Om stil -

Caj Söderberg frågade här i bloggen härom veckan om jaghade några bilder på 1700-talets frackar med olika färg på själva fracken och på kragen. Fracken var ju från början ett plag som bars till vardags också. Tyvärr är det ju så att jag mest har sparat på mig bilder på damer genom åren, men här är i alla fall en modeplasch från 1790.

Bilden är från den franska modetidningen Journal de la mode et du grout, ou amusemens du salon et de la toilette. Själv hittade jag den via LiveJournal-gruppen La Mode Illustree, ett stälel som kan vara värt att söka i via taggarna som står överst på inläggen, t ex 18th century.

Att studera modeillustrationer, både teckande och fotograferade är intressant i sig, men säger inte alltid så mycket om hur kläderna ser ut på vanliga männniskor. I de flesta fall brukar både teckningar och foton, som ju numera desutom alltid är retuscherade, visa en vackrare människa än vad vanliga dödliga kan uppnå, men i vissa fall är det faktiskt tvärtom. Så tycker jag att det är med den här teckningen från en katalog från 1925, vilken visar en typ av hemmaklänning som i USA kallades the Hoover apron efter president Hoover och de kampanjer för mer vetenskapligt, modernt och hygieniskt hushållsarbete som fördes vid den här tiden, både i USA och övriga västvärlden (även om Europa låg lite efter tidsmässigt). The Hoover apron representerade en ny typ av kläder för medelklasskvinnan: enkla att ta på sig själv, utan hjälp av tjänstefolk som började bli allt sällsyntare, och gjorda i lättvättad bomull för hygienens skull.

I vilket fall skulle jag inte drömma om att ha på mig något sådant, med sin raka form och nedhasade midja. Men det beror förstås på att bilden visar idealet vid tiden: utan byst och utan midja. Ser man istället på denna, i och för sig lite tidigare bild, som är ett foto där en kvinna har på sig samma typ av klänning, men där knytbanden/slejfarna sitter midjan så blir det genast riktigt klädsamt. Människokroppar ändrar sig inte lika mycket över tid i verkligheten som på teckningar av idealfigurer så det är lättare att relatera till fotot där vi på ett mer korrekt sätt kan föreställa oss hur det skulle se ut på oss själva.

Jag och mina stora döttrar poserar framför vårt tält i ett mycket mysko kvällsljus som gör oss orange i synen. Vendela till vänster har tyskt 1530-tal, jag svenskt (kunde lika gärna ha varit tyskt dock) 1550-tal och Valeria till höger har italienskt från slutet av 1400-talet.

Eftersom jag drullade mig och tappade min kamera i golvet i lördags så att den gick sönder (ny är beställd) kan jag inte visa några bilder - fast jag övermåttan tjusig när jag var på trädgårdsfest hos syrran och svågern i söndags. Dessutom handlar nästan allt om att sy och packa till Medeltidsveckan på Gotland just nu. En av sakerna som jag har sytt är den här klänningen till min dotter Vendela. Den är nästan färdig på bilden.

Klänningen är av en typ som ofta ses på den tyska konstnären Lucas Cranach den äldres målningar.

Annaa hittade ett fantastiskt klipp till mig: KF-Journalen om Vinettas strumpfabrik 1970. Ett historiskt dokument på många sätt: vi hör att allt fler väljer stumpbyxor nu, för att de är bekvämare, vi ser att strumpbenen fortfarande var formade, vilket de sällan är idag. Vi får veta hur man gör crepenylon och syr ihop strumporna och attt man färgar strumporna först efter att de stickats; jag trodde faktiskt att garnet var färgat först.

Sen visar det också på den tid när Kooperationen försökte producera så mycket om möjligt av det som de sålde själva, något som kom att avvecklas under 80-talet. Minns ni Eve-margarinet, Luma-lampan och Winners supergoda apelsinisglass med chokladdoppad topp?

Det är förvisso en månad kvar, men eftersom jag just nu försöker göra färdigt mina föredrag så att jag kan låta bli att jobba under semestern (förutom sy medeltidskläder till familjen förstås, men det är ju inte arbete på det sättet) så är mitt huvud helt upptaget med mina föredrag vecka 32.

Det är två stycken, på måndagen klockan 19 föreläser jag på Sävesalen om förändrade kroppsideal vid övergången mellan medeltid och 1500-talet. På torsdagen föreläser jag klockan 12.10 på Kapitelhusgården om 1500-talets svenska kvinnodräkt.

Hela föreläsningsprogrammet kan man hitta här.

Min vän Sara säger att någon borde ta ifrån mig de där tidningarna innan det går illa. Med "de där tidningarna" avses då min veckotidningar från 40-talet och 50-talet. Samt nästan säkert mina stickböcker från samma årtionden. (Själv tycker jag att jag istället borde ha många fler!!)

