En fin begravning
I fredags var jag i Stockholm på Annaas begravning. Jag vet inte hur mycket jag orkar skriva om det, men jag täntke att ni som inte var där, men kände Annaa kanske ändå vill veta lite.
Begravningen var på Skogskyrkogården, i Heliga Korsets kapell. Det hade ju varit trevligare om det hade varit vår så att man kunde ha sett lite mer av det världsarv som Skogskyrkogården är. Det hade då också varit lättare för vännen Caroline med hennes käpp och rullväska. Men när solen kom fram över snötäckta fält var det allt rätt vackert ändå. Det var förstås massor av folk som jag kände där - både miljörörelsefolk, det var ju där som jag och Annaa först träffades och andra. Som Frk Tjatlund, som skriver om begravningen här och Cruella, båda personer som jag lärt känna via Annaas blogg. Det hade varit trevligt att prata mer med dem, men jag hann ju knappt med gamla kompisar/bekanta som var överallt.
Frk Tjatlund beskriver själva begravningen så bra, så det behöver jag inte göra. Tack! Det är lite tungt. Mottagningen var på Studiefrämjandets lokaler vid Odenplan och vi minglade och pratade och bland annat Annaas gamla chef på Mål&Medel (Livsmedelsarbetareförbundets tidning) höll tal, liksom Tord Björk från Jordens Vänner. Eller tal och tal: han fick oss alla att sjunga "Fritjof och Carmencita" - Annaas gamla paradnummer sen 70-talet eller så; framfördes t ex på hennes mycket trevliga 50-årskalas (som känns som att det var alldeles nyss).
Jag höll inte tal. Det borde jag kanske ha gjort. På Björns, Annaas mans begravning 1998 så var jag den enda som talade om honom som förälder och make och inte bara om hans politiska gärningar (som var ofantliga) och det var lite samma tendens nu, att det vara Annaa som miljökämpe, debattör och journalist som kom fram, inte så mycket om vilket fantastiskt jobb hon gjort som ensamförälder. Eller ens om henne som vän. Men jag var för ledsen.
Den stora behållningen var Barnen, jag hann prata lite med all, mest med Mellan, eftersom jag och Caroline satte oss vid hennes bord. De är alldeles fantastiska människor som jag är glad att ha haft som en del i mitt liv, om än perifert, och som jag hoppas att jag kommer att kunna fortsätta att ha kontakt med.
Efter mottagningen gick de medleålders på restaurang och åt och drack öl och umgicks och barnen och deras vänner gick ut för sig - väl unt, jag hoppas att de hade så trevligt de kunde.
Och sen åkte jag hem, övertrött efter att ha sovit ungefär två timmar på natten, och väldigt ledsen. Men tåget var i tid och jag hade en intressant bok om Johannes och Olaus Magnus att roa mig med i alla fall.
Begravningen var på Skogskyrkogården, i Heliga Korsets kapell. Det hade ju varit trevligare om det hade varit vår så att man kunde ha sett lite mer av det världsarv som Skogskyrkogården är. Det hade då också varit lättare för vännen Caroline med hennes käpp och rullväska. Men när solen kom fram över snötäckta fält var det allt rätt vackert ändå. Det var förstås massor av folk som jag kände där - både miljörörelsefolk, det var ju där som jag och Annaa först träffades och andra. Som Frk Tjatlund, som skriver om begravningen här och Cruella, båda personer som jag lärt känna via Annaas blogg. Det hade varit trevligt att prata mer med dem, men jag hann ju knappt med gamla kompisar/bekanta som var överallt.
En annan gång räknar jag med, jag måste väl till Stockholm i jobbet fler gånger.
Frk Tjatlund beskriver själva begravningen så bra, så det behöver jag inte göra. Tack! Det är lite tungt. Mottagningen var på Studiefrämjandets lokaler vid Odenplan och vi minglade och pratade och bland annat Annaas gamla chef på Mål&Medel (Livsmedelsarbetareförbundets tidning) höll tal, liksom Tord Björk från Jordens Vänner. Eller tal och tal: han fick oss alla att sjunga "Fritjof och Carmencita" - Annaas gamla paradnummer sen 70-talet eller så; framfördes t ex på hennes mycket trevliga 50-årskalas (som känns som att det var alldeles nyss).
Jag höll inte tal. Det borde jag kanske ha gjort. På Björns, Annaas mans begravning 1998 så var jag den enda som talade om honom som förälder och make och inte bara om hans politiska gärningar (som var ofantliga) och det var lite samma tendens nu, att det vara Annaa som miljökämpe, debattör och journalist som kom fram, inte så mycket om vilket fantastiskt jobb hon gjort som ensamförälder. Eller ens om henne som vän. Men jag var för ledsen.
Den stora behållningen var Barnen, jag hann prata lite med all, mest med Mellan, eftersom jag och Caroline satte oss vid hennes bord. De är alldeles fantastiska människor som jag är glad att ha haft som en del i mitt liv, om än perifert, och som jag hoppas att jag kommer att kunna fortsätta att ha kontakt med.
Efter mottagningen gick de medleålders på restaurang och åt och drack öl och umgicks och barnen och deras vänner gick ut för sig - väl unt, jag hoppas att de hade så trevligt de kunde.
Och sen åkte jag hem, övertrött efter att ha sovit ungefär två timmar på natten, och väldigt ledsen. Men tåget var i tid och jag hade en intressant bok om Johannes och Olaus Magnus att roa mig med i alla fall.
Kommentarer
Postat av: Isis
Det är tungt att förlora vänner. kram
Postat av: Ullah
Tack för att du berättade. Vi nätvänner pratar ju i alla fall en del om Annaa just som vän, och du berättar för oss! För mig var hon först och främst den vassa bloggaren som fick igång mig att tänka på en massa saker, ofta ur nya synvinklar, och som höll mig lite ajour med blogg- och tv-världarna. Tänk, va!
Hoppas att barnen, särskilt döttrarna, nu återvänt till sina utbildningar och att de inte får det för jobbigt att ta igen det de missat.
Postat av: frktjatlund
Det finns inga borden när man är ledsen. Det kan jag intyga.
Postat av: Lotta K
Tack för att du skrev, Eva.
Trackback
