Ful
I högstadiet och delar av gymnasiet var jag ful. Ja inte rent objektivt alltså – jag såg väl ut ungefär som nu, fast 15-20 kilo lättare, lite beroende på när under denna period vi talar om, och med smalare bröstkorg och höfter eftersom de inte töjts ut av graviditeterna ännu. Stora bröst hade jag redan då, något som fick folk att anse att jag var tjock, men vi behöver inte gå in på det, vi kan lätt konstatera att tjock var jag inte.
Den viktiga poängen är att det inte var något hos mig själv som gjorde mig ful, utan hur andra såg på mig. Jag trodde dem och de trodde sig själva och så blev jag ful. I gymnasiet när jag (och bästisen Inger) hittade ett eget umgänge slutade jag vara ful, men snygg i mina egna ögon blev jag nog inte förrän någon gång efter 30. Sen dess har jag nog ansett att jag ser rätt bra ut; rätt ofta lite för tjock, men ändå snygg.
Men så blev jag ful igen. Och det är delvis därför jag inte skrivit så mycket i den här bloggen. Orsaken var att jag och en vän kom ihop oss och vederbörande beslutade att hon/han inte ville ha något med mig att göra i framtiden. Trots att orsaken till att denne inte vill umgås med mig längre knappast är att jag är för ful – inte ens tonåringar är riktigt så ytliga – så slog det hårt även på mitt uppenbarligen rätt sköra självförtroende vad det gäller mitt utseende. Inte så att jag inte också förlorade tron på mitt intellekt och personlighet, men där har jag en större grundsäkerhet, så det är svårare att hamna helt i bott där. Säkerheten om mitt utseende satt uppenbarligen bara på ytan och att bli bortvald gjorde mig ful igen: Ansiktet blev grått, mustaschen (några få lite mörkare hårstrån på överläppen, jag är inte den håriga typen) syntes på tio meters håll, håret var platt och fult och det som förut var helt okej kurvor blev för stora och närmast groteska.
Varför jag skriver här om det här ganska privata är för att jag tror att det kanske kan ge en förståelse om vad det egentligen är som gör en ful. Visst, jag skulle kunna räkna upp en massa fysiska orsaker till varför jag inte överensstämmer med det rådande estetiska idealet, men ni som läser den här bloggen och/eller har sett bilder på mig vet ju redan vilka de är. Och de gör mig inte ful – vare sig i mina eller de flesta andras ögon, men ett krossat självförtroende kan lätt åstadkomma vad inte ens 12-15 kilos övervikt kunde göra. Och det var inte bara jag som tyckte att jag blev ful utan med den förlorade energin och säkerheten så blev jag det också.
Jag försöker långsamt bli snygg igen och vissa dagar (som idag) går det riktigt bra, vissa dagar (som igår när jag var hemma med Maja hela dagen) bryr jag mig inte om hur jag ser ut och vissa dagar är jag just så där grå, ful och tjock som jag beskrev ovan.
Intressant inlägg! Jag känner igen den där fulheten som brukar komma ibland i ledsna/osäkra situationer, har nog bara inte kopplat ihop det på detta sätt innan, men jag tror att du har en poäng eller två.
Jag var mobbad (framföraltt utfryst) under högstadiet, kommer aldrig att glömma en lektion i 7an när killen som sitter framför mig vänder sig om och säger; gud vad ful du är, och sen fortsatte med sitt. Redan då visste jag att han hade fel, men fortfarande dyker det upp.. framförallt när jag ser foton på mig själv..
Tack för ditt inlägg! det är alltid skönt att veta att man inte är ensam!
Kjenner meg så altfor godt igjen i det der. Og det skal tidvis så fryktelig lite til før man går fra å kjenne seg helt okej, til det helt motsatte...
men god bedring med den mentale fulheten. Den går nok over, - for er det en ting du ikke er er det ful.
För mig är det väldigt kopplat till självförtroendet, jag behöver någon som säger att jag är vacker, annars känner jag mig väldigt sällan särskillt vacker alls. Och jag känner mig inte lika vacker om det är kvinnor som säger det jämfört med om det är män som säger det.
Det är ett ganska knäppt resonemang jag har egentligen när jag lyftre det från mina känslor, men svårt att bryta eftersom det är så knytet till mina känslor.
När jag var yngre var jag övertygad om att jag var djävligt ful, men nu när jag tittar på bilder på mig som ung kan jag tycka att jag var ganska söt ändå. Synd bara att jag aldrig kände mig så då.
Det är bra att du tar upp detta. Varför klankar man ner så himla mycket på sig själv, oförtjänt?
Lite svårrelaterat för mig kanske som bara korta stunder sett mig själv som något annat än icke-vacker och som aldrig öht har byggt något självförtroende utifrån utseende. Det där "ful" som du blev kallad som tonåring måste ju ha stått för något annat än just ful. Småstadens inskränkthet inför det avvikande som inte fanns några andra ord för. Själv blev jag mycket lite kallad ful, dels därför att jag faktiskt i mycket liten utsträckning blev aktivt mobbad, dels därför att jag anade en insikt hos omgivningen; det är inte den som faktiskt är ful man ska kalla ful. Tvärtom så uppfattade jag några gånger att någon som gjorde anspelningar på mitt utseende blev åthutad. Så taskig fick man inte vara mot någon, om den inte var ett mobbningsoffer alltså.
