Om snöstorm och en tidsmaskin
Jag var ute igår. Både som i att jag var på krogen och att jag var utomhus. Först var jag och min kompis Caroline på krogen med några andra vänner och bekanta; vi brukar träffas en gång i månaden på The Rover på Andra Långgatan. Där hade vi det som vanligt väldigt trevligt, men för en gångs skull så slutade inte kvällen där, utan vi fortsatte upp till några av hennes vänner som bor på Nordostpassagen och som hade en liten fest. Det var väldigt roligt, men framåt tvåtiden tycker jag att jag nog behövde ta mig hem och sova.
Nordostpassagen gjorde denna snöstormsnatt skäl för sitt namn – snöat hade det gjort i timmar och i den starka vinden blev en del drivor riktigt djupa. Jag pulsade på och tog mig ner till hållplatsen Olivedalsgatan där jag fann att det enligt tidtabellen förvisso skulle komma en spårvagn, men att det var långt till dess och att det med tanke på drivbildningen kanske inte ens var säkert att den skulle göra det – hela tiden körde snöplogar fram och tillbaka på gatorna för att hålla dem öppna, men det kommer ju inte spårvagnstrafiken till godo på de flesta ställen.
Så jag började gå, lite grann på jakt efter en taxi, lite grann för att där kunde jag ju inte stå och det är på intet sätt omöjligt att promenera från Linnégatan till Johanneberg. Och då, i det speciella snövädersljuset, pulsande genom ett par decimeter snö hände något magiskt: Jag flyttades tillbaka i tiden och blev den Eva jag var då, när jag var tjugo år, i ett Göteborg som inte längre finns. Här kanske jag ska förklara att med undantag för enstaka pubbesök och när jag undervisar på Art College är jag i princip aldrig i området runt Järntorget numera – men när jag flyttade hit som tjugoåring och i sådär en sex år till utgjorde Haga, Masthugget och Majorna, där jag också bodde den del av tiden, min värld: det var där jag umgicks och verkade, det var mina hemtrakter. Så mycket har förändrats att jag inte brukar tänka på det när jag är där i vanliga fall, men i snöfallet, ett snöfall som jag inte sett på Linnégatan sen den tiden, i natten, som jag också sällan ser där och efter tre öl och ett glas vin var det som om de tjugo åren mellan då och nu suddades ut och jag var på väg hem från någon fest 1989 eller 1990 istället. Jag har förstås känt ekon av det förgångna förr, men aldrig så överväldigande, så totalt som i natt, och jag har själv aldrig varit så en del av det; det har varit mera som att jag sett skuggor av ett yngre jag röra sig bredvid mig, nu var jag där, i det förgångna. Jag brydde mig inte om kylan (-11 minus) eller vinden eller snön som jag pulsade igenom (den var ju i alla fall torr och fjäderlätt) utan gick oerhört lycklig med min musik i öronen och känslan av att vara ung och med hela livet framför sig som fyllde hela kroppen. Det är inte så att jag tycker att mitt liv är sämre nu än då (förutom reumatismen), väldigt mycket, som mina barn och min familj är bättre, men att få minnas och uppleva det igen var fantastiskt. Så jag vandrade på, sjöng med till mp3-spelaren (vem kunde höra?) till musik som jag antingen inte lyssnade på, eller som inte var gjord, då, men som passade in precis ändå.
Det slutade med att jag tog en taxi när jag kom till Handels för jag insåg att jag ju var tvungen att komma i säng någon gång och att det skulle ta tid att ta sig hem i snön.
Men hemma är ju bara hundra meter från där mitt studentrum låg – jag kan se mitt gamla fönster från mitt nuvarande sovrumsfönster. Ändå var det där som då och nu smälte ihop och med "Aquamarine" från den nya skivan med The Men They Couldn't Hang som jag fick i julklapp sprang jag lyckligt genom snön på gården och hem till sovande make och barn – på en gång 20 och 41, en känsla som fanns kvar tills jag väckt min man och en stund till.
Så så är det alltså: en sen natt kan en snöstorm på rätt ställe fungera som en tidsmaskin.
Just nu spelas: New Order: "As it is when it was" från Brotherhood
Så vackert skrivet! Jag tror faktiskt att jag kunde känna lite grann av det du kände bara genom att läsa om det. De åren var viktiga för mig också och jag påminns allt oftare om att jag på många sätt nog var sannare mot mig själv då än jag är nu. Men det är en annan historia. :-)
Jo, du borde ju om inte annat varit där också ;)
Och visst vara man sannare, varje år man lever lägger ju till en ny kompromiss, ett nytt val av bekvämlighet och vana - det är väl det som det är att bli vuxen.
Jag kan känna igen mig, har åtminstone känt små glimtar av såna där tidsmaskiner. Någon gång för länge sedan en stjärnklar natt i Uddevalla, i Dublin i höstas och faktiskt även när vi satt och tittade igenom gamla foton härom natten. Precis som med din tidsmaskin så är det alltid det goda som dyker upp. Det onda ligger och gror i det undermedvetna och tvingar sig fram i mardrömmar i stället.
Du beskriver det så otroligt fint att det är svårt att inte förstå dig.
Bevara det.
Åh, va fint :)
Jag tror jag kommer känna samma om 20 år när jag är i de kvarteren. Så många fina minnen därifrån från alldeles för många kvällar på Haket på första långgatan. Med alldeles för många iskalla öl. Och pizza mitt i natten på Kellys.
glimtar från förr och vi fick, som alla skriver här ovanför, inte svårt att hänga med. ovanligt att finna sånt skriv hos dig, och jag hade [om jag inte suttit som en klump i soffan] hoppat jämfota av förtjusning! mera mera!
