Om stil -

I lördags var vi på Sator och ikväll ska vi gå och lyssna på Evan Dando, sångare och egentligen själva kärnan i bandet Lemonheads, som nu är ute på soloturné. Vi har förstås ingen aning om exakt vad som kommer att spelas: hans låtar från Lemonheads, hans låtar från soloskivorna enbart eller låtar från det rätt nya coveralbumet "Varshons", men vi är såpass förtjusta i det han gör att vi till och med går på konsert en tisdagkväll när Rickard ska upp klockan kvart över fem som vanligt nästa dag.
Själv oroar jag mig mest för vad utomhuskylan ska göra med urinvägsinfektionen. Den har inte gått bort; jag försökte få tid på vårdcentralen idag, men får försöka igen imorgon. Timmarna efter att jag varit ute idag var inte roliga.

 

Sator alltså. Jag är helt golvad.
Sen kan man fundera över att den solklara tvåan, dvs Mando Diao, också kommer från Borlänge - är det något i vattnet?

Och på tisdag ska vi gå och se Evan Dando. Man skulle kunna tro att vi tänker flytta in på Sticky Fingers.

Urinvägsinfektionen verkar ha gett sig, eller i varje fall vara på tillbakagång, tack vare mängder med vatten och trnabärskapslar. Nu ska väl sägas att jag ännu inte varit ute i kylan idag, men det känns faktiskt rätt så bra. Så jag tar risken och går på kvällens konsert med Sator. Vi var på förra spelningen 2007 och den hamnar lätt på en topp fem-lista över de konserter jag gått på. Här kan man se lite från just den konserten, men filmen gör det absolut inte rättvisa. Utom möjligen att det kan framgå att Kent Norberg är GUD som frontman.

Jag har varit i Trollhättan i helgen och hängt med tjejerna. Fredagen var stillsam, men lördagen bjöd på saker som alkohol och vild dans till "Hedningarna". Som man kan vänta sig var vi därför inte så pigga vid åtta när vi blev väckta av de som skulle till jobbet och ville säga hejdå. Detta botades dock med prinskorv och ägg till frukost och EMF på hög volym. Man kan sitta och dansa medans man äter, men om det är så bra vet jag inte förstås, roligt ser det i alla fall ut:

Och  för att ni ska kunna få hela upplevelsen kommer här även den stora hiten:

Efter frukost städade vi och bytte så småningom till KLF - Gud var det gjorde fantastisk musik sådär i slutet av 80-talet!!

Jag minns när den här kom - jag hade ganska nyligen flyttat till Göteborg och lyssnade mycket på radio. Jag älskade den och köpte singeln trots att jag endast sporadiskt hade tillgång till grammofon. Jag spelade av den på band som gick ofta hemma i studentrummet.

Med anledning av min kanske något kryptisk utsaga om att ge mig ut i det ruskiga Marseille igår:

The Specials: "Racist friend" från 80-talet

 

Annars är det snart slut med den moderna musiken för mig - igår tömde jag mp3-spelaren och fyllde den med profan och religiös musik från medeltiden och 1500-talet för att få igång stämningen redan på resan till Visby och Medeltidsveckan.

En av de bästa svenska låtarna någonsin, en av de bästa sångerskorna någonsin.



Kommer ihåg att jag och maken pratade om det att nog borde väl alla infödda svenskar över fyrtio ha hört den här så mycket att de har en relation till den?

Det här lyssnade jag hemskt mycket på sommaren -85. Och efter det förstås - OCH gillar fortfarande, bara så att ni inte tror att jag bara gillar Ulf Peder Olrog och Karl Gerhard.

Sunderlands stoltheter:



Var faktiskt och såg dem ihop med maken hösten 04 - fortfarande bra.

Lite svajigt ljud, men den hjärtskärande känsligheten går inte att ta miste på.
New Order: "As it is when it was" framförd live i Leuven (Belgien, förtjusande stad) 1985:



Fungerar väldigt bra en vårkväll. Låten finns på skivan "Brotherhood" som är väldigt, väldigt bra.

Idag fick jag hem lite skivor jag beställt från Ginza. En av dem var Judas Priests British Steel från 1980. Själv var jag bara tolv 1980 och ingen jag kände lyssande på heavy metal, så det var först 1983 som jag hörde den och fastnade för Judas Priest (fast jag älskade Iron Maiden mest). Det jag undrar nu är hur hela världen kan ha missat, ända till 1998 när han kom ut, att Rob Halford är gay. 80-talet var förvisso en tid när folk i allmänhet knappt hade hört talas om fetisch-scenen eller S&M och homosexualitet var något okänt och konstigt, men ändå? Och ända till 1998! Jag skyller själv på att ens kunskap om sexuella subkulturer är rätt liten när man är tonåring i en liten by på landet, pre-internet, och att jag sen slutade lyssna på Judas Priest och inte tänkte mer på dem.
Så här i efterhand känns det dock rätt tydligt.



