Här hymlas inte

Jag har påbörjat ett krympningsprojekt. Till skillnad mot när många av mina vänner säger sådant har det inget som helst att göra med tovning av ull, utan det är jag som ska krympa. Kanske en fem till sju kilo verkar som en bra idé. och nu ska jag säga något om att det förstås är för hälsans skull, att man inte mår bra av att vara överviktigt etc. Men jag tänker inte hymla! Trots att jag har en klädstorlek som enligt t ex Little Peaché är sjuklig och dålig för hälsan då finns det egentligen inga direkta hälsoskäl - jag har lågt blodtryck även när jag är smärtpåverkad, jag äter hälsosamt och väger egentligen inte så hemskt mycket om man tar in min benstomme och allmänna kroppsbyggnad; ingen av mina läkare tycker att min vikt är något problem.

Nej, det är ren fåfänga - och det är bara det som gör att jag över huvud taget klarar att ta tag i att gå ner i vikt. Jag vet att det finns folk som är bäst på att ta tag i sin vikt när de känner sig snygga, men för mig är det helt omöjligt att hitta motivationen då. Jag menar: om man tittar sig i spegeln och tänker "det var ju rätt snyggt", varför ska man då ändra något?

Men nu, utan att jag egentligen blivit större än de senaste två-tre åren har jag fått för mig att jag är tjock och ser hemsk ut, så nu är det bara att utnyttja det! Vi får väl ser hur det går - självförtroendet kan ju komma tillbaka innan bantandet får någon effekt ;)

Oväntad utgång

Lit eoväntat blev det utgång ikväll. En gammal kärlek (vi talar 1991) är i stan med jobbet och vi ska ta en öl ihop. Det är en av sakerna som jag gillar med medelåldern: att allt sån't var så länge sen att det bara är kul att träffas och prata ungdomsminnen. Och visa kort på respektive barn och så. Själva förhållandet är så länge sen att ingen bryr sig.

Om snöstorm och en tidsmaskin

Jag var ute igår. Både som i att jag var på krogen och att jag var utomhus. Först var jag och min kompis Caroline på krogen med några andra vänner och bekanta; vi brukar träffas en gång i månaden på The Rover på Andra Långgatan. Där hade vi det som vanligt väldigt trevligt, men för en gångs skull så slutade inte kvällen där, utan vi fortsatte upp till några av hennes vänner som bor på Nordostpassagen och som hade en liten fest. Det var väldigt roligt, men framåt tvåtiden tycker jag att jag nog behövde ta mig hem och sova.

 

Nordostpassagen gjorde denna snöstormsnatt skäl för sitt namn – snöat hade det gjort i timmar och i den starka vinden blev en del drivor riktigt djupa. Jag pulsade på och tog mig ner till hållplatsen Olivedalsgatan där jag fann att det enligt tidtabellen förvisso skulle komma en spårvagn, men att det var långt till dess och att det med tanke på drivbildningen kanske inte ens var säkert att den skulle göra det – hela tiden körde snöplogar fram och tillbaka på gatorna för att hålla dem öppna, men det kommer ju inte spårvagnstrafiken till godo på de flesta ställen.

 

Så jag började gå, lite grann på jakt efter en taxi, lite grann för att där kunde jag ju inte stå och det är på intet sätt omöjligt att promenera från Linnégatan till Johanneberg. Och då, i det speciella snövädersljuset, pulsande genom ett par decimeter snö hände något magiskt: Jag flyttades tillbaka i tiden och blev den Eva jag var då, när jag var tjugo år, i ett Göteborg som inte längre finns. Här kanske jag ska förklara att med undantag för enstaka pubbesök och när jag undervisar på Art College är jag i princip aldrig i området runt Järntorget numera – men när jag flyttade hit som tjugoåring och i sådär en sex år till utgjorde Haga, Masthugget och Majorna, där jag också bodde den del av tiden, min värld: det var där jag umgicks och verkade, det var mina hemtrakter. Så mycket har förändrats att jag inte brukar tänka på det när jag är där i vanliga fall, men i snöfallet, ett snöfall som jag inte sett på Linnégatan sen den tiden, i natten, som jag också sällan ser där och efter tre öl och ett glas vin var det som om de tjugo åren mellan då och nu suddades ut och jag var på väg hem från någon fest 1989 eller 1990 istället. Jag har förstås känt ekon av det förgångna förr, men aldrig så överväldigande, så totalt som i natt, och jag har själv aldrig varit så en del av det; det har varit mera som att jag sett skuggor av ett yngre jag röra sig bredvid mig, nu var jag där, i det förgångna. Jag brydde mig inte om kylan (-11 minus) eller vinden eller snön som jag pulsade igenom (den var ju i alla fall torr och fjäderlätt) utan gick oerhört lycklig med min musik i öronen och känslan av att vara ung och med hela livet framför sig som fyllde hela kroppen. Det är inte så att jag tycker att mitt liv är sämre nu än då (förutom reumatismen), väldigt mycket, som mina barn och min familj är bättre, men att få minnas och uppleva det igen var fantastiskt. Så jag vandrade på, sjöng med till mp3-spelaren (vem kunde höra?) till musik som jag antingen inte lyssnade på, eller som inte var gjord, då, men som passade in precis ändå.

