Desperately seeking Susan
Jag anar att den kommer att påverka min klädstil om jag tittar på den mycket; man kan ju bara se vad flitigt tittande på Grease och Cry-Baby i somras gjorde: jag köpte midjehöga jeans och började med tajta cardigans, pennkjolar och små blusar. Det kommer dock inte bli några rosetter i håret, även om jag ibland har en scarf knuten i 40-50-talsstil.
En annan sak man kan säga om den är att trots att Desperately Seeking Susan involverar den bäst säljande kvinnliga popartisten någonsin är musiken mycket bättre i Grease och Cry-baby.
På tal om musikfilmer så ska jag och maken gå på Control på bio imorgon - där kan man i alla fall inte klaga på den musikaliska kvaliteten.
Just nu spelas: Paris: "Hey sailor!"
Haha oj vad kul! Den filmen har jag inte sett..sevärd?
Jag kommer ihåg att jag tyckte att mamma var jättetaskig som inte lät mig se ut som Madonna när jag var liten men nu förstår jag istället inte de som lät sina tioåriga döttrar springa runt så där. Jag fick ha armbanden och hårbanden (som aldrig satt kvar i mer än fem minuter) men sedan var det stopp, inga tyllkjolar, nätlinnen eller spetsvantar.
Klädhängaren: Jo, sevärd är den allt. Om inte annat som ett popkulturellt fenomen att studera.
Maritha: Jag ska till Stockholm i februari, vi kanske ska möta upp i passande outfits? Jag kan tänka mig att ha hårrosett för en gångs skull.
Två aningen överåriga Madonnakopior lösa i Stockholm, hihi.
Jag älskar den här filmen ("Susan var är du?" på svenska.) med en mullig gullig Madonna.
