Om stil -

Jag uppdaterade hemsidan i morse, så nu kan man se lite mer av och få information om mina älskade omlottklänningar.

Det blev trots sjukdom en blus. Tyget är det som jag hittade på Stadsmissionen för ett par veckor sen och som efter tvätt förlorade sin vaxning (det tycker jag var rätt bra egentligen). Jag gjorde en miss som retar mig lite, nämligen att besparingen på axlarna inte matchar varandra, men annars är jag nöjd. Mönstret, som syns två inlägg ner, är alltså från 50-talet och den neda ändrign som jag behövde göra var att ta in det ungefär två centimeter på var axel, eftersom mina axlar har storlek 38 men inte resten av mig ;). På tal om storlek så passade den alltså trots att den är en storlek 46 och jag har storlek 48, men de har ju en tendens att ha mycket rörelsevidd i symönster.

Senaste sömnadsprojektet (påbörjat i söndags) är den här skjortblusklänningen i 40-talsmodell i ett av bomullstygen som jag köpte i London. Mönstret är egengjort.

Till min egen olycka - eller i alal fall min plånboks - så har jag registrerat mig så att jag får hem nyhetsbrev från Vogue-Buttericks-McCall, dvs ett av de stora symönsterbolagen. Och så får jag reda på när de har reor, och så kan jag inte låta bli att beställa mönster från deras återutgivning av äldre mönster från 40- och 50-talen. Detta är i och för sig något som bara hänt två gånger, men eftersom jag bara varit registrerad där i tre månader känns det ändå som rätt  ofta.

Tyget är bomull och under klänningen har jag en knäkort tyllunderkjol.

Min randiga solklänning är nu färdig. Som ni kanske kommer ihåg var den inspirerad av det här mönstret (som jag alltså inte har, jag fick göra ett eget mönster från scratch).

Jag har bestämt att jag är tjock och söt, inte tjock men söt ändå, som man oftast säger. Det betyder inte att jag tänker ägna mig åt att glorifiera övervikt som är dålig för hälsan, men jag är trött på påståendet att man inte kan vara söt om man har storlek 48. Min övervikt anses inte var något problem av läkare, jag kan gå en halvmil utan att bli trött annat än i reumatiska leder och jag är visst söt. Och jag har också nya shorts. Bildbevis på båda sakerna:

Ja inte jag alltså - där är nog bara medelålders som stämmer. Jag talar om den här damen: Fröken Husqvarna 2000 anno 1963.

Historikermötet var på många sätt alldeles underbart, men jag önskade ivrigt att jag hade haft tid och ork att också sy på fickorna och göra knapphål och sy i en knapp på min kjol som bara låg hemma och väntade.

Tyget är från Tygladan i Vänersborg och skorna från Skopunkten för tre år sen.

De är långt ifrån perfekta, men det är i alla fall ett par shorts som passar mig bättre än något som kan köpas. Jag har förstås gjort mönstret själv, delvis efter ett byxmönster som Blåva Anna hade, men som inte passade alls. Ikväll ska jag dock ta isär dem igen och korta grensömmen bak något; troligen medan jag dricker vin på BlåvaAnnas balkong. Att nåla in saker i grenen för att prova har ett begränsat underhållningsvärde, så det tar lite tid att få det som man vill ha det. Men nästa shorts kommer att vara perfekta ;)

Nej, det är ingen ny spännande jämställd klädsel för män när ett par väntar barn. Vad det är är en klänning gjord av tyger som jag fått av min far. (Det är inte den första, den här är t ex också i tyg som jag fått av pappa).  Jag har egentligen en massa andra projekt som har högre prioritet, men jag kände att jag ville göra något av hans tyger nu. Det har hjälpt mgi att tänka på honom. Tyvärr hade jag inte mer än så här av det rutiga, annars hade jag gjort en skjortblus istället, men det här blev ju också snyggt. Inspirationen är som vanligt 40-tal och den uppmärksamme ser att jag har (nästan) samma livkonstruktion som på begravningsklänningen, men att jag valde att göra resten helt, utan ett separat midjeparti. Den blev lite kortare (typ fyra centimeter) än jag tänkt mig, men det kan ju bli så ibland. ;)

Den vane läsaren av denna blogg vet säkert att jag i princip aldrig använder mig av komersiella mönster i min sömnad, annat än som inspiration. Jag har några gamla mönster som jag har köpt genom åren och som sen har anpassats till mig och också några sk vintagemönster från 40-80-tal som jag oftast köpt begagnade för att jag ville ha ett bra mönster på en speciell typ av skärning eller så. Visserligen får man ju ändå göra om dem sen, för att få dem att passa, men ibland är det bra att ha mönster att utgå ifrån.

