Om stil -

Just nu går tvättmaskinerna för fullt med årets Visbytvätt. Tänk er att en hel familj har burit lång akläder och underkläder i en veckas camping och omväxlande regnande och svettande så inser ni att det är en hel del tvätt. En del kan säkert användas igen, men eftersom mycket av det inte ska användas förrän nästa år brukar vi tvätta även det som är ganska lätt smutsat. Tjocka yllekläder brukar räcka att borsta av men tunna yllekläder i kamgarnstyg som burits mycket; som strumpor, Majas kjortlar och den vinröda som Rickard alltid har kör jag antingen på ylleprogrammet eller i fyrtio grader lite beroende på. Detta innebär att det luktar vått ylle i tvättstugan, inte vått får  för det är inget lanolin kvar i de tygerna, men defintivt vått ylle. Jag tycker att det luktar rätt gott, men det gör uppenbarligen inte alla; förra året kom nämligen en dam in i tvättstugan och utryckte sin oro för att det hade varit någon läcka av någon farlig kemikalie eftersom det var en så konstig, kemisk lukt. Jag undrar bara: Hur kan man var närmare sextio och kvinna (det spelar roll eftersom kvinnor ofta sköter det mesta av tvätten) och inte känna igen doften av vått ylle?