Men jag fattar på någon nivå ändå. Att när du blir bortvald så slår de gamla mobbningskänslorna till. Även om det inte är logiskt.
En annan tanke jag har är det där att säga upp bekantskapen med människor. På kort tid har två av mina vänner råkat ut för detta, att vänner inte längre vill ha med dem att göra. Vuxna människor som säger upp bekantskapen. Jag undrar om det här är en företeelse som hänger ihop med det hårda men enkla livet på nätet, där är det så behändigt att dumpa varandra. Ett enkelt klick eller helt enkelt bara ingenting alls. Jag har iofs varit med om det samma, människor som aktivt säger upp bekantskap, men då har det ju varit rädd udda typer som haft för vana att förbruka vänner. Ja jag vet inte...
Jag har aldrig varit vad man kan kalla vacker, och jag kommer aldrig att bli det heller, men jag har kommit till en punkt där jag inte längre bryr mig så mycket. Jag gör det bästa jag kan med det råmaterial jag har (innom en för mig rimlig gräns)och är för det mesta nöjd och tacksam för det. Det kunde vara värre, mycket värre.
Jag har turen att se ung ut och det är snarare mitt åldrande som bekymrar mig de där fem minuterna i badrummet på morgonen. Gråa hår rycker och nya rynkor under ögonen mottages icke med jubel. Tyvärr har min höst varit fruktansvärd med en rad tragedier som jag inte önskar min värsta fiende. Det här året började fint med ytterligare en tragedi förra tisdagen tyvärr. Detta har satt sina spår. Hemska tanke den dag jag ser ut som 34 ;)
Jag vet precis hur sånt där kan variera. Jag menar, det är så ovanligt att jag känner mig snygg, att jag brukar smsa bäste vännen om det när det väl sker! :-D
Jag blev också mobbad i grundskolan och trodde på allvar att jag var ful. Svarade det också, om någon frågade varför jag blivit mobbad, "för att jag var ful". För några år sen hittade jag gamla kort och satt en lång stund och försökte se det där fula som jag "visste" måste ha funnits, men jag såg ingen större gradskillnad mellan mig själv och de andra barnen.
Nu för tiden tycker jag för det mesta att jag ser okej ut.
Själv fick jag aldrig höra att jag var ful - tvärtom var det faktiskt någon som sa att jag var söt men dum i huvudet - men trots det känner jag mig ofta ful. Det sitter fortfarande i, trots att jag lever med en underbar man som tycker att jag är fantastiskt vacker. Men det är som du säger, det handlar om grundsjälvförtroendet - är det bra så känner man sig snyggare.
jag háller med annaa att det där med att säga upp en vänskap elelr bekantskap bland vuxna känns otroligt konstigt. sá som du har jag själv rákad ut för det i somras, och mádde otroligt dáligt över det. i slutändan är jag glad över att det blev som det blev för min f.d. vän visade en hel del sidor under denna korta period som inte var särskild fina och som fick mig att inse att jag är bättre off utan henne, men ändá. man skulle ju tro att folk som är vuxna och är smarta och intelligenta vet att konflikter uppkommer dá och dá och att det krävs lite energi och ibland lite avstánd och motsidigt accepterande för att ett vänskap ska fungera.
jag tycker förresten att du är ett mycket spännande och intressant förebild när det gäller stil och jag beundrar dig för att det känns som om du visar mycket mod och har mycket förtroende i dina klädval.
Du är modig som skriver så personligt om hur du känner och tänker vad gäller din självkänsla. Det är ett enormt viktigt ämne! Dåligt självförtroende kan ställa till med så oerhört mycket negativt för den enskilda människan och verkligen förstöra ett helt liv. Tänker ofta på det som förälder och vill så gärna ge mina barn en grundmurad självkänsla så dom står emot all "yttre" påverkan, hoppas att jag lyckas lite i alla fall.
Jag håller verkligen med "Fröken lila" i kommentaren innan om dig som en modig förebild! Sköt om dig!
Tack för att du delade med dig!
Jag, som mest sett dig i Visby i ett antal hitoriska klädedräkter, har ju så svårt att relatera begrepp som "ful" till dig. Och jag försöker nu envist unvika att ha min egen måttstock (som sällan har så mycket med vanliga utseendenormer att göra) utan relatera till normen, men landar ändå i att du rimligen måste ses som en rätt snygg kvinna i sina bästa år. Och grå kan väl ingen vettig människa uppfatta dig som, det är ett ord för tjänstemän i dussingrå kostymer från HM.
Men objektiv analys har ju mycket lite med självkänslan att göra, och har man en gång blivit ratad som "ful" sitter det i. Och för kvinnor slår det mycket hårdare än för män. Jag kan fortfarande inte ta folk på allvar om de påstår att jag ser bra ut, men det är inte tillräckligt viktigt för mig att vara snygg i andras ögon för att den upplevda bristen på skönhet ska påverka självkänslan.
Lukas: Du är rätt snygg ;)
