Dags för axelvaddar!
Jag hade i många år ett okomplicerat, alltigenom negativt förhållande till axelvaddar. Mer ingående kunskap om sömnads- och skräddarhantverket fick mig så småningom att inse att bra, välsydda kavajer, jackor och kappor nästan alltid har någon form av vaddering över axlarna, och att den fyller en funktion (nu behöver jag bara hitta orignalvaddarna från min gula kappa och sy i dem igen). Det sista steget i min förändrade attityd kom beroende på två saker: dels en begynnande fascination för 1940-talets mode, dels insikten att jag har smala axlar. Eller smala och smala - i varje fall inte breda. På grund av att min axlar är spikraka har jag nämligen alltid tänkt på mig som bredaxlad, men så är alltså inte fallet. Detta är förstås ännu en anledning till att det är svårt att få tag i kläder och få till mönster som passar - har man 36-37 cm i axelbredd (bak) från ledknöl till ledknöl och 108 cm bystvidd så måste det ju bli besvärligt. Det förklarar många av de problem som jag har med kommersiella mönster, de räknar med att om man har min övervidd så ska man ha betydligt bredare axlar (och mer fett runt om, eftersom de utgår från en B-kupa). Men nu skulle jag inte fastna i det; det finns lösningar på det också, utan jag ska fortsätta om axlarna: för att få balans i utseendet tror jag nämligen att det inte skulle skada att sätta in tunna vaddar i en del klänningar jag syr. Jag har ingen på gång just nu, men det kommer att hända, för att ge lite mer axelbredd.
Just nu spelas: The Dubliners: "Farewell to Carlingford"
Kommentarer
Postat av: Idun
jag har en klänning från 40-talet, med så söta axelvaddar..de är gjorda i silduk och ganska små och spettsiga, så där riktigt hammasydda.
Trackback