 

Det slutade med att jag tog en taxi när jag kom till Handels för jag insåg att jag ju var tvungen att komma i säng någon gång och att det skulle ta tid att ta sig hem i snön.

Men hemma är ju bara hundra meter från där mitt studentrum låg – jag kan se mitt gamla fönster från mitt nuvarande sovrumsfönster. Ändå var det där som då och nu smälte ihop och med "Aquamarine" från den nya skivan med  The Men They Couldn't Hang som jag fick i julklapp sprang jag lyckligt genom snön på gården och hem till sovande make och barn – på en gång 20 och 41, en känsla som fanns kvar tills jag väckt min man och en stund till.

 

Så så är det alltså: en sen natt kan en snöstorm på rätt ställe fungera som en tidsmaskin.

 

 


Just nu spelas: New Order: "As it is when it was" från Brotherhood

 


Med hot om våld

Politiskt våld är ingen ovanlighet och alla som varit aktiva i någon form av utomparlamentarisk rörelse har nästan säkert upplevt våld från polisens sida. Har man arrangerat demonstrationer och liknande mot rasism och nazism är det också stor risk att man i alla fall blivit hotad.

Men inte bara saker som anti-nazism kan väcka upp starka känslor utan även ett engagemang för miljön kan väcka starka reaktioner och medan det förstnämnda bara retar upp själva nazisterna, en rätt marginaliserad grupp i samhället, så kan kritik av biltrafik och massbilism reta upp den vanlige rättskaffens medborgaren till ett sådant raseri att han (för det är nästan alltid en han) hotar att ta till våld. Detta hände när fältbiologerna filmade bilister som bröt mot trafikavstängningen på Fjällgatan i Masthugget i början av 90-talet och det hände mig efter att jag deltagit i en debatt om ett underjordiskt garage under Kungstorget i lokal-tv vid ungefär samma tid. I debatten satt jag och en affärsinnehavare, en äldre man som naturligtvis inte kunde dölja att han inte hade så mycket till övers för en 23-års flicksnärta. Han representerade alla de affärsinnehavare i innerstaden som skulle komma att gå i konkurs (han sa det) om vi inte gjorde det mycket lättare att åka med sin bil in till centrum och parkera där (säg det till affärsinnehavarna på gårdsgatan Vallgatan t ex) och jag tog upp de välkända problemen med bilism: utsläpp, resursslöseri, klimatförändringar (jodå, redan då visste vi) mm. Eftersom jag har mål i mun gick debatten bra och frågan om affärsinnehavarnas rättigheter kontra allas rättigheter till frisk luft och en bra miljö hamnade snyggt i centrum.

Jag vet inte hur många som egentligen tittade på lokal-tv, men någon gjorde det i alla fall, för en av dem letade reda på mitt hemnummer och ringde upp och hotade med fysiskt våld. Vederbörande måste ha haft en någon snedvriden uppfattning om mitt inflytande, som representant för Miljöförbundet (detta var innan sammanslagningen med Jordens Vänner), för även om jag hade velat ta åt mig äran så är det inte tack vare mig som vi inte har ett garage under Kungstorget. I vilket fall så rörde det sig om en affärsinnehavare i centrum som var så upprörd att han kände sig tvingad att ringa och tala om att "han minsann visste var jag bodde" och att jag skulle akta mig.

Hur jag reagerade? Ja, det var ju inte jag som tog emot samtalet - jag var nämligen i Tyskland och var med på en miljökonferens (där vi blev attackerade av nazister som slängde in flashbangs in bland tälten där vi låg och sov - det var läskigt) så det var min dåvarande som tog emot samtalet. Som alltid vid ett hot blev han förstås lite skärrad, men vi slogs också av det absurda i att en butiksinnehavare från innanför Vallgraven ringer och hotar folk. Han var uppenbarligen inte någon van telefonhotare heller, för han inledde med att presentera sig; som man ju gör när man ringer till folk man inte känner. Tyvärr lägger man ju aldrig namnet på minnet när folk presenterar sig i början av samtalet, utan behöver man veta det frågar man igen. Riktigt så amatörmässig att han talade om det igen var dock inte vår upprörda egenföretagare så även om Andreas talade med polisen var det inte mycket någon kunde göra.

Men jag fick inte stryk av en uppretad affärsinnehavare och det känns ju bra.

