Inte för tidigt - inte för sent

Det finns ett allmänt råd om hur man ska förhålla sig till modet: att inte vara för snabb att följa det för då framstår man som lättpåverkad och lättsinnig, men inte heller för långsam, för då framstår man som excentrisk.

Jag vet inte när rådet är ifrån, jag tror 1700-talet, men det kan vara senare också, eller tidigare, dock troligen inte så väldigt mycket eftersom det är först på 1700-talet vi ser de där riktigt snabba modesvängningarna. 1700-talet verkar troligt också eftersom det pågick en slags "omförhandling"av begrepp som manlighet och mode, där ett äldre, sk. ostentativt sätt att konsumera ställdes mot ett ideal av diskret konsumtion. För män då, det här rådet är riktat till en man; kvinnor hade tvärtom till uppgift under 1700-talet och framför allt 1800-talet att genom sin klädsel vara "skyltfönstret"  för mannens (eller faderns) rikedomar.

Men idag, för att knyta an till Annaas funderingar om diskretion som ideal, gäller det nog för båda könen. Att snabbt plocka upp det senaste modet ger status i vissa begränsade kretsar (och hos kvinnor uppskattas det nog framför allt av andra kvinnor - om man har rätt ålder vill säga) men generellt anses det nog vara lite "extremt" och ett tecken på ytlighet. Att släpa efter modet är inte lika allvarligt idag som när rådet gavs; i alla fall inte om du är man. För en man kan det till och med finnas viss status i det: det visar ju att han inte bryr sig om så värdsliga saker som kläder. För en kvinna tolkas det nog fortfarande som att hon är excentrisk, eller snarare, eftersom kvinnor egentligen inte får vara excentriska på samma sätt som män (on hon inte är mycket ung och vacker) som att hon inte har koll och är konstig.

Jag personligen känner mig föga hämmad av att jag skulle kunna framstå som ytlig för att jag gillar mode, däremot tar det ibland tid innan jag vänjer mig vid nya inslag i modet. Eller, inte nya, utan snarare återvinningen av gamla grejer. Det tog säkert ett par år från att alla coola människor började bära riktigt smala stuprörsjeans till att jag skaffade ett par. Orsaken är dels att det är jäkligt mycket snyggare på en person med smala höfter, men också att jag kommer ihåg det så väl från 80-talet: hur raggarbrudarna hade snortajta blåjeans som smalande av mot fotleden. Det var just avsmalnandet jag hade svårt för. Och nu är det västen som jag är tveksam till om jag ska plocka fram igen (rent bokstavligt förstås, det hänger en längst in i klädkammaren). Den är så mycket sent 80-tal för mig. Jag kommer i alla fall inte att bära den med vit storskjorta och leggings.
Vi får se, kanske gör jag ett försök till jobbet idag, med jeans och t-shirt.

Kommentarer
Postat av: Elisa

Jag hade min väst till oversize skjorta, rutigt i grönt och blått, till konrblå leggings av smalrandig manchester!

2008-01-03 @ 11:57:56
Postat av: DONNASANDRA

Jag tycker att det är väldigt intressant att dra paralleller mellan 1700-talet och nu. Behandlade lite grann högadelns konsumtion och hur konsumtionen baserades på status i min uppsats (som jag måste revidera lite innan du kan få läsa den) och är mycket intresserad av det.

2008-01-03 @ 15:35:21
URL: http://donnasandra.blogg.se
Postat av: Blåva Anna

Jag tror att jag läst det rådet i Geoffroy de la Tour Landrys En bok till min döttrar. I det fallet handlar det om kvinnligt mode förstås och hur man ska förhålla sig till det för att framstå som en ärbar kvinna.

2008-01-03 @ 17:51:26
Postat av: Evis

Är det så gammalt som 1400-talet alltså. Där ser man.

2008-01-03 @ 18:08:38
URL: http://omstil.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0