Så kan det gå

Morgonens tittande på Billy Idol-videos hade sina följder: Nu har jag beställt en samling, med både CD och DVD. När vi ändå var inne på Ginza så beställde jag också tre skivor med Iron Maiden som jag bara har på vinyl (Number of the beast, Piece of Mind och Powerslave) och eftersom vi beställer från Rickards konto (eftersom jag har glömt av mitt lösenord) tittade han också runt och beställde ett par skivor med New Order och Joy Division, som likaledes innan bara fanns på vinyl i hemmet.
Farligt det där med Ginza, det slutade på över 600 kronor.

Bättre

Nu kommer jag troligen reta upp folk. Om nu några killar i min ålder läser min blogg förstås. Annaa säger att man brukar reta upp grabbar i fyrtio-femtioårsåldern om man petar på the Pogues.
Precis som väldigt många i min generation gillar jag the Pogues (maken, som inte bodde i en liten håla, har till och med sett dem live på 80-talet). De var mitt första möte med irländsk folkmusik och deras punkiga folkrock är faktiskt väldigt bra. Men de är inte bäst. - och det står jag för.
Några år efter the Pogues började lyssna lite mer på The Dubliners (och även en del andra grupper), men man kan väl inte säga att jag var ett fan på något sätt, det var inte en fas i mitt liv när musik var speciellt viktigt över huvudtaget. Men så köpte jag den utmärkta CDn "The best of the Pogues" och insåg att utan att jag hade märkt det hade något hänt i min musikaliska uppfattning: När jag lyssnade på den här låten, insåg jag att Pogues må vara bra, men Shane McGowan är ingenting jämfört med Ronnie Drew.




Just när sångarna kontrasteras mot varandra framgår ju skillnaden väldigt tydligt.

Det är på de gamla klassikerna alltså som jag tycker det; däremot har the Pogues gjort en del jättebra låtar. Som Streets of sorrow/Brimingham Six från den rent fantastiska plattan If I should fall from grace with God.




Tyvärr är Shane garanterat skitfull, så vill man höra hur den låter på riktigt får man skaffa låten eller skivan, och det bör man nog faktiskt göra ändå - så bra är den.

Det här är rock'n'roll

- 1916 style. Eller möjligen runt 1970. Introt på tyska får mig att tänka på det specialprogram som Monty Python gjorde för tysk television, men man kan inte ta miste på intensiteten i låten, i synnerhet i slutet. Missa heller inte Luke Kellys frisyr.



Det blir en eller annan öl för Ronnie Drew ikväll.

En har tystnat

Ronnie Drew dog i lördags läste jag just. Det känns sorgligt; jag älskar hans röst.



En av mina favoritsånger, på en inspelning från 1963:


Gårdagens kärleksbudskap

I mellansnacket bland extranumren:

"It doesn't matter which gender you have, or which sexual orientation, you're fucking Iron Maiden people"!

Anglofil

Bra musik. Riktigt bra musik och mycket brittisk förstås.




För att jag inte orkar skriva något meningsfullt, eller ens meningslöst, om mode och inte ens har några kläder på mig att visa heller; eftersom jag sitter och skriver på ett föredrag om modet under 1400-talet som jag ska hålla på Medeltidsveckan på Gotland (apropå saker som är störande för lokalbefolkningen) och inte tagit på mig mer än underkläder, den randiga skjortan och rosa strumpor.
Och lyssnar på the Jam gör jag.

Yippie!

Vännen Inger ringde just och meddelade att hon fått tag i biljetter på ståplats till konserten med Iron Maiden på Ullevi den 26e! Iron Maiden var vårt absoluta favoritband under 80-talet och har fortfarande en speciell plats i våra hjärtan även om ingen av oss lyssnar på dem dagligdags. Vi var på förra Ullevikonserten för ett par år sen och den var jättebra.

Hur mycket jag gillade dem kan ses på följande bild från flickrummet tapetserat med planscher. Bilden är tagen på väg till en fest 1986.


Tajtsen är från H&M Impuls

För att jag inte har något sinne för humor

Det är i alla fall det man brukar få höra om man inte skrattar med i skämten. Den här posten från bloggen Uncarved handlar om musik, och om saker som faktiskt inte är roliga. Läs den, den är bra.

Mer musik åt folket

Den irländska gruppen Planxty framför "Little Musgrave" live 1981. Låten är med på skivan The woman I loved so well som bland annat innehåller den underbara "Johnny of Brady's Lea" som jag tyvärr inte kunde hitta på internet. Vid senaste Londonresan köpte vi albumet på CD för att ersätta en något hackig LP.


Ännu mer fantastisk musik

Jag fortsätter att ignorera temat för bloggen och länkar till lite mer fantastisk musik som alltför få har upptäckt: The Church. Det roliga med det här bandet är att de hållit på i i över 25 år och fortfarande gör jättebra musik, inte likadan, de har förstås utvecklats, men fortfarande jättebra.

Första hiten, "The unguarded moment", 1982 eller 1983:



Liveframförande av "After everything now this" från skivan med samma namn från 2001 - de gör inte videos längre. Seriöst dålig upptagning dock.




Världens bästa musik

Jag bloggar som jag vill! Bara för att det är min blogg och jag kan göra vad jag vill och för att jag vill att ni också ska bli lyckliga över ett av världens bästa band och en av världens bästa låtar:



Mode kanske det blir i morgon.

Nyare inlägg
RSS 2.0