Har inga kläder
Jag har inga kläder.
Det har jag förstås. Några par snygga jeans. En hel driva med linnen i olika färger, mest svart. Några huvtröjor. Någon enstaka kofta. Ett par gamla kavajer. Vem fan vill ha kavajer? Jag skulle ju aldrig ha kavajer. Jag har i alla fall inga förbannade svarta tantbyxor. Två par svarta jeans varav det enda från Lindex, men de är faktiskt helt ok. Och i helt normala storlekar.
Varför ska jag behöva ta åt mig råd om kläder "i större storlekar"? Jag har ett bmi som visserligen precis slår i taket för "överviktig" men jag finns ändå inom ramen för det som kan kallas normalviktiga svenska medelålders kvinnor. Ändå ska jag vara så förbannat glad när någon bloggare hittar speciella sajter för kläder i större storlekar. Så länge dessa kläder med ett milt överseende anses vara av annan fason än de som de sk normala har på sig undanber jag mig omtanken. Jag vill inte ha kläder avsedda för en annan kategori än den som anses omfattas av och intressera sig för det gällande modet. Jag passar inte i vissa saker, men det har jag aldrig gjort. Det har jag gemensamt med en förkrossande majoritet av befolkningen. Bara det att jag förmodligen är lite mer medveten. Det blir få plumpa misstag. Min mage sticker inte fram, jag ser inte halvkvävd ut, kjolen är inte pinsamt kort. Det finns också förkrossande lite av käringglitter i min klädsel.
Och jag vägrar kvala in i en "annan" kategori.
Men all min medvetenhet har bidragit till att jag inte längre har några kläder. Inget som sticker ut på ett postiivt sätt, inget som är roligt eller särskilt vackert. I alla fall inte under vinterhalvåret. Jag har snygga stövlar, justa jeans och en bra ghettojacka. Men resten är skit. Det är därför ni aldrig får se några dagens outfit. Det finns inget att visa. Det finns inget alls.
Dessvärre tror jag att jag delar den här benägenheten med en stor del av Sveriges medelålders kvinnliga befolkning.
Vi har inga kläder. En del av oss har pengar att köpa för men det spelar ingen roll. Vi förväntas egentligen inte ha några kläder. Utom en eller annan beige kofta om vintern och några par halvlånga byxor om sommaren.
Annaa/
Fast "dagens skor" skulle du förmodligen kunna visa i ett halvår.
Men det _är_ ett problem, det gäller faktiskt även oss som ligger den nedre delen av "övervikts-BMI",ialla fall om man har bröst och höfter. Det är den huvudsakliga orsaken till att jag syr själv (i kombination med att jag tjänar för lite för att betala vad motsvarande kvalitet skulle kosta).
Jag vägrar tro att dt är "marknaden" dvs att ingen över 35 och med över storlek 44 vill ha snygga, trendiga kläder, utan antar att det rör sig om fördomar hos klädskapare.
Det _är_ visserligen svårare att göra kläder som sitter snygg på överviktiga människor, framför allt för att övervikten kan vara så olika placerad (jämför t ex dig, mig och min andra vän Anna), men det ska väl ändå inte vara omöjligt!
Glömde säga: Jag kan inte tänka mig att du är större än vad jag är. Problemet är väl bara att en hel del jag tycker är snyggt tycker du förmodligen (kanske med rätta) är rätt tantigt.
Jag tänker inte på dig som överviktig, Annaa! Jag förstår heller inte varför överviktiga ska ha annan fason på kläderna än normalviktiga. Det låter jättekonstigt.
Med svarta tantbyxor, menar du sådana där vanliga som inte är av jeanstyg av nåt slag?
Det är svårt att hitta bra kläder som håller i stil och form länge. Man kan ju inte heller köpa kläder jämt. Även om man skulle vilja!
Du har en helt OK stil i alla fall:).
Tänk er då att vara 32år och överviktig, alla kläder man är dömd till är ju sjukt tantiga och syntetglittriga alternativt bylsiga. Det enda stället man kan hitta nått på ibland är ju Ellos. Jag vill inte se ut som en parant tant när jag går på fest, jag vill se ut som om jag är 32.
Vem vill inte se ut som att man är 32?
Det är väl där problemet ligger, de tycker att vissa kläder passar vissa åldrar och storlekar; istälelt för att inse att vi är individer med olika smak. Och de tråkigaste kläderna ska uppenbarligen alla över storlek 46 ha.
Annaa, håller med dig. Det är verkligen panik den här tiden på året om vill känna sig "piffig". Jag har bosatt mig i fliesjackan (erkänner härmed stilbrottet!) för att skona axlar och rygg i mitt kylslagna kontor. Om jag skall på möte river jag runt hysteriskt och provar mina gamla dräktjackor tills jag hittar den minst hemska som jag bär med svart eller brun polo. Patetiskt.
Fast du satsar verkligen ändå rätt när du lägger krutet på snygga skor och ytterkläder under vintern. Föröker göra det samma i mån av plånbok.
Nej, räknat i bmi är jag inte ens överviktig, jag kollade just igen och insåg att jag ligger med två kilos marginal inom normalviktsgränsen. Slår alltså inte ens som jag påstod i taket. Ändå anses storlek 42 vara en "större storlek". I skalan small medium och large motsvarar large mycket ofta ca 40. Och som du mycket riktigt påpekar Evis så är det ju skillnad på hur vikt är fördelad, en del av oss uppfattas som tjocka vid en betydligt lägre vikt än andra.
Det är ju också så att vissa kläder blir mindre tantiga på dem som har en bit kvar till riktig tantålder än på oss som är mitt i den!
Har också problem med att klä mig otantigt. Men ni är till stor hjälp att man tänker på att vissa saker kanske inte andra tycker är snyggt (jag gillar lite glitter :) ). Min man tycker om att se mina ben och/eller urringning, och det passar sig inte alltid...
På tältavdelningen på HM, Lindex, Kapp-Ahl samlas vi alla som blir över. Korta och tjocka, långa och tjocka, mittemellan och tjocka, endast tjocka lår, endast väldigt bystiga, väldigt långa osv. Där ska vi hitta något som passar oavsett ålder och fason. Tantbyxor kombineras med ungdomliga blusar och vice versa. Renodlade stortantaffärer kan få yngre kunder som handlar i ren lycka över att hitta nåt som passar. Så där står man i småstaden utan val och tittar på samma tunikor, 35, 55 eller 70 år. Tack och lov för den svarta kavajen!
Rutan sätter fingret på precis det jag menade. Vi utgör en förkrossande och dessutom ofta rätt köpstark majoritet av sorten vuxna kvinnor och behandlas som en minoritet. Och vi behöver som sagt inte ens vara särskilt tjocka, gränsen för vad som är stora storlekar är ohyggligt snäv.
