sämre kvalitet än t ex HM eller Top Shops basutbud. Jag tycker även billiga kläder ska hålla mer än bära, tvätta och slänga. Annars är det för mycket slöseri, både på mina och jordens resurser! Det är faktiskt också en etisk fråga. Tror jag kommer att återkomma till den mer allmänt.
Annaa/
Dagens klädsel - man kan inte vara snygg jämt!
Orsaken till att det saknas bild på dagens klädsel är att jag idag sitter hemma och försöker (undvika att?) skriva på en presentation till en konferens nästa vecka.
Dagens klädsel består därför av denna tröja i storlek XL och dessa långstrumpor. Båda är dock marinblå och vita, så det matchar i alla fall :)
/Eva
Dagens klädsel består därför av denna tröja i storlek XL och dessa långstrumpor. Båda är dock marinblå och vita, så det matchar i alla fall :)
/Eva
Besserwisser
Vi har redan, i en kommentar till ett tidigare inlägg, slagit fast att både jag och Annaa har drag av besserwisser. Därför tänkte jag att man kunde skapa en egen kategori av inlägg med just namnet "Besserwisser". Och det här är det första: Jag har sedan jag på allvar började läsa kvällstidningarnas modesidor på nätet och modetidningar, för ungefär ett halvår sedan, hunnit reta mig ett antal gånger på skribenternas stora okunskap om det de faktiskt skriver om. Jag inser att man inte kan vet allt, men om man ger sig ut för att vara en expert bör man i alla fall ha lite koll, men så är alltså inte fallet. Jag illustrerar med tre exempel, två från en moderådgivare på en av kvällstidningarna och ett från en ledande modetidning. Nu ska sägas att dräkt- och modehistoria är ett specialintresse hos mig; jag skrev min avhandling om kläder under medeltiden och jag undervisar i dräkthistoria. Det betyder förstås att jag retar mig mer på sådant, men mycket lättare missar om någon har fel om moderna designers.
2. Vid en annan chatt med samma moderådgivare frågar en kvinna om hattar och höstens mode. Rådgivarens svarar (korrekt) att höstens mode är influerat av "art deco" (1930-tal mest) och att typiskt för denna period är pillerburkshatten. Pillerburkshatt och 20- 30-tal ???
3. Det sista exemplet är något mindre graverande och handlar nog mest om ett slarvigt skrivsätt. I en artikel om BHns historia karaktäriseras 40- och 50-talets BH-ar med "Då skulle det puffas upp minsann". Och det skulle det inte. Det skulle lyftas något och puffas ut, men inte upp. BH-ar på denna tid hade vanligen helkupa, något som svårligen lånar sig till något större upp-puffande; halvkupan slog igenom på allvar först under slutet av 1960-talet. Och idag puffar vi mer än någonsin tidigare på 1900-talet. Skillnaden mellan den moderna BHn med halvkupa och BHn sydd efter 50-talsmönster är slående.
Det är inte på något sätt nödvändigt med kunskap i modehistoria för att skriva om mode, mycket av det bästa är skrivet av entusiaster, men en person som utger sig för att vara expert har i alla fall jag svårt att ta på allvar när de med sådan självsäkerhet avslöjar sin okunskap.
/Eva
Här är klänningarna
Nu har jag hittat bilder på Jessica Almenäs från gårdagens gala. Det är framförallt trean och fyran som jag menar är riktigt missklädsamma och inte alls ger hennes kropp rättvisa. Ska man visa kroppen ska man åtminstone göra det snyggt! Tycker jag.
Något långt i höst
Den här hösten har jag alldeles in i helsike för ont om pengar. Det har inte blivit tal om att göra några impulsköp av saker jag inte egentligen behöver. Eller egentligen och egentligen, och behöver och behöver... Förra året köpte jag flera par stövlar på rea. Borde vara välförsedd för alla vädelekar och tillfällen. Men just nu känner jag att jag behöver ett par halvhöga kängor med dragkedja väldigt kraftfullt. Hittade precis vad jag inte ens sökte igår. Nämligen de här Vagabondkängorna. Kan berätta att de är billigare i vår suberbra skobutik i Högdalen än i den här nätshopen. Men det hjälper inte... Tror jag.
Men jag skulle i alla fall tänka förnuftigt. Bara köpa det som kändes helt rätt för att förnya och känna mig någorlunda rätt i modet. Innan jag riktigt bestämt mig kom Dotter hem från Spanien i en svinsnygg lång huvtröja, köpt för en halv au pair-månadslön. Och jag blev ännu mer övertygad, höstens ovanpåplagg skulle vara långa. Särskilt som jag visste att det skulle bli en stövelhöst. Jag tillhör dem som pga burkbål och relativt stor byst till smala ben ska se upp med proportionerna. (Därför behöver jag de där kängorna, för resten, för att få snyggare proportioner till en kortare överdel, t ex mina tjocka manchesterkavajer, de går inte att ha till stövlar!) Det fanns en del tröjor i butikerna men av ovan nämnda skäl kollade jag Ellos i stället. Gjorde tre inköp:
Ettan har fördelen att den är tunn, men känns väldigt lös och stumt syntetisk trots 28 procent mohair. Duger dock för en säsong att se lite snygg ut även vid styrelsebord utan att nödvändigtvis bära kavaj. Jag kan lova att det inte är så strikt bland damerna kring de statliga styrelseborden som man kanske kunnat ana. Mer om det vid annat tillfälle!
