Värsta kränkningen
London den sommaren jag fyllt 18. In och ut i butiker på Oxford street med min kompis Maggan. Hon hade allt som inte jag hade. Naturligt blont hår, hållning som en drottning, smal midja, stor byst på precis rätt ställe (jag har alltid undrat var hon fick sina push up ifrån, det fanns inte på den tiden, men hon hade!). Pojkarna såg det, och butiksbiträdet i trendiga butiken såg det också. Vi hade gått in där för att de skyltade med ursöta korta vida klänningar med korta ärmar. Lite av årets a-linje stuk faktiskt.
Tanten, för det var en riktig tant, var alldeles till sig och radade upp klänning efter klänning framför min kompis i provrummet. Sen hämtade hon andan och sa att kanske hade de något för mig också. Och så fick hon fram ett par olidligt fula knälånga crimpleneklänningar med slankande figursömmar och piffiga rosetter, typ, som hon höll framför mig. Min mamma skulle vid den tiden inte ha tagit på sig dem för att de var för tantiga! Jag var inte ens särskilt överviktig, högst 57 kilo till dåvarande 165 cm. Visst, för mycket till min ålder och kroppsbyggnad, men jag skulle lätt ha kommit i storlek 12 på de där klänningarna som min kompis provade.
Jag har faktiskt aldrig känt mig så förödmjukad och kränkt i en affär. För vad hon sa till mig med sitt tilltag den där förbannade käringen var att jag var så ful så jag skulle ha på mig något diskret som gjorde att jag inte syntes bredvid min snygga kompis.
Kompisen köpte en klänning. Jag tror aldrig hon fattade varför jag gick ut på gatan och väntade. Sedan dess har jag undvikit alla råd av expediter.
Tanten, för det var en riktig tant, var alldeles till sig och radade upp klänning efter klänning framför min kompis i provrummet. Sen hämtade hon andan och sa att kanske hade de något för mig också. Och så fick hon fram ett par olidligt fula knälånga crimpleneklänningar med slankande figursömmar och piffiga rosetter, typ, som hon höll framför mig. Min mamma skulle vid den tiden inte ha tagit på sig dem för att de var för tantiga! Jag var inte ens särskilt överviktig, högst 57 kilo till dåvarande 165 cm. Visst, för mycket till min ålder och kroppsbyggnad, men jag skulle lätt ha kommit i storlek 12 på de där klänningarna som min kompis provade.
Jag har faktiskt aldrig känt mig så förödmjukad och kränkt i en affär. För vad hon sa till mig med sitt tilltag den där förbannade käringen var att jag var så ful så jag skulle ha på mig något diskret som gjorde att jag inte syntes bredvid min snygga kompis.
Kompisen köpte en klänning. Jag tror aldrig hon fattade varför jag gick ut på gatan och väntade. Sedan dess har jag undvikit alla råd av expediter.
Kommentarer
Postat av: Evis
Fy så hemskt. Jag tror att jag var "den söta" i gänget, så jag har aldrig råkat ut för något sådant. Var inte ens speciellt tjock i tonåren, även om jag naturligtvis tyckte det (167 cm lång, 58 kilo med både stor benstomme och mycket muskler).
Men det är ju så jag tror nu att de unga smala expediterna på de mer hippa affärerna ska behandla mig bara för att jag drar storlek 46.
Postat av: Monika
Fy. Visst är det hemskt när expediter har någon sorts konstig bild av vad man skulle trivas i! För mig är det iofs oftast så att jag vill se tråkigare ut än butikspersonalen tycker. Sist jag köpte glasögon ville min optiker att jag skulle köpa tjocka tomatröda bågar med små strasstenar på.
Trackback