Jag tror nog att en konsumtion av äldre veckotidningar kan vara helt ofarlig om man inte som jag också har en svaghet för de mest bisarra moden som visas. Min senast inköpta stickbok, Feminas stickbok från 1945, innehåller en hel hög tämligen harmlösa koftor och jumprar - men det var förstås den här som jag föll för:

Det är väl kanske tur att jag inte kan förstora stickmönster, för så stora damer som jag fanns nog inte på 40-talet, i alla fall stickade de inte.
Fast Blåva Anna kanske kan hjälpa mig.

Ännu mer tur för omvärlden är det kanske att jag inte kan virka, för visst är denna mössa från 1946 förtjusande?

Med anledning av en mycekt rimlig fråga som jag fick från Ullrikas nosar angående bilderna från ett moderreportage frpån 1951 som jag återgav nedan så tänkte jag att jag skulle visa lite bilder på 50-talets stora supermodell: Dovima. Ullrika undrade nämligen om inte modellen i reportaget (som bara gick under namnet Bettina - att vara modell och mannekäng var egentligen inget riktigt respektabelt yrke, vilket är orsaken till att Dovima arbetade under artistnamn) inte var ovanligt slank för att vara på den tiden, var de inte kurvigare då? Att kurvig inte har med tjockklek att göra har jag ju skrivit om förut, men hur var det med slankheten? När det ständigt trummas in att dagens modeller är så jättesmala så är det lätt att tro att modeller var någon slags genomsnittskvinnor förr.

Men så var det förstås inte, med undantag av ett decennium runt sekelskiftet 1900, då rejäla fruntimmer över trettio var idealet har slankhet, och vanligen ungdom, alltid varit vad som krävts av mannekänger och när det blev aktuellt fotomodeller. Dior valde när han visade det som blev känt som "The New Look" 1947 att använda sig av något kortare mannekänger än vad som annars var brukligt, för att ge ett rundare, kurvigare uttryck (och så stoppade han upp kläderna), men de var små 36or eller till och med 34or redan då. Och Dovima, som alltså var den ledande modellen på 50-talet, var både lång och mycket slank. Men till skillnad mot modellerna från ungefär 1965 och framåt (när Twiggy och ungdomsmodet slog igenom) var hon också kurvig, med rejäl skillnad mellan midja och höfter.

Filmstjärnor kunde däremot vara vad som dagens ungdomar skulle kalla "tjocka", som Marilyn Monroe och Sophia Loren som väl var 38or om jag inte minns fel.

Igår var det invigning av den nya permanenta 1700-talsutställningen på Göteborgs Stadsmuseum. Eftersom jag är en dräktnörd som tar alla tillfällen att bära historisk dräkt så klädde jag ut mig och tog Spårvagnen dit. Till berusade studenters blandade glädje och hån - men jag skiter ju faktiskt i vad folk på stan säger om min klädsel så jag berättade om dem för utställningen och så var det med det.

Dräkten är tänkt att representera det Göteborgska småborgerskapet. Den randiga bomullskjolen (tyg som jag fick av Annaa) hade kunnat vara vävt i Sjuhäradsbygden, det tryckta halvlinnet (mindre fint än helbomull) är en reproduktion av ett svenskt bomullstryck. Jag har stadsmässigt korsett och har piffat till det hela med ett förkläde i skirt mönstervävt linne, sidenband fram på livet och en hatt i färgat strå med rynkad sidenkulle; allt typiska modevaror som spred sig i bredare skikt under 1700-talets konsumtionsrevolution.

Håret hade jag gjort högt med hjälp av hårkräpp, men på 1700-talet hade det nog varit t ex ull eller tagel. Lugghelvetet lyckades jag inte få bort tillräcklgit mycket.

Efter minglet åkte jag till Radiohuset för att göra sista Alltinget för säsongen, men då hade jag först varit hos vännen C, som bor på Hisingen, och bytt om.

Ja, nu ska jag inte undanhålla vare sig Annaa eller världen den längre - här har ni en bild på den färdiga jumpern:

Mönstret är alltså från 1934 och jag får säkert en meter breda axlar i den. Det är nästan så att jag hoppas att kylan kommer tillbaka så att jag får ha den på mig ute bland folk. Men bara nästan. Dessutom ska jag försöka få tag i lite mer garn så att jag kan sticka en matchande basker till i höst.

---

Just nu spelas: The Wild Swans: "Mythical Beast" från Magnitude (The Sire years)

---

Jag har tänkt hela dagen at tjag borde ta mig tid och skriva något om Malcolm Mclaren och hans betydelse för mode och estetik, nu när han gick bort igår, men inte haft tid eller orkat. Vilken tur då att Jakob Wenzer gör det så bra på Modearkivet.se

Tillsammans med Vivienne Westwood, som syns på bilden nedan, drev han butikerna "Sex" och "Sedentiaries" och han var också medarbetare till hennes första modekollektion.