Tvåan är inte så klunsig som den ser ut. Ger tack vare dragskon en något insvängd och smalare linje som alltså kan varieras.
Trean har jag köpt i svart. Hade varit roligare med huva, men men... Använde den som ytterplagg i Dublin i september och kände mig välklädd med svarta stövlar och smala jeans till. Jag kan mycket väl gå på bolagsmöte i den också.
Flera av de långa huvtröjor som funnits i höst är alldeles för stora och tjocka för att få plats under ytterplagg och då blir de plötsligt lite mindre användbara. Granit har en som ser snygg ut, men jag är tveksam till Granits trikå. Mjuk trikå är ju trevligt, men kolla på expediterna innan ni köper! Deras tröjor se skrynkliga och sladdriga ut på. Dessutom korta och fyrkantiga. Och leggings som inte sluter tajt omkring ett normalben förstår jag inte vitsen med.
Stor varning för övrigt för Ellos vanliga billiga huvtröja i herrmodell. Mellan köpte en i XL herr för att få den riktigt stora looken. Efter två tvättar i 40 grader är den nere i S-M damstorlek, hennes normala storlek, och syntetinnehållet har krupit fram och lagt sig som noppror över plagget. Kan inte reklamera eftersom vi torktumlat. Men nopporna var där innan tumlingen och jag lovar att krympningen sker i tvätten inte i tumlaren. Vilket som så tycker jag att en vanlig enkel huvtröja ska tåla vanlig enkel torktumling. Är man som vi en familj med fyra bärare av dylika plagg, så kan man inte hålla på och hängtorka. De allra flesta brukar också tåla det.
Annaa/
Men jag skulle i alla fall tänka förnuftigt. Bara köpa det som kändes helt rätt för att förnya och känna mig någorlunda rätt i modet. Innan jag riktigt bestämt mig kom Dotter hem från Spanien i en svinsnygg lång huvtröja, köpt för en halv au pair-månadslön. Och jag blev ännu mer övertygad, höstens ovanpåplagg skulle vara långa. Särskilt som jag visste att det skulle bli en stövelhöst. Jag tillhör dem som pga burkbål och relativt stor byst till smala ben ska se upp med proportionerna. (Därför behöver jag de där kängorna, för resten, för att få snyggare proportioner till en kortare överdel, t ex mina tjocka manchesterkavajer, de går inte att ha till stövlar!) Det fanns en del tröjor i butikerna men av ovan nämnda skäl kollade jag Ellos i stället. Gjorde tre inköp:
Ettan har fördelen att den är tunn, men känns väldigt lös och stumt syntetisk trots 28 procent mohair. Duger dock för en säsong att se lite snygg ut även vid styrelsebord utan att nödvändigtvis bära kavaj. Jag kan lova att det inte är så strikt bland damerna kring de statliga styrelseborden som man kanske kunnat ana. Mer om det vid annat tillfälle!
Tvåan är inte så klunsig som den ser ut. Ger tack vare dragskon en något insvängd och smalare linje som alltså kan varieras.
Trean har jag köpt i svart. Hade varit roligare med huva, men men... Använde den som ytterplagg i Dublin i september och kände mig välklädd med svarta stövlar och smala jeans till. Jag kan mycket väl gå på bolagsmöte i den också.
Flera av de långa huvtröjor som funnits i höst är alldeles för stora och tjocka för att få plats under ytterplagg och då blir de plötsligt lite mindre användbara. Granit har en som ser snygg ut, men jag är tveksam till Granits trikå. Mjuk trikå är ju trevligt, men kolla på expediterna innan ni köper! Deras tröjor se skrynkliga och sladdriga ut på. Dessutom korta och fyrkantiga. Och leggings som inte sluter tajt omkring ett normalben förstår jag inte vitsen med.
Stor varning för övrigt för Ellos vanliga billiga huvtröja i herrmodell. Mellan köpte en i XL herr för att få den riktigt stora looken. Efter två tvättar i 40 grader är den nere i S-M damstorlek, hennes normala storlek, och syntetinnehållet har krupit fram och lagt sig som noppror över plagget. Kan inte reklamera eftersom vi torktumlat. Men nopporna var där innan tumlingen och jag lovar att krympningen sker i tvätten inte i tumlaren. Vilket som så tycker jag att en vanlig enkel huvtröja ska tåla vanlig enkel torktumling. Är man som vi en familj med fyra bärare av dylika plagg, så kan man inte hålla på och hängtorka. De allra flesta brukar också tåla det.
Annaa/
Vad blir timpenningen?
På Lindex kan man just nu köpa denna rätt söta kofta. Den är rätt fin och också rätt trendig med sina 3/4-långa trumpetärmar och sitt "etniska" mönster. Inte för att jag skulle ha den på mig, jag är helt inne på 50-talsinspirerade tunna cardigans med rund hals just nu, men fin i alla fall. (Kommer förresten någon ihåg boken "Vikingamönster i stickat" som kom för några år sedan? En del riktigt snygga saker där i samma stil.)
Men det var inte det jag skulle skriva om, utan om hur i helsike man kan få en handstickad tröja för 400 spänn?? Efter garnkostnader, frakt och butikens påslag har jag svårt att tänka mig att det blev många kronor i lön till den som stickade.
