Om stil -

Sitter man där igen och funderar på morgondagens utstyrsel. Seminarium i regeringshögkvarteret. Ska inte framträda, bara vara med. Hålla mig vaken genom alla föredrag. Möjligtvis säga något piggt i den sammanfattande diskussionen.

För några år sedan var det självklart. Om man inte hade någon annan för dagen pigg idé så dög alltid kavaj och snygg skjorta till blåa jeans. Det duger iofs fortfarande men känns inte särskilt roligt. Dessutom har jag inte skaffat någon ny kavaj på åratal.

Jag har alltid tyckt det varit viktigt att inte ha miljörörelsestämpeln i pannan när man ska representera just den. Vilket jag alltså gör ibland. Det finns de som tycker det är en särskild poäng att ha på sig samma gröna hemstickade ylletröja som man haft de senaste fem åren och därför har fått lite fransiga kanter och lämpa av ryggsäcken/cykelkorgen innanför dörren till sammanträdesdörren. Jag har aldrig förstått poängen med den storten av självutdefiniering. Utdefinierad blir man minsann lätt ändå. Sen måste jag förstås acceptera att det finns de som tycker det är snyggt med hopsydda extrastora mjölsäckar av naturmaterial och tycker de är riktigt fina när de går på möten iklädda dem, gärna med grovstickad kofta och Kinnaskor till. Och en liten kånk på ryggen.

Min värsta klädsel på ett sånt där fint styrelsemöte var snickarbyxor, linne och jeansjacka. Och ryggsäck i kapprummet! En gammal Haglöfs med aluminiumram. Förklaringen var att vi höll på att flytta, alla kläder befann sig i Stockholm, jag skulle bara städa klart och åka upp med sista kvällståget från Göteborg, men missade det  och fick åka med första morgonttåget i stället och gå direkt till mötet. Jag reste mig inte upp under fikapausen och stannade kvar till sist så ingen såg att ryggsäcken var min! Tror jag höll tyst hela mötet också. Inga ögon på mig, tack. Det stack för resten upp en sopborste ur ryggsäcken också.

Men imorgon, jag vet inte... Kanske utgår jag från den där svarta långa kofta och klär mig så att säga inåt.

Annaa/