Jag ägde i alla fall ingen väst
Nu har mina gamla jeanskjolar gått till balthjälpen! Det var inte en dag för tidigt. Behöll gjorde jag endast de två som syns på bilden. Inte för att jag vet om jag kommer att använda dem igen. Båda två har jag fixat med själv. Den ena fått midja och ful fåll bortklippt, spetsarna kommer från en klänning köpt på en norsk loppmarknad i början av 60-talet. Den andra är en Sisleykjol från Benetton där jag använt ett Liberty-tyg för infällningar. Den kjolen har jag haft mycket roligt i!De som packats i svarta plastsäckar är bland annat ett nästan hellångt exemplar i grov denim med ett högt gångsprund bak. En typ av plagg som hängde på många kvinnor, inte bara medelålders, för några år sedan. För all del, de förekommer än, även om jag helst vill förtränga det. Ja ja, denimen är praktisk och inte minst varm. Men man får en del annat på köpet. Ett tjockt denimtyg saknar i stort sett fall. På en lång kjol blir det väldigt mycket tyg som bara hänger styvt ned. Inte smickrande för någon kropp. Bakifrån blir det sällan särskilt smickrande bitar ben som visas i sprundet. Värst av allt; överkanten på en tunn knästrumpa!
I säckarna gick också ett par styvt knälånga exemplar vars största synd var tråkighet och för stora stycken blå denim. Blå denim gör sig bäst i små enheter som byxben och korta kjolvåder. I en kortare kjol gör det ju inget att tyget saknar fall. Benettonkjolen på bilden är egentligen något lång men fungerar tack vare att den är sliten framtill på "benen".
Det här landet har enligt min mening sett alldeles för många kjolar i blå denim. Egentligen tycker jag det är lite synd om fattiga balter ska behöva gå omkring i dem. Men de kanske har någon vettig lumpåtervinning där nere? De kanske kan bli isolering i byggmaterial eller nåt. Jag vävde för resten en gång en skitsnygg mattaav gamla jeans. Smala dubbla trasor i kyper, snygga färgskiftningar. Det är också en idé för gamla outslitliga missfoster. Min värsta hade väl räckt till en halv matta bara den.
Jag ägde i alla fall inga västar i samma tyg.
Annaa/
Jeanskjolar hör faktiskt till den del av den pågående "80-talsrevival", som pågår som jag bara inte kan tänka mig att någonsin ta på mig igen. Jag tror i och för sig, när jag tänker närmare efter, att jag faktiskt inte hade någon då heller. Men det var många andra som hade.
En annan sak som jag inte hade och som jag aldrig någonsin känns minsta frestelse att ta på mig och som väl hör mer hemma på det tidiga 90-talet, är en jeansskjorta.
Men jag köpte 1997 en gul jeanskjol när jag var på miljömöte i Amsterdam.
Evis; ha ha, jag köpte väl min gula 1996 tror jag - inför möte i Bryssel!
Jeanskjolar är inte alls 80-tal för mig. Det är 70-tal och 90-tal. Samma med jeansskjortor, jag bodde i jeansskjortor under en period på 70-talet och sedan kom de åter mot slutet av 90-talet.
Jo, jeansskjortor är 1970-tal och 90-tal för mig också, fast i helt olika snitt. Men korta stentvättade jeanskjolar sågs ofta till leggings, tygskor och rosa collegetröjor på 80-talet.
Jeansskjorta är det fulaste och mest vedervärdiga plagg jag kan tänka mig. Skulle den dessutom vara knäppt i halsen så blir den en mardröm.
Rutan; jag minns hur svinigt äckliga de blev, tajta, knäppta och täta. Då talar vi 70-tal. Sen ser jag korpulenta systrar framför mig i just såna där stora kjoltygsjok och en rymlig jeansskjorta utanpå. Och det är inga vackra minnen.
