Om stil -

Nu kommer jag troligen reta upp folk. Om nu några killar i min ålder läser min blogg förstås. Annaa säger att man brukar reta upp grabbar i fyrtio-femtioårsåldern om man petar på the Pogues.
Precis som väldigt många i min generation gillar jag the Pogues (maken, som inte bodde i en liten håla, har till och med sett dem live på 80-talet). De var mitt första möte med irländsk folkmusik och deras punkiga folkrock är faktiskt väldigt bra. Men de är inte bäst. - och det står jag för.
Några år efter the Pogues började lyssna lite mer på The Dubliners (och även en del andra grupper), men man kan väl inte säga att jag var ett fan på något sätt, det var inte en fas i mitt liv när musik var speciellt viktigt över huvudtaget. Men så köpte jag den utmärkta CDn "The best of the Pogues" och insåg att utan att jag hade märkt det hade något hänt i min musikaliska uppfattning: När jag lyssnade på den här låten, insåg jag att Pogues må vara bra, men Shane McGowan är ingenting jämfört med Ronnie Drew.




Just när sångarna kontrasteras mot varandra framgår ju skillnaden väldigt tydligt.

Det är på de gamla klassikerna alltså som jag tycker det; däremot har the Pogues gjort en del jättebra låtar. Som Streets of sorrow/Brimingham Six från den rent fantastiska plattan If I should fall from grace with God.




Tyvärr är Shane garanterat skitfull, så vill man höra hur den låter på riktigt får man skaffa låten eller skivan, och det bör man nog faktiskt göra ändå - så bra är den.