Om kärleken till modets historia
Jag kan inte bestämma mig för om idag ska bli en grön, eller blå, eller ännu en grå dag. I vilket fall blir det inte förrän rätt sent idag som ni får veta det, för jag börjar inte undervisa förrän klockan sex. Tills dess ska jag sitta hemma och förbereda en föreläsning om modet 1930 till 1965.
Jag har gjort bildpresentationen och ska börja med själva föreläsningen nu. Det ska bli kul: syntetfibrernas introduktion, kriget och ransoneringen och dess effekt på modet, 50-talets hemmafruideal (mest amerikanskt), så likt 1800-talet borgerliga kvinnodieal fast nu spritt som ett ideal för alla (även om de flesta naturligtvis inte kunde leva upp till det), tonårsmodet, de första tydliga subkulturerna...ja, listan kan bli hur lång som helst.
Och så har vi de stora modeskaparna: Balenciaga, Balmain, Chanel, Dior, Givenchy, Schiapparelli och Kapten Edward Molyneux som till skillnad mot nazistvännen Chanel var en tvättäkta krigshjälte, förlorade ett öga i första världskriget och arbetade med samordning för brittiska armén under andra världskriget.
Deras historia är förstås oupplösligt hoptvinnad med kriget: hade inte fascisterna tagit makten i Spanien hade Balenciaga aldrig åkt till Paris, Balmain kallades in till krigstjänst 1936, han hade innan arbetat hos Molyneux som fortsatte att betala hans lön så länge han bar uniform och Chanel, som ju alltså valde fel sida (nästan säkert av övertygelse, hon reste mycket i tyskarnas tjänst) fann att det tog decennier att återhämta sig, och att fransmännen aldrig förlät.
Med Frankrike ockuperat fick också den amerikanska modeindustrin möjlighet att blomma ut och förde med sig en snabb avslappnign av klädstilen, med sportiga inslag. Mest inflytelserik på damsidan var utan tvekan Claire McCardell, vars kläder syns på bilden nedan från 1940-talet.
Bild från Wikimedia commons
Just nu spelas: The Jesus and Mary Chain: "Teenage lust" från Honey's Dead
Jag har gjort bildpresentationen och ska börja med själva föreläsningen nu. Det ska bli kul: syntetfibrernas introduktion, kriget och ransoneringen och dess effekt på modet, 50-talets hemmafruideal (mest amerikanskt), så likt 1800-talet borgerliga kvinnodieal fast nu spritt som ett ideal för alla (även om de flesta naturligtvis inte kunde leva upp till det), tonårsmodet, de första tydliga subkulturerna...ja, listan kan bli hur lång som helst.
Och så har vi de stora modeskaparna: Balenciaga, Balmain, Chanel, Dior, Givenchy, Schiapparelli och Kapten Edward Molyneux som till skillnad mot nazistvännen Chanel var en tvättäkta krigshjälte, förlorade ett öga i första världskriget och arbetade med samordning för brittiska armén under andra världskriget.
Deras historia är förstås oupplösligt hoptvinnad med kriget: hade inte fascisterna tagit makten i Spanien hade Balenciaga aldrig åkt till Paris, Balmain kallades in till krigstjänst 1936, han hade innan arbetat hos Molyneux som fortsatte att betala hans lön så länge han bar uniform och Chanel, som ju alltså valde fel sida (nästan säkert av övertygelse, hon reste mycket i tyskarnas tjänst) fann att det tog decennier att återhämta sig, och att fransmännen aldrig förlät.
Med Frankrike ockuperat fick också den amerikanska modeindustrin möjlighet att blomma ut och förde med sig en snabb avslappnign av klädstilen, med sportiga inslag. Mest inflytelserik på damsidan var utan tvekan Claire McCardell, vars kläder syns på bilden nedan från 1940-talet.
Bild från Wikimedia commons
Just nu spelas: The Jesus and Mary Chain: "Teenage lust" från Honey's Dead
Kommentarer
Postat av: Free Fashion Pia
Låter som en vansinnigt intressant föreläsning! Och vad kvinnan på bilden var lik Madonna!
Postat av: Evis
Jag tänkte också på det!
Trackback