Snodd lista

Snodde en lista från Annaa.


1. De 3 senaste köpen jag gjort är öl igår, en handstickad basker som jag beställde av min kompis Caroline, en baguette med kyckling och stark chili på Baguetten på Södra Vägen.

2. Den största kändis jag har nummer till i mobilen är Dick Harrison. Notera dock att mobilen alltid ligger i ett skåp i köket, så det gör inte mycket nytta.

3. Det senaste jag googlade efter var  den svenska texten till "As time goes by"

4. Mitt absolut sämsta köp någonsin är det knappast, men den gigantiska marinblå koftan som jag beställde från H&M senast var ingen höjdare.

5. I min handväska har jag just nu vantar, USB-minne, handledsstöd, almanacka, plånbok, läppstift, smulor.

6. Min favoritgata i världen är gata och gata, men jag är väldigt förtjust i marknaden i Shepherd's Bush. Utlandagatan är inte så dum heller (det är där jag bor).

7. Mitt signaturplagg är basker.

8. Det absolut finaste/dyraste i min garderob är min svarta 40-talskappa tror jag. Men det är svårt att välja.

8. Jag är beroende av internet, te och sömnad.

9. Min personliga stil kan beskrivas med dessa 3 ord: feminin, retro, färgglad

10. Om jag bara fick shoppa i en affär skulle jag välja Knapp-Carlsson. Och Gårda Textil. Jag fuskar.

11. Jag har aldrig köpt något från en dyr märkesaffär.

12. Jag fyndar bäst på Din Sko, där har jag hittat mycket på jätterea.

13. Om jag fick ärva någons hela garderob skulle jag välja, under förutsättning att jag mirakulöst fick samma storlek, Audrey Hepburn.

14. Mitt nästa stora köp ska bli förhoppningsvis en Londonresa ihop med maken.

15. Min stilikon är en hög filmstjärnor från 40- och 50-tal.

16. I min skosamling har jag väldigt många skor med tio cm klack.

17. Min drömväska är precis som Annaas lätt att bära, rymmer allt och passerar som handbagage på Ryan.

18. Varje månad shoppar jag för alldeles för mycket på Knapp-Carlsson.

19. På nätet shoppar jag helst nu från sockdreams.com. Alltid.

20. Min favorit-modeblogg är Modearkivet.se

21. Jag är som snyggast med baskern på.

22. Om jag vill ha smakråd så frågar jag min man.

23. Mitt hår är lite mörkare brunt än dess originalfärg.

24. Mitt drömjobb har jag, skulle bara ha hälsan till att göra det så bra som jag borde också.


Radio ikväll

Igår var det guidad vandring på Universeum efter stängningsdags, följt av middag, för Alltingets ledamöter, programledare, producent och diverse andra som jobbar med programmet. Idag sänder vi program som vanligt, mellan 21.40 och 24 på P4.

Aldrig utan mina ylleunderbyxor

Jag sitter här nu och dricker citronvatten och äter tranbärskapslar och svär att aldrig mer gå ut utan mina ylleunderbyxor under vinterhalvåret. Med undantag av när jag var gravid senast, när jag uppenbarligen hade urinvägsinfektion utan att känna det, så har jag inte haft något som ens liknat det sen 80-talet. Men nu ilar det allt lite och jag är kissnödig oftare än vad ens min tekonsumtion kan motivera. Så jag dricker och äter och ligger på värmedynan och hoppas att det ska gå tillbaka utan ett besök hos doktorn med åtföljande antibiotikakur. Om inte annat för att penicillin smakar vidrigt och ger en svampinfektioner.

Alltinget i Karlavagnen ikväll

Ja, även den här onsdagen sitter jag i panelen i Alltinget i Karlavagnen. Tyvärr har jag sovit väldigt dåligt i natt så sen kvällssändning känns väl sådär. Jag ska dock försöka få en liten lur på eftermiddagen, när jag läst färdigt boken som jag håller på med.

Karlavagnen

Om ni är vakna mellan 21.40 och 24 i natt så kan ni återigen höra mig i Karlavagnen i P4, där ju Alltinget medverkar på onsdagar. Det blir mitt återvändande till arbetslivet efter de här veckornas sjukskrivning, i morgon ska jag förhoppningsvis orka börja skriva på min artikel om vikingatida dräkt i ett politiskt perspektiv. 1000-talspolitiskt alltså.


Just nu spelas: Karl Gerhard: "Tack ska du ha!"

Ett svar som är svårt att ge

Ett av barnen på Majas dagis undrade varför jag inte skulle gå till jobbet utan hem och jag förklarade att det var för att jag var så sjuk att jag inte kan jobba just nu. För att hon inte skulle bli rädd att det skulle smitta förklarade jag också att det inte gjorde det utan att det var en sjukdom som gör att man har hemskt ont i kroppen. Så ställde hon frågan som barn ställer: "Blir du inte frisk?" För varje gång man svarar "nej" blir det lite lättare, men det är fortfarande inte ett lätt svar att ge.