Jag vet förstås, som alla andra, att det alltid är någon annan som får betala för våra billiga kläder, med usel lön och usla arbetsförhållanden, men det blir extra tydligt när det rör sig om stickning, som är så mycket mer arbetskrävande än att sy.
Nä, hellre maskinstickat och så får jag sticka själv om jag absolut vill ha handstickat.
/Eva
Men det var inte det jag skulle skriva om, utan om hur i helsike man kan få en handstickad tröja för 400 spänn?? Efter garnkostnader, frakt och butikens påslag har jag svårt att tänka mig att det blev många kronor i lön till den som stickade.
Jag vet förstås, som alla andra, att det alltid är någon annan som får betala för våra billiga kläder, med usel lön och usla arbetsförhållanden, men det blir extra tydligt när det rör sig om stickning, som är så mycket mer arbetskrävande än att sy.
Nä, hellre maskinstickat och så får jag sticka själv om jag absolut vill ha handstickat.
/Eva
Jag ägde i alla fall ingen väst
Nu har mina gamla jeanskjolar gått till balthjälpen! Det var inte en dag för tidigt. Behöll gjorde jag endast de två som syns på bilden. Inte för att jag vet om jag kommer att använda dem igen. Båda två har jag fixat med själv. Den ena fått midja och ful fåll bortklippt, spetsarna kommer från en klänning köpt på en norsk loppmarknad i början av 60-talet. Den andra är en Sisleykjol från Benetton där jag använt ett Liberty-tyg för infällningar. Den kjolen har jag haft mycket roligt i!De som packats i svarta plastsäckar är bland annat ett nästan hellångt exemplar i grov denim med ett högt gångsprund bak. En typ av plagg som hängde på många kvinnor, inte bara medelålders, för några år sedan. För all del, de förekommer än, även om jag helst vill förtränga det. Ja ja, denimen är praktisk och inte minst varm. Men man får en del annat på köpet. Ett tjockt denimtyg saknar i stort sett fall. På en lång kjol blir det väldigt mycket tyg som bara hänger styvt ned. Inte smickrande för någon kropp. Bakifrån blir det sällan särskilt smickrande bitar ben som visas i sprundet. Värst av allt; överkanten på en tunn knästrumpa!
I säckarna gick också ett par styvt knälånga exemplar vars största synd var tråkighet och för stora stycken blå denim. Blå denim gör sig bäst i små enheter som byxben och korta kjolvåder. I en kortare kjol gör det ju inget att tyget saknar fall. Benettonkjolen på bilden är egentligen något lång men fungerar tack vare att den är sliten framtill på "benen".
Det här landet har enligt min mening sett alldeles för många kjolar i blå denim. Egentligen tycker jag det är lite synd om fattiga balter ska behöva gå omkring i dem. Men de kanske har någon vettig lumpåtervinning där nere? De kanske kan bli isolering i byggmaterial eller nåt. Jag vävde för resten en gång en skitsnygg mattaav gamla jeans. Smala dubbla trasor i kyper, snygga färgskiftningar. Det är också en idé för gamla outslitliga missfoster. Min värsta hade väl räckt till en halv matta bara den.
Jag ägde i alla fall inga västar i samma tyg.
Annaa/
Nedklämda bröst
Letar febrilt efter någon bild på Jessica Almenäs från gårdagens fotbollsgala utan att lyckas. Synd. För jag tänkte ta hennes kläder som ett exempel på hur en klädstylist jobbar utan hänsyn till den kropp hon ska klä.
Jessica A har en vältränad kropp och långa smala ben. Men hon har en ganska liten byst och en uppenbarligen rätt rak midja. Att klämma in den kombinationen i styva åtsittande fodral visade sig ödesdigert. Brösten klämdes nedåt och midjan försvann och stackars Jessica såg i fodral efter fodral ut som en burk på ben!
Hur skulle man gjort i stället? För bysten finns ju två vägar; antingen markera det som finns med lyft och ringningar, eller utnyttja möjligheterna till skärningar som kräver just en liten byst. Med en mindre tillplattad byst ser midjan smalare ut. Döljer en bred midja gör förstås rakare skärningar. Mjukare material som naturligt följer kroppens linjer kan också vara en fördel. Men framförallt finns det för en kropp som Jessicas massor av möjligheter - utom just de som valdes i plagg efter plagg igår!
Annaa/
Jessica A har en vältränad kropp och långa smala ben. Men hon har en ganska liten byst och en uppenbarligen rätt rak midja. Att klämma in den kombinationen i styva åtsittande fodral visade sig ödesdigert. Brösten klämdes nedåt och midjan försvann och stackars Jessica såg i fodral efter fodral ut som en burk på ben!
Hur skulle man gjort i stället? För bysten finns ju två vägar; antingen markera det som finns med lyft och ringningar, eller utnyttja möjligheterna till skärningar som kräver just en liten byst. Med en mindre tillplattad byst ser midjan smalare ut. Döljer en bred midja gör förstås rakare skärningar. Mjukare material som naturligt följer kroppens linjer kan också vara en fördel. Men framförallt finns det för en kropp som Jessicas massor av möjligheter - utom just de som valdes i plagg efter plagg igår!
Annaa/
Dansa i neon?
En annan sak jag grävde fram i barndomshemmet i helgen var dessa skor.
Ja, de är i neongrön satin.
