Det gör för ont
Jag har nu, efter att ha läst färdigt Kalla kriget av Björn Kumm (se till att få tag i senaste upplagan, den är uppdaterad med senare forskning), kommit fram till varför jag lämnade politiken och ägnade mig åt nya hobbies, som i sin tur ledde fram till att jag kom att forska om medeltiden istället för 1900-talet, eller möjligen 1800-talet, som nog tidigare hade legat närmare till hands: Det gör för ont.
Det är inte så att jag inte var intresserad av vare sig medeltid, historisk dräkt, sömnad eller kläder innan jag valde bort politiken i mitten på 90-talet, det har varit ett intresse sen jag var barn. Men det har politik också varit men efter ett antal intensiva år valde jag bort politiken när jag träffade tvillingarnas pappa och ägnade mig åt att göra roliga saker, vara kreativ och förstås skaffa familj. Jag behövde det och jag är väldigt glad över allt det har fört med sig, men jag har ibland funderat över varför det var så lätt att ställa sig utanför. Utbrändhet på grund av organisationsstrider är ett svar, men inte det enda: Att veta vad som händer och vad som har hänt gör ont, att veta och inte kunna göra något åt det gör ondare.
Jag är inte bredd att gå tillbaka, trots att steget verkade förföriskt kort igår: jag har så lite energi på grund av min sjukdom, jag har en familj att tänka på och jag tror att jag snabbt skulle bli utbränd igen om jag gav upp allt det där som ger mig positiv energi för att ägna mig åt politik igen. Och, som alla som haft riktigt ont; själsligt eller kroppsligt vet: det är väldigt skönt när smärtan inte är där - att börja med politik igen skulle vara att välkomna in en sorg, ilska och smärta som jag inte tror att jag orkar med ovanpå den fysiska.
Men jag blev starkt frestad att åka på det här.
Just nu spelas: Smashing Pumkins: "Stand Inside Your Love" från Rotten Apples (Greatest Hits)
Det är inte så att jag inte var intresserad av vare sig medeltid, historisk dräkt, sömnad eller kläder innan jag valde bort politiken i mitten på 90-talet, det har varit ett intresse sen jag var barn. Men det har politik också varit men efter ett antal intensiva år valde jag bort politiken när jag träffade tvillingarnas pappa och ägnade mig åt att göra roliga saker, vara kreativ och förstås skaffa familj. Jag behövde det och jag är väldigt glad över allt det har fört med sig, men jag har ibland funderat över varför det var så lätt att ställa sig utanför. Utbrändhet på grund av organisationsstrider är ett svar, men inte det enda: Att veta vad som händer och vad som har hänt gör ont, att veta och inte kunna göra något åt det gör ondare.
Jag är inte bredd att gå tillbaka, trots att steget verkade förföriskt kort igår: jag har så lite energi på grund av min sjukdom, jag har en familj att tänka på och jag tror att jag snabbt skulle bli utbränd igen om jag gav upp allt det där som ger mig positiv energi för att ägna mig åt politik igen. Och, som alla som haft riktigt ont; själsligt eller kroppsligt vet: det är väldigt skönt när smärtan inte är där - att börja med politik igen skulle vara att välkomna in en sorg, ilska och smärta som jag inte tror att jag orkar med ovanpå den fysiska.
Men jag blev starkt frestad att åka på det här.
Just nu spelas: Smashing Pumkins: "Stand Inside Your Love" från Rotten Apples (Greatest Hits)
Kommentarer
Postat av: joanna
det kan verkligen tära på krafterna med sådant som är ett evighetsgöra.
och har man värk i kroppen är det inte mkt begärt att man prioriterar sig själv.
Postat av: Annaa M
Men fredsrörelsen...nä...tänker bara tanter som håller varandra i armkrok, sjunger och släpper ut vita duvor.
Postat av: Evis
Det här var mer rakade anarkafeminister i tjugo-tjugofemårsåldern iofs.
Postat av: Annaa M
Evis; känns lika illa, lika introvert och konfliktfyllt.
Trackback