På onsdag gör jag radio mitt i natten

Eller i alla fall bra nära - eftersom Alltinget flyttat in i Karlavagnen och vi sänder driekt mellan 10 och 12 på kvällen. Jag är inte van att vara uppe så sent på kvällen och undrar lite hur jag ska orka med dagen efter. Samtidigt är det väldigt roligt att göra radio, i synnerhet med de otroligt trevliga Alltinget-ledamöterna.
Programmet har redan sänts två onsdagskvällar, men i övermorgon är det premiär för mig.

Stockholm

Imorgon åker jag till Stockholm för att gå på textilvetenskaplig konferens på Nordiska museet. Vi är ett helt gäng från Göteborg som åker upp, måmga andra bekanta kommer också och jag tror att det kommer att bli en mycket trevlig konferens. Trevligt blir det säkert på kvällarna också, eftersom jag ska bo hemma hos Annaa.
Det enda smolket i bägaren, men det är rätt stort, är att jag är dålig av reumatismen nu att jag inte vet hur mycket jag orkar med. Men jag håller tummarna - och packar ner starka tabletter.

Man kan läsa om mig i Allers

I veckans nummer av Allers, som kom idag kan man läsa ett reportage om mig som Annaa gjort. Redan har en kollega till mig och en tant som handlar i affären där Rickard jobbar kommenterat den. Själv tycker jag att det känns lite obekvämt med ett helt uppslag som handlar om mig (och inte min forskning). De som inte är personligen berörda säger att det är en bra artikel och det ser ju jag också, men jag är som sagt inte van att läsa text om mig själv. Jag tror att många kan ha intresse av att läsa den, om inte annat för att se att man kan göra rätt mycket trots att man har reumatism.
Foton av mig själv är jag ju betydligt mer van vid och det är väldigt fina foton också, inklusive på min fina, fina familj (det var det som tanten hade sett, hon känner ju inte mig).

Hör mig på radio. Igen.

Idag är jag med i Alltinget igen, det vetenskapliga frågeprogrammet som du kan höra på P4 Radio Göteborg klockan 10-12 på torsdagar - eller, genom att följa länken däruppe, på webbradio lite när du vill. Idag sänder vi från Frölunda Kulturhus, så jag får se till att verkligen lämna Maja på dagis i tid så att jag hinner dit.

Vad jag gör till vardags

Alla som följer den här bloggen känner mig ju inte, eller har inte varit med sen början - och när jag nu för ca två veckor sedan fick tummen ur och göra en ny presentation till institutionens hemsida så tänkte jag att jag ju kan länka till den. Där finns också en länk till en mer ingående beskrivning av vad mitt forskningsprojekt handlar om.

Precis så är det

Erin, som har bloggen A Dress A Day beskriver precis hur jag ofta känner det när det gäller kläder.

"It seems odd to feel more conspicuous in a tasteful knit skirt than in orange-and-anvils, but obviously orange-and-anvils is my comfort zone, and that's all there is to it."

Det gick sådär

Men jag kom i alla fall dit, fick prata med några av min trevliga kollegor och plockat upp ett trettiotal tentor att rätta. Nu är jag helt utmattad och ska äta något innan jag sätter mig med sagda tentor.

Jobbet kommer alltid först?

I allmänhet är det så som Annika Marklund skriver här, men inatt och idag har jag varit så dålig att jag till slut fick bita i det sura äpplet och ringa återbud till Birgittaseminariet i Vadstena; bli en svikare (och missa en kväll och en dag i det vackra Vadstena).
   Nu hoppas jag bara att jag ska bli bättre så att jag kan undervisa på tisdag och skriva resten av veckan.

Inte bättre

Nä, det var inte bättre. Från det jag kom hem från universitetet vid ett så blev det stadigt värre. Inatt gav inte ens en tiparol lindring utan jag var tvungen att ta två, som jag aldrig gör annars. Det fick inte heller bort smärtan riktigt, men gjorde det uthärdligt. Sova kunde jag förstås inte, det är en av biverkningarna.
   Så nu vet jag inte om jag kan åka till Vadstena ikväll för att hålla föredrag om kläder och genus under högmedeltiden imorgon. Enligt alla vettiga kriterier borde jag var sjukskriven och inte bege mig någonstans, men man har ju pliktkänsla också. Jag är bara rädd för att priset blir outhärdligt högt.

För den som undrar

så har jag alldeles ohyggligt ont nu och är därför väldigt trött och orkar vare sig ta på mig något fint eller skriva något.

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0