Nej, jag har aldrig använt dem; jag fick dem av en tjej jag bodde inneboende hos min första månad i Göteborg, jag tror inte att hon heller hade använt dem.
Den huvudsakliga orsaken till att jag inte använde dem är att de var minst en storlek för stora, men dels verkar mina fötter ha växt, dels kan man ju ha sulor och/eller tjockare strumpor i.
Men nu kommer själva frågan: Vad kombinerar man neongröna skor i satin med?
Jag ser två olika tillvägagångssätt:
Å ena sidan kan man klä sig i svart/grått i övrigt och låta skorna vara färgklicken.
Å andra sidan (som känns mer naturlig för mig, men inte nödvändigtvis rätt därför) kan man kombinera den med massa andra starka färger.
Eller: ska man, som antyddes av till mig närstående personer, faktiskt inte använda dem alls?
/Eva
Skor: Mycket gamla
Strumpor: Green Knees från Sock Dreams
Strumpor: Green Knees från Sock Dreams
Ja, de är i neongrön satin.
Nej, jag har aldrig använt dem; jag fick dem av en tjej jag bodde inneboende hos min första månad i Göteborg, jag tror inte att hon heller hade använt dem.
Den huvudsakliga orsaken till att jag inte använde dem är att de var minst en storlek för stora, men dels verkar mina fötter ha växt, dels kan man ju ha sulor och/eller tjockare strumpor i.
Men nu kommer själva frågan: Vad kombinerar man neongröna skor i satin med?
Jag ser två olika tillvägagångssätt:
Å ena sidan kan man klä sig i svart/grått i övrigt och låta skorna vara färgklicken.
Å andra sidan (som känns mer naturlig för mig, men inte nödvändigtvis rätt därför) kan man kombinera den med massa andra starka färger.
Eller: ska man, som antyddes av till mig närstående personer, faktiskt inte använda dem alls?
/Eva
Dagens klädsel - allt är Hannas fel
Härom veckan skrev Hanna Fridén ett inlägg om en klänning/tunika som hon ville ha, hur snyggt det skulle vara och hur mycket man skulle se ut som en fin scarf.
Nå, i helgen var jag hemma i mitt barndomshem och tog för första gången på tio år tag i att rensa ut lite grejer jag lämnat kvart när jag flyttade hemifrån 1988; eller som av någon anledning hamnat där senare.
En av sakerna jag hittade var denna blus, inköpt på torget i Trollhättan 1989. Eller blus och blus, det är faktiskt två hopsydda snusnäsdukar, varken mer eller mindre.
Så tillsammans skapade Hanna, jag och ödet dagens outfit. Notera att jag till och med följer hennes råd att inte ha ett gulligt sidenband i midjan utan ett brett läderbälte.
Jag blev nog inte en fin scarf, men kanske i alla fall en piffig snusnäduk.
Blus: köpt på torget i Trollhättan
Bälte: Myrorna
Jeans: H&M (sqin)
Stövletter: DinSko (fuskmocka men väldigt varma och sköna)
/Eva
Utilikilts
Jag undrar om utilikilts någonsin kommer att slå i Sverige?
Hur som helst, jag tycker att det är rätt så coolt. Det är väl dags att även karlar får välja mellan kjol eller byxor igen? Jag tycker faktiskt att den sista bilden på andra raden på denna sida var riktigt het, men även att mannen längst till höger på tredje raden på nästa sida visar att det kan vara väldigt stilfullt med kiltliknande plagg på män.
Sen var det kanske inte lika snyggt på de ovårdade, överviktiga rockers-grabbarna, men det tror jag inte har med kilten att göra.
Riktiga rutiga kiltar, vare sig det är på pipers eller punkare är förstås alltid jättesnyggt.
/Eva
Hur som helst, jag tycker att det är rätt så coolt. Det är väl dags att även karlar får välja mellan kjol eller byxor igen? Jag tycker faktiskt att den sista bilden på andra raden på denna sida var riktigt het, men även att mannen längst till höger på tredje raden på nästa sida visar att det kan vara väldigt stilfullt med kiltliknande plagg på män.
Sen var det kanske inte lika snyggt på de ovårdade, överviktiga rockers-grabbarna, men det tror jag inte har med kilten att göra.
Riktiga rutiga kiltar, vare sig det är på pipers eller punkare är förstås alltid jättesnyggt.
/Eva
Streetinfluerat
Angående Gallerian Fashion Award så missade jag dessvärre att se det hela i verkligheten. Men dotter S som går på designlinjen på gymnasiet var där och tyckte det här var bäst. Evelina Bratells kollektion. Inte särskilt förvånad eftersom det så vitt jag kan se är den mest street-influerade. Hon gillade det innovativa med inslagen av chiffong. Jag är starkt böjd att hålla med henne.
Annaa/
Annaa/
Här är jag också!
Nu är alltså även jag inne på bloggen!Kort om mig kan sägas att jag är skräddardottern som började sy egna kläder vid 12. Hade inte det där lilla extra som behövdes av konstnärlighet och fingerfärdighet för att ägna mig åt design, inbillade mig att textillärare skulle vara ett bra alternativ. Det är ett av mina större tankefel i livet. Men jag avbröt utbildningen innan självkänslan var helt krossad och blev journalist i stället. Modejournalist var det inte tal om, det blev inga seriösa studenter på Journalisthögskolan i Stockholm på den tiden.
