Kvällen när jag smet

Ju äldre jag blir, desto mer känner jag mig besläktad med Annaa. Så en vacker dag kommer kanske även mina barn himla med ögonen inför konceptet "mamma på gruppresa". Å ena sidan är jag i grunden väldigt förtjust i folk - och då i synnerhet mina kollegor som jag tycker riktigt mycket om - men å andra sidan har jag nuförtiden ett rätt stort behov av att vara ifred. Säkert påverkar både smärtan från reumatismen och stressen över barnen mig där, men jag behöver en hel del tid bara för att smälta saker. Det räcker att sätta på mp3-spelaren och bara titta ut på landskapet eller plocka upp en bok, men jag måste ha det om jag ska fixa en späckad gruppresa på fem dagar.

Behovet av ensamhet (och snålhet?) var det som på fredagkvällen fick mig att avvika från ett glatt gäng på tio personer som kastat sig in på första bästa restaurang i Temple Bar-området för att komma undan regnet som vräkte ner. Maten var dels dyr, dels sådant som jag helst inte äter: stora bitar kött eller skaldjur, men det var nog lika mycket behovet av att få se lite av Dublin för mig själv som gjorde att jag istället gick till Tescos och köpte en macka och sen gav mig ut med paraply och karta i högsta hugg. Och irländsk musik i öronen.

Regnet upphörde rätt snart och jag styrde stegen mot puben O'Shea's Merchant som Annaa tipsat mig om. Jag var nog där lite halvtidigt, för det var inte så mycket folk där och bandet började inte förrän en och en halv timme senare. Vid det laget hade jag emellertid hittat två trevliga irländska karlar som bodde en bit utanför stan och som kommit dit för musikens skull. Jag är ju väldigt förtjust i irländsk folkmusik så det var en riktigt lyckträff att träffa dem, framför allt den äldre av dem (58) var väldigt insatt och pratglad och vi hann avhandla både mer klassiska ämnen som mitt hemland, öl och sport (jag blev inte riktigt klar över reglerna i irländsk fotboll, men det gjorde inget) och andra: som folkmusik och politik. Samt Ryan Giggs-skandalen. Och så blev jag bjuden på öl.

Eftersom vi skulle till Tara, Loughcrew och Kells nästa dag så ville jag inte vara uppe för länge, utan gick när de trevliga herrarna gick, vid midnatt, när musikerna tog paus. Annars hade jag gärna stannat, för det var verkligen ett trevligt ställe; där folk sjöng med i låtarna (jag också) och var lätta att få kontakt med.

Jag har aldrig gjort något sådant förut (i och för sig har jag inte varit på gruppresa sen jag var barn). När jag var yngre vågade jag t ex inte gå in på pubar av rädsla för att "göra fel", till och med om jag var i grupp och att gå in och sätta sig själv och ta en öl ingick inte i min föreställnignsvärld. Men det finns saker som är sköna med att bli äldre: man bryr sig mindre om vad andra tycker. Just på den här puben var ju medelåldern också såpass hög att jag befann mig i det yngre spannet och nu som just medelålders tycker jag att det är skönt och känns tryggt: ingen annan är cool, så då behöver ju inte heller jag vara det ;)

Jag hade för övrigt den röda omlottklänningen på mig.

Kommentarer
Postat av: Annaa M

Det är väl en av de stora fördelarna med Irland; "ingen annan är cool, så då behöver ju inte heller jag vara det."



Tescos smörgåsar är alldeles utmärkta.



Glömde förstås tala om hur dags musiken brukar starta, men du verkar ju ha klarat dig bra ändå.



Det krävs en del mod och glatt humör för att klara de där utbrytningarna. Ofta är gruppen väldigt nyfiken på vad man har gjort.

2011-06-19 @ 12:20:58
URL: http://annaama.wordpress.com
Postat av: Evis

Det var de, men jag beskrev så glatt att det inte fanns något mer att vara nyfiken över när jag berättat färdigt ;)

2011-06-19 @ 20:29:18
URL: http://omstil.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0