Jag blev färdig med klänningen som jag sytt till pappas begravning idag. Den är hemskt fin, men jag undrar om jag någonsin kommer att använda den igen. Utom på nästa begravning förstås. Inte bara för att den kommer att påminna mig om sorg, men också för att jag ju aldrig har svart på mig. Utom på begravningar.

Eller kanske mer en slags klut? I vilket fall köpte jag häromdagen fyra mönster ur brittiska tidningar från 1940-talet på eBay. Varav en var den här. Texten säger att man ska bära den "med självförtroende, som en hatt" och det tänker jag visst göra, även om man nog snarare kan beskriva den som en slags tillskuren klut av ylle. Man kan göra en liten turban av den också om man knyter den på annat sätt.

 

Jag borde kanske ha fixat till hår och sådant, men jag har arbetat med en artikel hela dagen (utom när vi tvättade) så det var inte aktuellt, jag tog bara på mig hatten och en jacka och gick ut på balkongen och tvingade maken att fotografera.

Begravningsklänningen har jag tänkt ska se ut ungefär så här. Jag ska förstås inte köpa mönstret, för jag behöver ändå göra om mönstret så mycket att jag lika gärna kan modifiera något av dem som jag redan gjort. Tyget blir tunt tuskaftsylle från Saxylle & Kilsund, som jag fick av Blåva Anna för syftet. Idag kommer jag att försöka orka göra en toile på livet, men vi får se hur det går för jag är väldigt trött efter att ha varit bortrest i helgen och sen jobbat rätt länge idag. Jag antar att det är en blandning av chock och sorg, men jag har varit helt slut den gångna veckan.

Jag har bestämt mig för att jag ska sy en svart klänning att ha på pappas begravning. Inte för att vi har några klädkrav, men för att jag är lite gammalmodig och gärna har svart på begravning och för att svart för mig står för moder Jords famn som tar emot oss efter döden och för nattens vila, saker som jag finner tröst i. Annars har jag aldrig svart, som ni säkert vet.

Här är ett annat 80-talsmönster som jag köpte för att jag gillade det mer ovanlig sättet att ge plats för bysten. Ohc igår när jag gjorde det här collaget och det förra så upptäckte jag att det var precis samma konstruktion som i 50-talsklänningarna till vänster, vilka jag suktat efter sen jag förts såg mönstret för ett par år sen.

I förrförra inlägget skrev jag att man inte nödvändigtvis behövde ha ett symönster från 40-talet för att göra en klänning i 40-talsstil (eller 50-talet för 50-talsstil, ni förstår) utan att man ofta kan utgå från ett mönster från 70- eller 80-talet. Dessa är dels lättare och billigare att komam över, dels gjordes de i fler (och större) storlekar. Jag gör ju, som de flesta av er vet, oftast mina mönster själv, men håller gärna utsikt efter mönster som har drag som jag vill använda. Som det här mönstret från 80-talet:

Det här mönstret, från 1942, på en tvådelad klänning som det hette då (som vi nog oftast tänker på som kjol och blus) som är till salu på Etsy är väldigt likt det som jag har gjort och använt till min klänning. Det saknar insnitten under bysten, men om man behöver dem eller inte breror förstås på hur stor byst man har och jag tror att det här mönstret kan ge ett riktigt bra resultat. Som ni ser är det i en hyfsat liten storlek: byst ca 85 cm, midja ca 70 cm och höfter ca 92 cm, dvs storlek 36, men de här mönstren brukar ha en ganska stor rörelsevidd, faktiskt mer än vad jag vill ha. Att förstora upp det till en storlek 38 eller 40 borde därför inte vara alltför svårt.

Som en del av den rådande besattheten av blusar knåpade jag ihop en blus av det här klänningsmönstret: