Rambergs sex-strumpa
Däremot tyckte man nog inte att strumporna i sig var speciellt sexiga: formsydda nylonstrumpor för gördel hade gamla tanter, liksom stadiga behåar och korseletter. Sexiga unga kvinnor hade strumpbyxor och lätta behåar - inte långt efter detta (1972) kom Abecitas "Lilla undret" som skulle ge illusionen av att man inte bar behå alls och många slutade också med behå helt och hållet. Det var faktiskt inte förrän i min tonårstid, på 80-talet, som kvinnor med sk "normalstor" byst, dvs B-kupa, började bära behå igen (alltså det är klart att det fanns de som gjorde det även under 70-talet, men det var absolut inte normen och jag minns att min granne som var två år äldre än jag tyckte att det var skämmigt och tantigt att behöva ha behå i början på 80-talet).
Men detta var en lång utvikning för att visa ett par strumpor - jag ger er: Rambergs Sex-strumpa!
Funderar över det där med söm, när det upphörde. När jag konfirmerades, 1965, utfärdades förbud mot att bära vita strumpor på konfirmationen eftersom det ansågs vara ett umanande modeplagg! På fotot som togs några dagar senare bär jag ändå i protest vita spetsstrumpor. Dessa minns jag hade söm. Det hade däremot inte de tunna rosa nylonstrumpor jag hade på själva konfirmationen. Rosa och ljusblå fanns det att köpa på modehuset Jörnstedts i Uddevalla den våren, absolut det nyaste man kunde ha. Jag lovar att de rosa bröt av mot de andra beigebruna benen! Sexpacken minns jag, eller fler, styckförpackade i en lång rad var mina och så rev man av ett paket åt gången. Men jag minns inte att jag någonsin bar annat än sömlösa tunna strumpor annat än alldeles i början av decenniet.
Abecitas lilla under minns jag väl! Hade två stycken, från Jörnstedts naturligtvis. Det knepiga med dem var att de visserligen var mjuka, men de hade en söm tvärs över som syntes rätt väl igenom kläderna. Men är du säker på årtalet? Jag har alldeles bestämt för mig att jag hade dessa små under redan 1970. Vi hade också tunna behåliv som vi färgade i samma kulör som t-shirten. Sen var det som du säger slut. Vill nog relatera mitt slut till absolut senast 1972. Sen skaffade jag motvilligt en behå 1982 men sedan icke förrän jag fått första barnet 1989. Och då var det i flera år bara mjukisvariant som gällde. Från Domus på Avenyen. Min syster, 67 år precis idag, tillhör den grupp som haft svårt att acceptera återgången, bär aldrig behå till vardags. Men i hennes åldersgrupp finns även de som aldrig kastade behån. Vilket ju visar att 40-talisterna icke alls var en så homogen grupp som man vill göra dem till.
Åh jag minns en riktig tant från Västgötaslätten på lärarseminariet där jag gick hösten 1972. Hon var 22 år men lite större i modellen (44) och gick därför (?) ständigt i hela korseletter under sina figursydda klänningar. Hon bröt av från mängden, jag lovar! Det var ju så våra mammor såg ut, knappt! Vilket är ett tydligt exempel på hur stora skillnaderna var mellan unga och äldre kvinnor så sent som på 70-talet.
Det är Abecitas hemsida som säger att Lilla undret designades 1972.
Det är underligt det där med underkläder, hur så många i min generation, som ju faktiskt har upplevt när behån "kom tillbaka", ändå saknar tidsperspektiv på det och tror att man alltid har burit behå.
Jag hade inte behå förrän efter gymnasiet och då hade jag i alla fall C, troligen D-kupa, även om jag var smal.
Jag kan minnas fel, att det var de där infärgade behåliven vi hade först. Men visst kan hemsidan ha fel också. Och det kan också vara en annan mjukisbehå som var först, men det låter inte så troligt.
Ja, visst är det konstigt. Jag kan iofs tycka det är lika konstigt med den oförståelsen som finns inför vilken revolution strumpbyxorna var i min generations liv. Det hjälper inte om 20 kvinnor i min ålder säger att vi inte kände oss det minsta sexiga i våra fula resårgördlar och bedyrar hur mycket vi hatade strumpebandsknapparna som skavde och lossnade och så småningom när minikjolen kom t o m syntes i kjolkanten - särskilt pinsamt när man hade en slant i stället för knapp. Det finns ändå lika många hälften så gamla, uppväxta med strumpbyxor, som säger att vi har fel.
Men vad fort det gick att få iväg behån! Så sent som 1967 bar jag på moderns inrådan lång behå för att dölja diafragmavalken. Som med tanke på vikten inte kan ha varit särskilt framträdande. Modern förstod å andra sidan aldrig min systers behåsläpp och vägran att bära korseletter.
Men jag minns inte att jag någonsin bar annat än sömlösa tunna strumpor annat än alldeles i början av decenniet.
och tantigt att behöva ha behå i början på 80-talet).
min tonårstid, på 80-talet, som kvinnor med sk "normalstor" byst, dvs B-kupa, började bära behå igen (alltså
Som ganska jämngammal med Evis så minns jag hur tantigt det var med BH när jag gick på högstadiet. Jag hade ett desperat behov av BH på gympan (c-kupa på en smal kropp) och vågade inte visa mina klasskompsar att jag hade en BH. Gick på toa efter det att jag bytt om och smusslade på den. Och så omvänt efter. Tror inte jag började bära BH regelbundet förrän jag var 25. Styvdottern, född -88 började trots minimal byst, böra BH när hon var 13. Hon blev djupt chockad när jag tyckte hon kunde gå utan!
Hoppas ok om en man deltar i bh-diskussionen och kommer med nyfiken fråga: vad var anledningen till att ni slängde bh´n på 70-t? Mode, politiskt, annat? Idag verkar tjejer tycka det är så obekvämt gå utan bh, men tydligen inte på 70-t!?
Jag var med under behåns återkomst i slutet av 80-t. Dåvarande flickvän som dom flesta mest utan bh, men ibland bh för att vara fin, tunn sak i one size, låg i en liten genomskinlig plastask, men tror inte det var "undret", som andra skrivit om. Ovanligt och spännande med bh tyckte jag då och uppmuntrade henne till ha bh dagligen. Samtidigt var bh på väg tillbaka i modet, som Veckorevyn skrev om och Aftonbladet varnade för hängbröst utan bh. Vet dock att flickvännens bh-lösa väninnor kommenterade hennes bh-användningen, dom var 25-30 år och det var runt 1990.
alla dåmm här srtrummporna
måsste du bränn upp på elden
för att dåmm ska inte finass kvar alldrig mera