Även om jag, t ex under fattiga småbarnsår, fått mig pådyvlat att vara en sån där som inte bryr sig om vad hon tar på sig, så har faktiskt intresset för kläder aldrig riktigt falnat. Tycker mig ha bra koll och dessutom sinne för stil. Retar mig på mycket i branschen. Det kommer jag att komma tillbaka till. Dåligt skurna plagg. En stil-i-taget-tendenser. Och en hel del annat. Hoppas kunna komma med ett och annat råd också. Framförallt med synpunkter.
På bilden syns jag i Tarifa förra sommaren. Med fötterna i Atlanten, man kan ha dem i Medelhavet också, några tiotal meter bort. Outfiten består av ett linne från HM, kjol från Åhléns (reafynd för 50 kronor) och favoritsjalen från HM.
Annaa/
Stora saker händer!
Redan efter bara fem dagars existens är det dags för förändringens vindar på denna modeblogg:
Ni får nu två för "priset" av en (happy hour?)! För att ge mer och mer blandat innehåll och en allmänt roligare blogg är vi nu två bloggare!
Jag välkomnar härmed min mångåriga vän Annaa!
Så snart jag mejlat henne lösenord och hon hunnit skriva räknar jag med att hon presenterar sig själv.
/Eva
Ni får nu två för "priset" av en (happy hour?)! För att ge mer och mer blandat innehåll och en allmänt roligare blogg är vi nu två bloggare!
Jag välkomnar härmed min mångåriga vän Annaa!
Så snart jag mejlat henne lösenord och hon hunnit skriva räknar jag med att hon presenterar sig själv.
/Eva
Vad har folk emot färg??
Satt och tittade på Modefeber och deras rapportering från "Gallerian Fashion award". Först tänkte jag: Åh nej, ännu en omgång svenska designers som bara gör kläder i vitt, svart och grått (och under sommartid linnebeige) .
Men så visade sig när man klickade sig vidare att det bara var hon som skriver på Modefeber som inte gillar färg; något som kan ses på hennes outfits-bilder också. Inget ont om hennes yrkesverksamhet, det finns naturligtvis en anledning till att jag besöker hennes blogg nästan varje dag: Hon är trendkänslig och uppdaterar ofta.
Men hennes klädsmak ? "basplaggs"-fixerat, ängsligt och svart. Som så många andra.
Vad är det med svenska modetyckare och svart? Man bilr faktiskt vare sig smalare, snyggare eller smartare för att man bara klär sig i svart!
I Gallerian Fashion award visades annars en hel del snyggt, själv gillar jag Maria Johanssons kombination av marin, ljusblått och rosa, Annelie Arns jättevackra grå kappa (jag älskar grått, jag gillar bara andra färger också) och Lisa Knutsson som kändes mycket 80-tal, på ett snyggt sätt.
Och jag skulle ge mycket för Rebecka Kalanzis petrolblå (fusk?)skinnkappa.
Jag har dock inte tagit mig tid att närmare studera hur hantverket verkar vara, så jag vet ännu inte om något av plaggen verkligen passar på en kvinnokropp med bröst, eller om man kan lyfta armarna i plaggen.
/Eva
Men så visade sig när man klickade sig vidare att det bara var hon som skriver på Modefeber som inte gillar färg; något som kan ses på hennes outfits-bilder också. Inget ont om hennes yrkesverksamhet, det finns naturligtvis en anledning till att jag besöker hennes blogg nästan varje dag: Hon är trendkänslig och uppdaterar ofta.
Men hennes klädsmak ? "basplaggs"-fixerat, ängsligt och svart. Som så många andra.
Vad är det med svenska modetyckare och svart? Man bilr faktiskt vare sig smalare, snyggare eller smartare för att man bara klär sig i svart!
I Gallerian Fashion award visades annars en hel del snyggt, själv gillar jag Maria Johanssons kombination av marin, ljusblått och rosa, Annelie Arns jättevackra grå kappa (jag älskar grått, jag gillar bara andra färger också) och Lisa Knutsson som kändes mycket 80-tal, på ett snyggt sätt.
Och jag skulle ge mycket för Rebecka Kalanzis petrolblå (fusk?)skinnkappa.
Jag har dock inte tagit mig tid att närmare studera hur hantverket verkar vara, så jag vet ännu inte om något av plaggen verkligen passar på en kvinnokropp med bröst, eller om man kan lyfta armarna i plaggen.
/Eva
60-årskalas
Skulle bara säga att jag ska på 60-årskalas hemma på landet över helgen, så ni får (troligen) vänta till måndag för fler poster.
/Eva
/Eva
(Går)dagens klädsel och en insikt
Eftersom jag avslutade gårdagen med att gå på sunkbar och dricka öl med min kompis Annaa kommer foto på gårdagens klädsel först idag. Som ni ser lever jag som jag lär och klär mig i rutigt.
Topp: H&M
Kjol: Åhléns (minst fem år sedan)
Ullstrumpbyxor: Lindex
Armband: Flash
Skor: Waldläufer, köpta på Bekväma skor
Insikten? Att jag verkligen inte ska ha jumpern över kjolen om jag inte vill att min överkropp ska se oproportionerligt lång ut. Jag visste det egentligen: att det är bättre med en hög midja om man som jag har lång överkropp och korta ben, men ett foto gör det ju extra tydligt. Nu spelar det ju roll hur fotgrafen vinklar kameran och det här fotot är taget av en av mina döttrar, men jämför gärna med fotot här.
