Om stil -

(Och en del mindre tung)
Inspirerad av inköp av DVD/cd-hyllor på IKEA började jag rota runt i bokhyllor och rensa ut böcker. Om man har ägt en bok i över 10 år och ännu inte kommit dig för att läsa den borde det väl ses som ett tecken? Främst är det skönlitteratur som åker: Dostojevskij och Solsjenitsyn (makens), Maud Reuterswärd, någon thriller av någon britt jag glömt, Nanna av Marianne Ruuth, en rätt ointressant kärleksroman satt i medeltiden, den närmast oläsliga Vikingablot av Catharina Ingelman-Sundberg, Tempelriddaren (den enda Arn-bok som jag ägde), Vår man i Havanna och en massa annat som jag inte kommer ihåg. Samt Jane Eyre som jag köpte i ett försök att bilda mig, men inte orkade läsa ens till hon kom till Mr Rochester - maken till osympatisk hjältinna och typiskt romantiskt (som i litteratur- och konstströmningen) vältrande i olycka och neuroser. Därmed blev det en ännu tyngre slagsida för facklitteratur i vårt hem än det redan var. Med undantag för science fiction och fantasy finns i princip bara skönlitteratur som är minst 50 år gammal. Och där läser jag gärna enklare romaner, som en spegel in i tiden de skrevs i - och även om historierna ibland är enkla och schablonmässiga så är språket så otroligt mycket bättre än det mesta av populär litteratur idag. Lite facklitteratur åkte ur hyllorna, det mesta så föråldrat att det blir direkt i återvinningen.

De böcker som var i gott skick och inte alltför inaktuella lades ut i trappuppgången så får vi se om grannarna vill ha något- kanske Maktens krönikörer, som jag minns som en mycket bra bok, men som jag är rätt säker på att jag inte kommer att läsa om.


Besöken på Bokmässan fick mig dock än en gång att inse att jag skiljer mig från typ 90 procent av den läsande delen av svenska folket: jag köpte återutgivning av superhjältetidningar från 60-talet (Rymdens hjältar) och en västgötsk adelsdams dagbok från 1700-talet och i bokhyllorna rensas den moderna skönlitteraturen ut och istället står där den latinska utgåvan av Birgittas uppenbarelser.