Fantastiskt bra är den förresten skivan. Och Rob är jäkligt cool.
Att vi lever i ett samhäller där de flesta, i alla fall yngre, inte tycker att homosexualitet är något konstigt tycker jag förresten är det största framsteget jag upplevt under min livstid.

---

Just nu spelas: Judas Priest:  "Steeler" från British Steel

---

Hur bedårande är inte det här?

The Housemartins: "Happy Hour":



Helt osannolikt att det enda folk kommer ihåg The Housemartins för är den där tradiga "Caravan of Love". Och visst är de för söta pojkarna?

Ett favvoband från mitten av 80-talet: The Alarm. Från skivan Declaration, som väl är den enda riktigt bra.



Notera de tidstypiska frisyrena, kläderna och dramatiken. Samt att de spelar på akustiska gitarrer.

Såhär innan jag går och lägger mig: en jäkligt bra låt med The Jam. Som förresten rent allmänt är jäkligt bra.

Dvs: jag.
För att få igång lite julstämning är julmusik inte det sämsta. De senaste åren har jag dock kunnat konstatera att bortsett från när man är hemma på landet spelas ingen julmusik i radion. Jag vet inte varför det tog mig så lång tid att tänka på webbradion, men nu har jag i alla fall hittat den på www.sr.se, P2, klassisk julmusik.
Det är nämligen så att jag inte vill ha någon gospel, ingen soul och inget jäkla wailande på mina julsånger. Och aldrig, aldrig Carola med hennes vidrigt tillgjorda röst.
Så nu kan jag till min glädje få höra "Gläns över sjö och strand" och annat som det i mitt tycke ska låta, utan att man försöker porra till det.

Dock saknar jag fortfarande en källa till en del av de mer populära julsångerna från 1900-talet, man kanske får ratta in P4, de kanske har lite sån't; i alla fall på tisdag.

Fick en "ny" skiva med posten idag. Alltså skivan är från 2005, men jag har inte haft den.




The Raveonettes är inte på något sätt mitt favoritband, men jag tycker fortfarande att de är bra. Och Sharin Foo har stil.

I nian (tror jag) fck jag en freestyle av min pappa. Det var alltid pappa som köpte såna där nya, dyrare grejer till oss - han hade mer pengar och var förmodligen också mer intresserad. Nästan alla stadsbor i skolan hade såna redan då, men vi från landet hade inte så mycket grejer - att vara småbrukare, som många var i min klass, är inte så vidare lönsamt och jag tror också att det fanns en moralisk inställning till konsumtion av "onödiga" prylar.
   Men det var inte det jag skulle skriva om. Freestylen gick sönder någon gång i slutet av 80-talet, i alla fall innan jag flyttade hemfrån hösten -88. Sen dess har jag klarat mig alldeles utmärkt utan att lyssna på musik när jag inte varit hemma, utom att jag har saknat det ibland när jag jobbar - eftersom jag delar rum med tre andra kan jag inte spela musik på datorn. Jag har förvisso talat om att skaffa en mp3-spelare att ha när jag är ute och reser, men tummen har suttit hårt fast och jag har inte riktigt tyckt att jag behöver en.
   Nu när jag fyllde 40 fick jag en av min man (nej, det var inte den enda presenten) och det är som en revolution - när jag gick till jobbet igår, i gråvädret med ett lätt duggregn, spelade bröderna Reid "Coast to coast" för mig och allting var plötsligt helt magiskt. Utåt sett syns dock bara två skillnader: att jag går i snabbare takt, eftersom jag rör mig till musiken, och, om jag skulle glömma mig, min mun som sjunger med lite tyst. Jag håller dock koll på det senare, för man vill ju inte se ut som en fåne; som de där som går och pratar rätt ut i luften med sin handsfree mobil.

---

Just nu spelas: Weezer: "No One Else" från Weezer (Blue album)

---

  

I eftermiddag/kväll har jag haft rent jävulskt ont. Så ont att jag var tvungen att stoppa i mig en morfintablett och tröstäter Majans lördagsgodis för att inte bli galen. Då är det tur att Händel finns, för till och med när det gör riktigt ont kan barockmusik uppsluka en totalt.

Bara för att jag just har lyssnat på den. En av världens bästa låtar:



The Jam: "Down in the Tube Station at Midnight".

En dag när kroppen värker och man känner sig lite "uggig", fast ändå mycket bättre än igår, är det inte så dumt att börja dagen med "White Wedding" av och med Billy Idol. Jag håller på och lägger över skivor i datorn och låten den valde att börja spela var just den bästa på hela skivan.