Om stil -

Jag kan väl lika väl bekänna att jag är såld på färganalys. Ni vet, det där som kom någon gång på 80-talet; man kunde gå till en speciellt utbildad person, betala och få reda på vilken "årstid" man var. Det har jag aldrig gjort, men jag har boken på en slags permanentlån från min kompis Anna. Detta är inte samma Annaa som skriver på bloggen, för att skilja dem åt kallar jag henne hädanefter Blåva Anna. Det är vad min minsta kallar henne för att hon nästan alltid har blått på sig, för att skilja henne från en kompis till de stora barnen som alltid går klädd i svart och därför får heta Svarta Anna.

I alla fall, allt började när jag var hemma med Maja och Blåva Anna var student. Vi hade uppenbarligen för mycket tid över, för vi började gå igenom våra garderober och studera våra kläder och se vad som egentligen klädde oss.

Det här är egentligen något som alla bör göra; både vad det gäller färg och modell, det är så lätt att man klär sig i något av slentrian, trots att man kanske ändrat kroppsform rejält sen man började ha den typen av plagg. I mitt fall var det inte så mycket modellerna som färgerna: jag hade uppenbarligen fattat av mig själv att jag inte klär i svart närmast ansiktet (faktum är att jag inte klätt mig i svart i någon större utsträckning sen 80-talet), men jag hade hemskt mycket kläder i orange, bränd ockra, tegel etc. Detta berodde mest på att min bästa väninna klär hemskt bra i de färgerna och vi gärna hade likadana saker på oss och gillar samma grejer. (Detta innebär att hon efter utrensningen ärvde en del kläder .) Jag slutade också färga håret med henna och färgade tillbaka till en färg närmare min egen askbruna.

  
Notera skillnaden

Sen studerade vi själva modellerna och Blåva Anna lärde mig något jag borde ha vetat: nämligen att om man är kurvig och stor ska man inte ha på sig löst hängande toppar, för då ser man ut som om man är lika bred överallt som man är över bysten.

Så in med lite mer kroppsnära toppar och ut med orange och svart och resultatet var slående. Jag överdriver inte när jag säger att jag fick massor av frågor om huruvida jag gått ner i vikt, när allt jag gjort var att ta på mig färger som passar till mina egna och toppar som följde kroppen.

Sen, när vi gjort det gick vi över till att färganalysera alla i vår omgivning. Min man gick så långt som att beskriva det som vår nya religion. Vi har lugnat ner oss med det nu, men boken, som på svenska heter Finn din stil, är faktiskt inte så dum. Förutom färganalysdelen har den också ett stort underhållningsvärde, då bilderna och beskrivningarna är från slutet av 80-talet och ser ut därefter. Roligast är deras beskrivning av olika stilar man kan ha; man ska ha den svenska upplagan, då den "eurochica" typen inte är med i den amerikanska . Vi får också veta att svenskor gärna klär sig i läder.

I alla fall, jag ville tala om det här, eftersom jag kommer att referera till boken i framtiden.

/Eva