Om stil -

En sannsaga om ett par skor.

Om ni kommer ihåg så var en av förra höstens och vinterns favoritskor snörskor med kilklack. De fanns lite överallt, bl a på Vagabond, där de tog slut innan jag fick tag i några. När våren kom reade Wedisn ut sina, jag hade inte ens vetat att det fanns såna på Wedins, men då tänkte jag att eftersom de varit så hypade skulle de snart bli omoderna och även om jag inte låter dagens mode styra vad jag har på mig helt och hållet så var de såpass annorlunda att jag var rädd att jag skulle tröttna på dem när de försvann ur modebilden. Alltså köpte jag dem inte.
Så kom hösten. Och de försvann inte alls ur modet och jag hade heller inte tröttnat på dem; många gånger har jag sedan dess förbannat att jag inte köpte dem på rean i våras.

Så, igår, när jag tog en sväng in på köpcentret rätt nära stationen i Varberg såg jag en skylt utanför Wedinsbutiken som förkunnade att det var total utförsäljning och 30-50% rea. Jag gick förstås in, även om jag har för många skor. Jag tittade runt rätt noga, men om man ska vara ärlig var det mesta rätt dyrt trots rabatten (eller så hade de inte satt ut rabatten, det framgick inte). Längst in fanns dock ett par reahyllor med skor för 49 kronor och 99 kronor och vad stod där om inte ett enda par av kilklacksskorna. Jag vände på dem för att försöka utröna storlek, men lappen var bortnött. Allt som återstod var alltså att prova dem. Och de passade! Det var, som kassörskan som jag berättade delar av historien för, som att det var meningen att jag skulle ha dem. Annars hade jag väl inte hittat dem, i Varberg av alla ställen; där är jag kanske en gång om året.