Skor med klack skulle förstås också hjälpa, men eftersom jag har reumatism kan jag ofta inte ha det.
/Eva
Topp: H&M
Kjol: Åhléns (minst fem år sedan)
Ullstrumpbyxor: Lindex
Armband: Flash
Skor: Waldläufer, köpta på Bekväma skor
Insikten? Att jag verkligen inte ska ha jumpern över kjolen om jag inte vill att min överkropp ska se oproportionerligt lång ut. Jag visste det egentligen: att det är bättre med en hög midja om man som jag har lång överkropp och korta ben, men ett foto gör det ju extra tydligt. Nu spelar det ju roll hur fotgrafen vinklar kameran och det här fotot är taget av en av mina döttrar, men jämför gärna med fotot här.
Skor med klack skulle förstås också hjälpa, men eftersom jag har reumatism kan jag ofta inte ha det.
/Eva
Vad _jag_ gillar
Jag tycker det är lite fånigt när man läser modebloggar och kvällstidningarnas modesidor och folk skriver att "de här var de bästa kollektionerna. Det måste väl ändå vara en smaksak? Dessutom kan man ju vara ute efter lite olika saker: Sofia tittar ofta på det konstnärliga, andra kan se vilka som verkar kunna sälja bäst/slå igenom även i konfektionen och själv går jag på vad jag skulle vilja ha på mig själv.
OK, inget av det passar mig rent storleksmässigt och en hel del skulle inte passa ens om det fanns i min storlek, eftersom det finns modeller som passar mindre bra när man är dels timglasformad (22-25 cm skillnad mellan byst och höft å ena sidan och midja å den andra), dels har lång överkropp och korta ben; men kläder och stilar jag tycker är snygga helt enkelt. Ofta finns det då en referens till 30-40- och 50-talets mode, men det behöver inte vara så; jag är inte helt insnöad på vintagestil.
I alla fall här är designers jag gillade vid vår/sommarvisningarna:
John Galliano -Jag har hittills inte sett en Gallianokollektion jag inte gillat: Fantastiska material, mycket välgjorda detaljer och gärna referenser till äldre 1900-talsmode. Höstkollektionen 07 var superb, men vår/sommar 08 är verkligen inte illa heller.
Alexander McQueen - Retro, vackert skuret, vackra material och rutor. Och grått och rött på underbara sätt. Till skillnad från vad det gäller John Galliano är jag inte lika förtjust i allt McQueen gör; hösten 07 lämnade mig rätt likgiltig; för hårt och för svart, medan höstkollektionen 06 i mitt tycke var fantastisk.
Luella - Inte lika underbar, men rätt mycket lättare att inspireras av till vardags. Som jag skrev i mitt förra inlägg: inspiration från punk och 1950-tal - hur kan det gå fel?
I alla fall, man kan se att jag inte är så edgy direkt; jag tyckte till exemepel att de framlyfta och haussade blommiga klänningarna i Balenciagas vårvisning var direkt gräsliga: alldeles för stela former som dessutom framhävde modellernas magerhet på ett sätt som fick dem att se ut som pinngubbar.
Men det är alltså vad jag tycker, experterna fastnade uppenbarligen främst för i mitt tycke rätt tråkiga, "avskalade och rena" kollektioner i vitt, beige och svart. Som vanligt i Sverige alltså.
/Eva
OK, inget av det passar mig rent storleksmässigt och en hel del skulle inte passa ens om det fanns i min storlek, eftersom det finns modeller som passar mindre bra när man är dels timglasformad (22-25 cm skillnad mellan byst och höft å ena sidan och midja å den andra), dels har lång överkropp och korta ben; men kläder och stilar jag tycker är snygga helt enkelt. Ofta finns det då en referens till 30-40- och 50-talets mode, men det behöver inte vara så; jag är inte helt insnöad på vintagestil.
I alla fall här är designers jag gillade vid vår/sommarvisningarna:
John Galliano -Jag har hittills inte sett en Gallianokollektion jag inte gillat: Fantastiska material, mycket välgjorda detaljer och gärna referenser till äldre 1900-talsmode. Höstkollektionen 07 var superb, men vår/sommar 08 är verkligen inte illa heller.
Alexander McQueen - Retro, vackert skuret, vackra material och rutor. Och grått och rött på underbara sätt. Till skillnad från vad det gäller John Galliano är jag inte lika förtjust i allt McQueen gör; hösten 07 lämnade mig rätt likgiltig; för hårt och för svart, medan höstkollektionen 06 i mitt tycke var fantastisk.
Luella - Inte lika underbar, men rätt mycket lättare att inspireras av till vardags. Som jag skrev i mitt förra inlägg: inspiration från punk och 1950-tal - hur kan det gå fel?
I alla fall, man kan se att jag inte är så edgy direkt; jag tyckte till exemepel att de framlyfta och haussade blommiga klänningarna i Balenciagas vårvisning var direkt gräsliga: alldeles för stela former som dessutom framhävde modellernas magerhet på ett sätt som fick dem att se ut som pinngubbar.
Men det är alltså vad jag tycker, experterna fastnade uppenbarligen främst för i mitt tycke rätt tråkiga, "avskalade och rena" kollektioner i vitt, beige och svart. Som vanligt i Sverige alltså.
