Evas stilikoner
Stilikon är ett lustigt ord. Ett ord som jag inte kunde för ett år sedan, men som man nu ser överallt och liksom självklart använder. Man förväntas också ha en stilikon eller flera, något som långt ifrån alla har (se till exempel Annaas lista här). Riktigt vad man har dem till verkar det också råda delade uppfattningar om; en väninna till mig fyllde i ett liknande formulär som det Annaa fyllde i och angav då Dita von Teese som stillikon. Det är ett rimligt val i min värld, jag gillar hennes eleganta 1950-talsstil. Men, jag förstår inte vilken roll hon överhuvudtaget spelar i min väninnas liv då jag aldrig sett henne i annat än jeans, tröja, gympaskor och utan make-up, dvs så långt bort från Dita man kan komma. Jag tycker att om någon är ens stillikon borde det väl också vara så att man strävar efter ungefär samma look.
Men jag tillhör dem som under perioder i mitt liv haft stilikoner. Min första var Madonna sisådär 1984-85, som hon såg ut vid tiden för Desperately seeking Susan och Who's that girl; egentligen en ganska punkig stil. Jag hade korta spetskjolar, avklippta t-shirts, många armband, nitbälten, leopardmönstrade trikåer och skärmmössa. Och hon fortsätter att vara en stilikon för mig såtillvida att jag fortfarande gillar den stilen. Vad hon har på sig nu struntar jag däremot i, det ser rätt tråkigt ut.
Just nu har jag en annan stilikon. Det började i somras med att min yngsta dotter fastnade för min nyinköpta DVD med musikalen Grease. Om man ser samma film fyra gånger om dagen i några veckor kan det inte undgå att påverka en. Min nya stilikon är därför Rizzo i Grease. Det är det som ligger bakom min nyfunna fascination för rockabilly-influerat mode och mer allmänt 1950-tal och ledde i somras bland annat till inköp av den sortens knälånga jeans som Annaa tycker är så tantiga och av fler tunna cardigans med rund hals på Zara än vad de flesta människor anser att man behöver. Jag sydde (och sydde om) också ett antal knälånga snäva kjolar och började använda blusar.
Rizzo som stilikon är dock lite svårare än klassiska Madonna eftersom hon faktiskt klär sig rätt tantigt; allt handlar om attityd, något jag inte har i riktigt lika hög grad. Därför (bland annat) kommer jag nog inte skaffa mig en likadan kort, lockig tantfrisyr.
En gemensam nämnare för dessa stilikoner är dels i viss mån 1950-talet, som ju Madonna var väldigt influerad av vid tiden för True Blue och läppstiftet och jag använder mycket riktigt oftast rött läppstift.
/Eva
Åh, vad jag gillade Madonnas stil! Men jag tog den aldrig av andra skäl. Kul att du haft en sådan period!
Nu har jag skrivit om stil...och design...fort pga tidsbrist. men ungefär vad jag tänker.
Noemi: Tack. Det var jätteintressant det du skrev. Även dina andra inlägg som jag tyvärr ägnade lite för lite tid; jag har en föreläsning om medeltidens dräkt och könskonstruktion att förbereda.
Evis; lova att du inte skaffar sån där lockfrisyr!
Jag ska inte. Det är definitvt inte något man ska ha efter 20 års ålder; vi får komma ihåg att Rizzo är en tonåring som vill se vuxen ut (därav de snäva kjolarna).
Jag håller faktiskt på att låta håret växa ut igen, det var bara för att bli av med de bitar som blivit förstörda av cellgifter/graviditet7flera års amning som jag klippte av det.
haha fett bra! Kram
