Om stil -

Vi kan väl börja med att Evan Dando såg betydligt mindre sliten ut än på spelningen med Lemonheads spelning 2006, vilket alltid är bra - han är faktiskt inte mer än ett år äldre än mig och igår såg han heller inte ut att vara det. Ska man vara uppriktig var han faktiskt alldeles otroligt snygg. Men nu har jag ju aldrig gillat musik eller gått på spelningar för att en artist varit snygg (under tonåren var jag hårdrockare, så jag hade ingen riktig sån poster-killefas), så låt oss istället tala om musiken.
Spellistan bestod till ganska stor del av Lemonheadslåtar, även om det också fanns plats för låtar från solokarriären och ett par covers. Första delen, när han var ensam på scen med sin akustiska gitarr var bäst, men det btyder inte att det var dåligt när hans kompis, tillika förartist, anslöt på elgitarr. Det är svårt att misslyckas med ett sådant låtmaterial och med en fokuserad Evan som både spelade rätt och kunde alla texter (har inte alltid varit så) fanns det en sårbarhet och närhet som gick rätt in i en. Hans tydliga artikulation gjorde också att varje ord i hans väldigt personliga texter uppfattades och fick betydelse. Evan Dando är extremt tillbakadragen som (scen)person, så man ska inte förvänta sig en massa "showmanship", utan musiken får tala för sig själv, men ärligheten i låtar och framförande gör att man inte saknar det. Det gick heller inte att ta miste på publikens kärlek, något som alltid är en viktig faktor när han eller bandet spelar.
Hade vi inte ordnat barnvakt och gått hade vi missat något!