/Eva
Tartan is stylish!
Det ovannämnda är ett citat från den helt underbart roliga boken "Good Omens" av Neil Gaiman och Terry Pratchett. Det är en berättelse om jorden undergång och kampen mellan himmel och helvete där ängeln Azriphale efter att magiskt (gudomligt?) ha lagat en cykel försvarar det faktum att han försett den med skotskrutig remmar med att säga: Tartan is stylish!
Författarna går därefter vidare med att påpeka att Azriphales sinne för stil hade fastnat på 1950-talet. Om så är fallet är det möjligen också så för mig. Men nu är det ju inte så att skotskrutigt hör hemma enbart på 1950-talet, framför allt är det ju en bestående del av 70-talets och det tidiga 80-talets punk-estetik. Så vi som var punkare har lite svårt att släppa det. Skotskrutigt som modemönster ses först på 1800-talet. Det var efter att drottning Viktorias och prins Alberts slott Balmoral i skotsk romantisk anda tapetserades i skotskrutigt som mönstret populariserades. Från början var det alltså storrutiga tapeter som gjordes, en halvmeter stora rutor sådär, men snart slog det igenom framför allt i kvinnodräkten. Bilden nedan är ett tyskt exempel från 1860-talet.
Vid den här tiden hade man uppfunnit anilinfärgerna som gjorde det möjligt att billigt framställa även starka och grälla färger, något som är väldigt tydligt i hela 1860-talets mode.
För mig är skotskrutigt, och även andra former av rutigt, ett mönster som alltid är aktuellt, oavsett modetrender. Det kanske är som andra känner för svart? Och det finns andra om håller med; även om det inte är lika hett som hösten 06 så ses rutigt både i höst och i vårens kollektioner. Här är jag särskilt svag för Luellas vår/sommar kollektion, som enligt henne själv var inspirerad av 1950-tal och punk; två av mina egna favoritinfluenser. Själv kommer jag definitivt att satsa på en del rutigt även till våren. Om jag går ner lite kanske det till och med blir ett par korta, rutiga shorts med hög midja som hon har. Fast jag får allt sy dem själv i så fall.
Författarna går därefter vidare med att påpeka att Azriphales sinne för stil hade fastnat på 1950-talet. Om så är fallet är det möjligen också så för mig. Men nu är det ju inte så att skotskrutigt hör hemma enbart på 1950-talet, framför allt är det ju en bestående del av 70-talets och det tidiga 80-talets punk-estetik. Så vi som var punkare har lite svårt att släppa det. Skotskrutigt som modemönster ses först på 1800-talet. Det var efter att drottning Viktorias och prins Alberts slott Balmoral i skotsk romantisk anda tapetserades i skotskrutigt som mönstret populariserades. Från början var det alltså storrutiga tapeter som gjordes, en halvmeter stora rutor sådär, men snart slog det igenom framför allt i kvinnodräkten. Bilden nedan är ett tyskt exempel från 1860-talet.
Vid den här tiden hade man uppfunnit anilinfärgerna som gjorde det möjligt att billigt framställa även starka och grälla färger, något som är väldigt tydligt i hela 1860-talets mode.
För mig är skotskrutigt, och även andra former av rutigt, ett mönster som alltid är aktuellt, oavsett modetrender. Det kanske är som andra känner för svart? Och det finns andra om håller med; även om det inte är lika hett som hösten 06 så ses rutigt både i höst och i vårens kollektioner. Här är jag särskilt svag för Luellas vår/sommar kollektion, som enligt henne själv var inspirerad av 1950-tal och punk; två av mina egna favoritinfluenser. Själv kommer jag definitivt att satsa på en del rutigt även till våren. Om jag går ner lite kanske det till och med blir ett par korta, rutiga shorts med hög midja som hon har. Fast jag får allt sy dem själv i så fall.
/Eva
Strumpor
Något som du, eventuella läsare, snart kommer att bli varse är att jag är mer än normalt förtjust i sockor och strumpor. Så till den grad att jag har stenkoll på Lindex aktuella sortiment och beställer strumpor från utlandet (från Sock Dreams). Och nu precis kom en ny försändning. Eftersom jag har börjat använda långbyxor igen efter ett mångårigt uppehåll köpte jag den här gången ankelsockor. Annars är väl överknästrumpor eller längre mest min grej.
Dagens skörd:
Nästan osynligt, längst till vänster: Kattstrumpor från HotSox
Rutiga sockor från Biella
På mig: Cherry socks från Sourpuss
Till höger, samma kattsockor som till vänster
/Eva
Dagens skörd:
Nästan osynligt, längst till vänster: Kattstrumpor från HotSox
Rutiga sockor från Biella
På mig: Cherry socks från Sourpuss
Till höger, samma kattsockor som till vänster
/Eva
Man ska ha foder
Jag har nyligen (som det senaste halvåret) gått ner en del i vikt och kunde därför för någon månad sedan gå ut i förrådet och plocka fram gamla kläder som varit för små i många år. Det är naturligtvis alltid roligt, och allra roligast var att jag kom i en av mina favoritkjolar från sisådär tio år sedan.
Då, när jag sydde den, hade jag inte sytt så hemskt mycket som inte var historisk dräkt på flera år och tyckte att det verkade som onödigt jobb att sätta i foder.