Imorgon är det Humanistdagen på Göteborgs Universitet, en tillställning som de senaste åren krympt från två dagar med många populära föreläsningar och en egen publikation till en knapp dag med ett fåtal presentationer. Detta behöver ju inte betyda att det som erbjuds är dåligt och om man är nyfiken på forskning från Humanistiska fakulteten så kan det vara väl värt ett besök.

Min institution, Institutionen för Historiska Studier är i år representerad av vår textilhistoriska forskargrupp och eftersom jag är känd för att kunna prata så ska jag göra det.

Egentligen var jag alldeles för trött för att göra något överhuvudtaget efter att ha flyttat hela helgen - min kropp håller inte för sådant. Men jobbet tar ju inte hänsyn till sådant, sådet vara bra att pallra sig iväg och arbeta. Det var ju tur då att det var ett sån't bra jobb just igår. Mina designstudenter och jag besökte nämligen Göteborgs Stadsmuseums magasin och fick under ledning av konservator Gunilla Andersson titta på ett urval av klädesplagg från 1760 till 1950.
Bland annat tittade vi på den här underbara balklänningen från ca 1900, en mansrock från 1760, ett par italienska pumps från tidigt 1960-tal med mycket spetsig tå, en sjömansdräkt från perioden rumt 1900, två klänningar från sent 1860-tal från olika samhällsklasser, men i samma stil och en svart kvarnhjulshatt med ett övermått av bladverk och gula rosenknoppar på.
Men jag var ju inte hemma förrän halv sex och däckade i sängen så fort jag ätit, vilket gav en konstig dygnsförskjutning när jag och maken packade upp coh drack en Kilkenny var fram till halv tolv.

Som Jessica/Myllakommenterade på förra inlägget så har jag varit i Sundsvall i helgen - lämnade Göteborg klockan åtta i fredags morse och återvände vid kvart i tolv på söndag natt. Anledningen var fest och lekar med medeltidsföreningen Nordmark.

Så här såg jag ut i lördags eftermiddag/kväll, iförd mitt senaste, inte helt färdiga sömnadsprojekt - en svensk dräkt från ungefär 1550, baserad på ett porträtt av Margareta Eriksdotter Leijonhufvud (en av Gustav Vasas fruar).

I slutet av 1930-talet blev kjolarna allt längre och man såg ett stort inflytande från 1850-90-talets mode, man talade i dne engelsktalande världen om "neo-viktorianism", en trend som även påverkade t ex heminredningsmodet. När andra världskriget bröt ut var modet alltså på väg mot hellånga klänningar, korsetter, turnyrer och krinoliner. En fråga som vi aldrig får svar på är om en sådan utveckling hade varit möjlig efter 1920-talet och 1930-talet, men det gick ju faktiskt efter empiren hundra år tidigare. Världskriget satte emellertid effektivt p för detta - kjolarna blev kortare igen, mängden tyg ransonerades, militära detaljer dök upp och hela modet fick maskulina drag.
Så här kunde det emellertid se ut 1939; foto från LIFE Magazine:

Idag ska jag föreläsa om modet 1930-1965 och som förberedelse tittar jag inte bara igenom mian anteckningar utan tittar på fler bilder och läser lite för att fräscha upp minnet. Jag gillar alla decennierna som jag ska föreläsa om, men på grund av hur min kropp ser ut har jag bara sytt kläder från 1940-talet och 1950s-talet - jag menar: även om jag skulle kunna överse med att min byst är för stor för den här stilen så kan jag inte trolla bort mina höfter.

Men den är väldigt snygg och en enkel konstruktion, av bilden att döma. Har man emellertid höfter (och mage och rumpa förvisso, det är stussvidden vi talar om) som mäter 113 cm och därtill går ut skarpt från midjan så är det kört med den bredaxlade, smalhöftade 30-talslooken - axlarna kan jag fixa med axelvaddar, men man kan ju inte hyvla bort bäckenet.
Men jag gillar knapparna mycket.

PS. Det samma gäller perioden efter 1965 när modeidealet precis som på 1920-talet blev den nästan förpubertala flickan.

Jag skrev om gamla symönster på Modearkivet igår.

Om man är nyfiken på orsaken till att jag var i Stockholm förra veckan så kan man ta och titta in på Modearkivet.se där jag skriver om det.

Jag fick upplagt ett nytt inlägg i torsdags och sen dess har det kommit två intressanta inlägg till!
Och jag kan redan nu meddela att jag har ett skrivet till början på nästa vecka, om vad jag har gjort i Stockholm.

Under veckan har jag sytt fast pärlor på remsorna av tyg som utgör puffärmarna på min nya 1500-talskappa. Det är mycket pärlor (plast) på hela dräkten så jag håller på och förbereder livet på klänningen  jag ska ha under så att jag kan sitta och sy på pärlor medans jag dricker te eller öl ihop med Annaa hemma hos henne nästa vecka när jag är i Stockholm. I alla fall ser den färdiga kappan ut så här:

---

Just nu spelas: The Jam: "Eton rifles"

---