Fel tänkt!
I synnerhet som tyget är ett mjukt, lite flanelligt ylle som bara väntar på att fastna på dina strumbyxor och dina ben.
Så igår klippte jag till ett foder och sydde ihop och idag sydde jag i det. Eftersom det gjordes så här i efterhand fick jag sy fast det för hand med stygn som är osynliga från utsidan, men eftersom jag gillar att sy för hand är det OK.
Foder har flera bra egenskaper: dels fastnar inte kjolen på benen längre och dels gör fodret att tyget inte "kryper" lika tätt intill kroppen, vilket i sin tur gör att ens eventuella valkar syns mindre. Ylle är ofta ganska elastiskt och ett tajt plagg i elastiskt tyg framhäver ju verkligen alla ens former, både de man vill visa och de man inte vill visa.
Nackdelen är just bristen på elasticitet, kjolen är jättesnäv och jag tycker det "knakar" oroväckande när jag böjer mig ner. Man kan förstås låta bli att göra det.
Man hade också kunnat använda underkjol, det var vad jag gjorde förut, men eftersom kjolen har slits fram är det då alltid risk att den syns. Underkjolar är också tyvärr ofta i polyester, ett material som lätt blir elektriskt, medan fodertyg oftast är i rayon (eller viscose), två i mitt tycke mycket trevligare material.
Och foder är bra, det gör att dina kjolar håller formen bättre.
I alla fall: Nog om sömnad och vidare till en bild av dagens klädsel:
Topp: H&M; typ fem år sedan
Kjol: Hemmasydd, se ovan
Blå lackskor: Din Sko
Ursäkta bildkvalitén, min dotter tog fotona och jag var inte medveten om hur mörkt det var i köket. Kommande bilder kommer att vara ljusare.
I all fall, en av de trender som syntes på höstvisningarna i år var 30-tal, och jag tycker nog att jag lyckas få till det rätt bra. Utom håret och så, men jag har egentligen ryggskott och orkade inte fixa med sån't idag.
/Eva
Då, när jag sydde den, hade jag inte sytt så hemskt mycket som inte var historisk dräkt på flera år och tyckte att det verkade som onödigt jobb att sätta i foder.
Fel tänkt!
I synnerhet som tyget är ett mjukt, lite flanelligt ylle som bara väntar på att fastna på dina strumbyxor och dina ben.
Så igår klippte jag till ett foder och sydde ihop och idag sydde jag i det. Eftersom det gjordes så här i efterhand fick jag sy fast det för hand med stygn som är osynliga från utsidan, men eftersom jag gillar att sy för hand är det OK.
Foder har flera bra egenskaper: dels fastnar inte kjolen på benen längre och dels gör fodret att tyget inte "kryper" lika tätt intill kroppen, vilket i sin tur gör att ens eventuella valkar syns mindre. Ylle är ofta ganska elastiskt och ett tajt plagg i elastiskt tyg framhäver ju verkligen alla ens former, både de man vill visa och de man inte vill visa.
Nackdelen är just bristen på elasticitet, kjolen är jättesnäv och jag tycker det "knakar" oroväckande när jag böjer mig ner. Man kan förstås låta bli att göra det.
Man hade också kunnat använda underkjol, det var vad jag gjorde förut, men eftersom kjolen har slits fram är det då alltid risk att den syns. Underkjolar är också tyvärr ofta i polyester, ett material som lätt blir elektriskt, medan fodertyg oftast är i rayon (eller viscose), två i mitt tycke mycket trevligare material.
Och foder är bra, det gör att dina kjolar håller formen bättre.
I alla fall: Nog om sömnad och vidare till en bild av dagens klädsel:
Topp: H&M; typ fem år sedan
Kjol: Hemmasydd, se ovan
Blå lackskor: Din Sko
Ursäkta bildkvalitén, min dotter tog fotona och jag var inte medveten om hur mörkt det var i köket. Kommande bilder kommer att vara ljusare.
I all fall, en av de trender som syntes på höstvisningarna i år var 30-tal, och jag tycker nog att jag lyckas få till det rätt bra. Utom håret och så, men jag har egentligen ryggskott och orkade inte fixa med sån't idag.
/Eva
Välkommen till ännu en modeblogg!
Här hittar du, som beskrivningen säger, två halvgamla och halvtjocka kvinnors tankar om stil, kläder och mode.
Vi ser nämligen anledning för att man bara för att man snart är fyrtio eller femtio eller sextio och drar storlek 44-46 skulle vare sig sluta intressera sig för sitt utseende eller börja klä sig tantigt. Om man nu inte verkligen vill, förstås.
Här kommer du att hitta bilder på "dagens klädsel", tankar om mode, tips på vad vi tycker är snyggt och på hur man hittar kläder som passar ens kropp; något som inte är det lättaste. Samt en del beska kommentarer om det senare :)
/Eva
Vi ser nämligen anledning för att man bara för att man snart är fyrtio eller femtio eller sextio och drar storlek 44-46 skulle vare sig sluta intressera sig för sitt utseende eller börja klä sig tantigt. Om man nu inte verkligen vill, förstås.
Här kommer du att hitta bilder på "dagens klädsel", tankar om mode, tips på vad vi tycker är snyggt och på hur man hittar kläder som passar ens kropp; något som inte är det lättaste. Samt en del beska kommentarer om det senare :)
/Eva
